Största möjliga tystnad

Text: Mirjam Johansson

På stranden av en liten obebodd ö, Grunnet,  varnar en handskriven skylt alla badsugna turister om vad som händer: ”Filminspelning pågår.”

Femton båtminuter utanför den gotländska cementstaden Slite bor under tio dagar sju deltagare och ett filmteam. Under tystnad. Deras uppdrag är att tillsammans, utan att tala med eller skriva till varandra och utan plan, skapa en struktur.

Det var då, i somras. Nu är alla sedan länge hemma, och den svenska konstnären bakom projektet They did not speak, Emanuel Almborg, är mitt uppe i klippningen av filmmaterialet. Grundtanken var att undersöka relationen mellan kollektiv och språk. Eller, som Emanuel Almborg säger, mellan communication och community. De två uttrycken har ju faktiskt samma rot.

– Ön var en sorts experiment för att se om vi kan omformulera vårt sätt att kommunicera. Och om det går, vad det i så fall gör med oss.

Projektet är en fortsättning på The rest is silence, en utställning som Emanuel Almborg gjorde om en ödetomt i Hackney i London. Där snickrade områdets boende under trettio år på en föränderlig konstruktion. Även detta arbete kännetecknades av avsaknaden av en plan, och även här genomfördes jobbet under tystnad.

– Jag trodde att tystnaden skulle skapa ångest hos deltagarna, för språk utgör ändå basen i de flesta sociala relationer. Men min förhoppning var att vi skulle hitta nya sätt att umgås.

Utopiska tänkare har varit inne på samma linje, men man kan undra om det verkligen är nödvändigt att byta språk för att forma en ny samhällsstruktur.

– Det är otroligt viktigt att skapa alternativ. Speciellt nu efter den ekonomiska krisen är det tydligt att så mycket är dåligt organiserat och att man behöver en omfördelning från grunden. Då tror jag att man också måste hitta nya ord. Ta ord som frihet och individ – de står för mycket positivt men är också så förstörda och används i så många olika syften.

Det som hände på ön var ytligt sett att det skapades ett slags teckenspråk, kombinerat med mmm-anden. Detta kompletterades med en handfull ljudhärmande ord som boingk, boingk (’hammare’ eller ’bygga’). Ett språk användes alltså – och tystnaden var inte fullständig. Men språket blev aldrig mer avancerat än att räcka till för att avhandla mat, arbete eller toalettbesök. Däremot utvecklades faktiskt ett alternativt sätt att etablera sociala relationer. Ett slags lekfullhet blev ett sätt att kompensera avsaknaden av det vanliga språket. Detta visade sig i allt från sättet som deltagarna skämtade på till hur de byggde. Emanuel Almborg poängterar att det första som snickrades faktiskt var en gunga och en gungbräda.

– Sedan var det intressant att se hur vi påverkades av att inte kunna använda vår bakgrund och sysselsättning för att rättfärdiga vårt beteende. I stället blev vår personlighet likställd med hur vi betedde oss mot andra. Det var väldigt fint att se hur lätt vi skapade djupa relationer utan att egentligen veta något om varandra.

I december presenteras projektet på konstfestivalen Eternal tour i Jerusalem. I vår visas det på Muro gallery i Genève och därefter i Stockholm.

Jonas Gardell

Ålder: snart 50. Yrke: för­fattare, dramatiker, poet, komiker, låtskrivare, artist. Produktion: 16 böcker, 10 pjäser,  3 film­manus, 2 tv-dramaserier,  16 shower, 13 sånger, 1 opera, 2 215 Twitterinlägg – följda av  98 553 personer. Tycker mest om: romanen Jenny. Mest missnöjd med: romanen Odjurets tid. Ord som återkommer: Gud, sex och kärlek. Aktuell: med romansviten Torka aldrig tårar utan handskar. Första  boken utkommer i augusti 2012.