Sjung på svenska för känslans skull

Text: Lars Lilliestam

Rock’n’rollen, med artister som Elvis Presley, Bill Haley och Little Richard, kom från USA till Sverige 1955-56. Och redan efter några år fanns en kader av svenska artister, som Rock-Ragge, Little Gerhard och Rock-Olga, vilka gjorde sitt bästa för att imitera de amerikanska förebilderna. Ingen av dem sjöng originallåtar, utan kopierade amerikanska förlagor. Följaktligen sjöng de på engelska. I många fall härmade de texten fonetiskt och visste inte vad de sjöng om. Betydelsen var underordnad – det lät amerikanskt, och därmed modernt.

Engelska var under 1950- och 60-talen ett grundläggande stilmedel, en stilmarkör för rockmusik. Om man inte sjöng på engelska betraktades musiken inte som rock.

Före rockeran var det däremot praxis att importerade låtar översattes till svenska. De enda undantagen var jazzlåtar, som ofta sjöngs på originalspråk. Detta var i en tid när kunskaperna i engelska bland svenskar var betydligt sämre än i dag – engelska blev första främmande språk på svenska läroverk runt år 1950.  

Under 1960-talets svenska popvåg sjöng alla på engelska, fast nu hette förebilderna The Beatles, The Rolling Stones och The Animals. Många svenska musiker, som Benny Andersson och Claes af Geijerstam, skrev egna låtar till sina band, The Hep Stars och Ola and The Janglers. Nästan alla handlade om kärlek, och flödade av ord som love, oftast uttalade på amerikanska: ”lövv”. Benny Andersson har berättat att han började en del av sina texter med att göra rimmen och fylla på raderna baklänges. Det gällde att ha något att sjunga – innehållet var mindre viktigt. Även bandens namn var på engelska, inte sällan konstruerade av ord och begrepp som inte existerade på engelska, som Shanes, Slamcreepers och Hep Stars.

Den förste som sjöng samtidsinspirerad rock på svenska brukar sägas vara Pugh Rogefeldt. Hans första LP-skiva kom 1969 och hette Ja, dä ä dä. Pugh öppnade luckorna för en flodvåg av artister som sjöng på svenska. På 1970-talet var det till och med regel för svenska artister att sjunga på svenska. Den som sjöng på engelska betraktades som kommersiell, ett starkt skällsord på den progressiva musikrörelsens tid. De flesta band hade nu svenska namn, som Samla Mammas Manna, Nynningen, Blå Tåget, Fläsket Brinner och Älgarnas Trädgård.

På 1970-talet debuterade också en våg av svenska rockpoeter, som Ulf Lundell, Ola Magnell, John Holm, Eva Dahlgren och Plura Jonsson i Eldkvarn. För dem var det självklart att sjunga på svenska (även om Eva Dahlgren i början ibland använde engelska). Detta gällde även för svenska punkare, som Ebba Grön. ”Alla människor har något att säga, jag vill att folk ska få veta vad jag tycker” och ”Vi försöker beskriva vår verklighet, våra kamraters verklighet”, hävdade medlemmarna i Ebba Grön, och visade därmed en annan attityd och ambition än 1950- och 60-talens rockmusiker.

De senaste dryga 25 åren har textförfattarna kunnat välja mer fritt mellan språken. En del rockmusiker har sjungit på engelska, medan andra har valt svenska. Trenderna har varierat. Artister som Ulf Lundell, Kent och Bob Hund har skrivit goda svenska texter, och inspirerat andra musiker att göra detsamma. En del artister växlar mellan att sjunga på engelska och på svenska.

Många tycker dock att svenskan har en speciell laddning. ”Jag har längtat efter att sjunga på svenska”, sade Louise Hoffsten i en intervju hösten 2007, inför utgivningen av hennes första skiva på svenska på tio år. Och om man verkligen vill berätta en historia, vara personlig, poetisk eller politisk, är det bäst att sjunga på sitt modersmål. Bob Dylan, The Beatles och många andra började i slutet av 1960-talet att göra rockmusik med betydligt mer avancerade och genomarbetade texter än tidigare. För de svenska musiker som ville följa denna tradition var det nödvändigt att skriva på sitt eget språk.

Om man sjunger på sitt modersmål känns texten ofta naknare och mer utlämnande. Bluessångaren Rolf Wikström har sammanfattat denna tanke: ”Det är lätt att säga ’I love you baby’, men säger du ’jag älskar dig’ blir det allvar med en gång.”

Även Peter LeMarc vittnar om detta i sin sångbok 100 sånger & sanningen bakom dem: ”Någon gång i de tidiga tonåren började jag skriva texter på svenska. Det kändes mer på riktigt. Svenskan är mitt modersmål. Det språk jag drömmer och tänker på. Varje ord har sin egen nyans, sin särskilda historia. Om jag skulle skriva på engelska vore det som att skriva genom ett filter. Ett sätt att gömma sig.”

Joakim Thåström är starkt kritisk till dem som sjunger på engelska: ”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också.” Citatet kommer från texthäftet till samlingsalbumet Be-bop-a-lula hela jävla dan.

Svenska språket har präglat vissa genrer mer än andra. ”Singer-songwriters”, som Lars Winnerbäck, Håkan Hellström, Mikael Wiehe, sjunger på svenska. Denna stilriktning har i många fall smultit samman med den svenska vistraditionen. De flesta nämnda artisterna är omöjliga att tänka sig utan arvet från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk – och för den delen Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Men om det finns så mycket laddning i svenskan, varför sjunger svenska rockmusiker på engelska över huvud taget? Det finns minst tre skäl:

1/ Man söker en internationell karriär. Alla svenska artister som fått internationell framgång, från Abba, Roxette och Ace of Base till Robyn, The Hives och The Soundtrack of our lives, har sjungit på engelska.

2/ Man tycker att det låter bättre att sjunga på engelska. Amerikansk engelska är rockens ursprungsspråk och tillhandahåller därmed en mängd fasta uttryck och fraser. Många tycker också att engelska låter tuffare än svenska. Vissa genrer, till exempel modern dansmusik, klubbmusik, techno och hårdrock har sällan texter på svenska. Dessa genrers tematik och formelfraser låter sig inte alltid översättas till svenska utan att det riskerar att bli löjligt eller komiskt.

3/ Man kan ”gömma sig” bakom engelskan, så som Peter LeMarc beskriver. Man kan sjunga om allvarliga och tunga ting på ett främmande språk, men man behöver inte riktigt stå för innehållet i texten.

Men få svenskar behärskar engelska flytande. Grammatiskt tveksam engelska, icke-engelskt uttal och ”svengelska” i form av klumpiga konstruktioner är inte ovanligt i texter och omslagstexter på svenska skivor. En engelsk kritiker noterade i ett tv-program om The Cardigans 1997, att gruppens texter var almost perfect, medan Per Gessles texter för Roxette framstod som gibberish (’rappakalja’).

Språkvalet får konsekvenser även för texternas innehåll. Om svenska musiker skriver sina texter på engelska har oftast varken personer, platser eller gator namn. Händelserna i texten utspelar sig på icke-angivna platser, och personerna heter ingenting. Det finns inga markörer som talar om vilken kultur man befinner sig i; det hela utspelas i ett neutralt kulturellt ingenmansland. Att texterna inte är specificerade gör å andra sidan att de är öppna och kan tolkas på olika sätt. Det går lätt att göra textens I till ’jag’.

Om man sjunger på sitt eget språk är grundmönstret ett annat. Sjunger man på svenska sjunger man även om Sverige. Människor, platser och gator får namn, och svenska företeelser – som kända personer och kulturella referenser – dyker upp i texterna. Man kan också anspela på eller parafrasera kända citat och uttalanden. Eldkvarn sjunger om Norrköping, biografen Rialto, S:t Persgatan och Bengt Zamora Nyholm (en gång målvakt i IFK Norrköping och landslaget). Peter LeMarc sjunger om Trollhättan, Kanaltorget och raggarbilar; göteborgaren Håkan Hellström om Gullbergskajen, Vasastan och Gårdakvarnar; Svenne Rubins om Vansbro, Volvo Amazoner och ”folköl och dunka dunka”. Om Lars Winnerbäck hade sjungit på engelska hade texterna säkert inte handlat om KAS, komvux och Konsumkort.

Det skulle helt enkelt bli konstigt att skriva om dylika ting på engelska. Det är svårt att blanda in svenska ord och begrepp i engelska texter: personerna heter inte Åke och Ulla, kör Volvo, bor i Åmål och jagar älg. Texterna utgår mer eller mindre tydligt från författarens miljö, bakgrund och erfarenheter.

Ett intressant exempel på detta är Per Gessle. När han gör låtar för Roxette är de på engelska, och de präglas av det nyss nämnda neutrala perspektivet. Exempel på ”neutrala”, eller snarare ”internationella”, kulturella referenser i texterna är Hollywood Hills och Harley Davidson. Inga som helst svenska referenser finns i Per Gessles Roxette-texter. På sina soloskivor eller med gruppen Gyllene Tider, däremot, skriver Per Gessle ofta på svenska om Halmstad, Kärleken (en stadsdel i nämnda stad), Nissan, Harplinge, Tylösand och kompisen Martin Stjärna.

Ett mer sentida exempel är sångerskan Annika Norlin, som gör skivor på svenska under artistnamnet Säkert! och på engelska under namnet Hello Saferide. Som Säkert! sjunger Annika Norlin om att plocka svamp, hon skriver om Statoilmacken, folköl 3,5, Hydman Vallien-glas, kräfthattar, daggstänkta berg, 4H-gården och Kjell Höglund. Den miljö hon besjunger är uppenbart en nutida svensk småstad.

Men när Annika Norlin blir Hello Saferide byter hon de svenska uttrycken och referenserna mot amerikanska (eller ”internationella”) företeelser, som Falcon crest, Golden gate, Merle Haggard, Florence Nightingale och Spiderman. Ibland är hennes uttal dock tydligt icke-amerikanskt, och färgat av hennes svenska modersmål.

Det här är ett starkt grundmönster, men under 2000-talet har det faktiskt dykt upp svenska artister som sjunger texter om Sverige på engelska. Jens Lekman sjunger om sin hemstad Göteborg, exempelvis om Göteborgskravallerna 2001. Ett av hans album heter Night falls over Kortedala.

Mitt i sången Dirty dancing, på albumet Silence is wild, nämner sångerskan Frida Hyvönen plötsligt ”the Folkets Hus basement”.

Och på sitt senaste engelskspråkiga album refererar även Hello Saferide till sådant som ”river Ume”, Lund, Arjeplog och Arlanda.

Möjligen finns också en tendens att en del yngre artister inte alltid försöker låta amerikanska eller engelska. De skäms inte för sin svenska brytning, utan låter den skina igenom.

Man kan fråga sig om dessa artister tänker sig att de sjunger för en internationell engelskspråkig publik, eller om de tänker sig att de sjunger om Sverige för svenskar på engelska.

Framtiden får utvisa om det här är enstaka undantag, eller om det är början på en förändring. Kanske innebär det att yngre artister har en annan attityd till språk – och kanske till berättande över huvud taget.

I början av sin karriär sjöng The Beatles med tydligt amerikanskt uttal, men i takt med att de började göra sånger som utgick från dem själva och Storbritannien började de också sjunga med brittisk accent. Punkare – som The Clash och The Sex Pistols – och britpoppare – som The Smiths, Oasis och Blur – sjunger också på brittisk engelska. Sjunger man om engelska ting sjunger man med engelskt uttal.

Språkvalet och kulturen hänger alltså ihop. Otaliga amerikanska blues-, folk-, country-, rock och schlagerlåtar handlar om resande: vägar, järnvägar, bilar, flodbåtar, geografiska platser, storstäder. Avstånden är långa i USA, resande ett centralt tema i livsstilen och kulturen. Svenskar sjunger i stället om svensk natur: havet, stranden, skogen. Fåglar och blommor namnges. Man går inte omkring var som helst, utan på sandstranden om hösten medan måsarna skriker och melankolin ligger tung.

Ett komiskt – och lätt övertydligt – exempel på god kulturell översättning är en amerikansk schlager från 1969, som heter 24 hours from Tulsa. Den handlar om en man som är på väg till sin älskade. Men på vägen går hans bil sönder och han blir kär i den tjej som hjälper honom att laga bilen. Det händer när han är 24 timmar från Tulsa. Låten översattes till svenska och sjöngs in av Östen Warnerbring under titeln 15 minuter från Eslöv. I den svenska versionen är det inte bilen som går sönder utan mopeden.

Sånger på det egna språket får i de flesta fall ett annat genomslag än sånger på ett främmande språk. Låtar av till exempel Evert Taube och Cornelis Vreeswijk blir partyvisor och allsånger i Sverige. De sjungs på bröllop, begravningar och inspirerar ständigt nya generationer. Många svenska rockmusiker från Ulf Lundell till Håkan Hellström och Lars Winnerbäck hyllar den svenska vistraditionen, och bekänner sitt beroende av den.

Det är mindre sannolikt att svenskar på midsommarfesten sjunger Love fool och The sign än att de sjunger Fritiof och Carmencita, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Öppna landskap. Inte minst därför att de kan texten.