Gotländskt buller i obestämd form

Text: Maria Kapla & Johannes Ståhlberg

Det rustas för buldardag i Gammelgarns bygdegård. Borden dignar under saffransskorpor, mjuka pepparkakor och syltbullar. För en oinvigd är det lätt att dra slutsatsen att buldar betyder ’bullar’, men enligt Gutamålsgillet betyder ti buldre att tala mycket och högt om vad som helst. Vad skiljer då i ärlighetens namn en buldardag från ett kafferep?

– Ingenting! säger Tommy Wahlgren, Gutamålsgillets energiske ordförande, och ler. Nej, skämt åsido, buldardagen kom till för att vi upplevde att arbetet med språket ibland blir lite väl mycket formalitet och protokoll, och för lite praktik. Vi behövde helt enkelt en dag när man bara sitter ner och pratar skit.

Varför då? Kan man inte prata skit lite när som helst utan att en förening behöver legitimera det? Nja, enligt Tommy Wahlgren finns det klara fördelar med att samla folk och snacka. Man kan hjälpa varandra på traven, fiska upp användbara ord och fraser – och dessutom få i gång osäkra och ovana gutamålstalare.

Tommy Wahlgren får medhåll av Kristina Hagren, dialektforskare vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.

– Det är precis så här man bevarar sin dialekt: man använder den! Många av besökarna har säkert upplevt sådant som helt enkelt inte finns att tillgå i dag. När man talar med varandra om det här vaknar säkert äldre lager av ens dialekt till liv, särskilt i fråga om ordförrådet.

I vanliga fall lämnar de flesta gutamålet hemma när de ska ut bland folk. Det man använder i stället är gotländska, alltså fullt begriplig svenska med gotländsk färg – ungefär som Babben Larssons dialekt. Men för föreningstokiga gotlänningar är kafferep i bygdegården så nära hemmet man kan komma, och chansen är därmed också större att gutamålet får härja fritt.

Så här i början märks få språkliga härjningar i Gammelgarns bygdegård. Bullarna och kakorna börjar visserligen få sällskap av potentiella buldarbrakar, högljudda pratkvarnar, men än så länge mumlar de mest och säger ”jou, jou”, och ”naj, int de naj”.

– Det var något på tv innan, men det slöt visst nu, säger en kvinna lättat när ett helt gäng gubbar klampar in i salen på en gång.

Nu börjar det hända saker. Man börjar dividera och diskutera, volymen höjs, och det är just vad som är meningen. Bullret är i gång. Något program behövs inte alls – det sköter de pratglada gutarna själva.

Men vänta nu lite – sade hon verkligen att tv-programmet slöt? Fenomenet är egentligen inte gutamål i klassisk mening, men i avslappnat tal verkar gotlänningarna ha en förkärlek för starka verbformer. Rätt som det är blir ritade till ret, ylade till öl och skruvade till skröv. Vi spetsar våra fastländska öron till det yttersta för att inte låsa oss vid enskilda ord, men den röda tråden är mycket trasslig:

-Vad heter egentligen blåblus på gutamål?

– Det skulle väl vara bussarong det. Nej, förresten, det är ju svenska.

– Musseron? Jag plockar inte svamp.

Fast vi kan förstås ha missuppfattat alltsammans. Grötigt gutamål från Gammelgarn är liksom inte lika turistanpassat som de lättsmälta diftongerna i Keno-reklamen. Det hade varit enklare för oss att åka ett par mil söderut till den gamla badorten Ljugarn – åtminstone om vi får tro en skäggig buldarbrak i stickad tröja. Han har inte mycket till övers för grannsocknens dialekt:

– Dem pratar lite finare där, för dem har alltid gjort sig till för sommargästar. Över huvud taget är det ju så i dag att 30-åringar, dem pratar som dem gjorde i stan för 50 år sedan. Och i stan pratar dem som på fastlandet.

Även vår skäggige gammelgänning verkar göra sig till lite, för nu förstår vi plötsligt allt han säger. Men vissa saker går tydligen inte att tvätta bort: svensklärarna i oss får kaffet i vrångstrupen varje gång ett tydligt dem (från gutamålets daim eller dum) dyker upp i subjektsposition. Och heter det inte sommargästerna i bestämd form plural?

Nej, uppenbarligen inte. Gång på gång bekräftas den obestämda formen i fraser som ”När jag hämtade ungar på dagis” eller ”Han kissar i buskar”. För oss som har kommit hit mer för att lära än för att bullra verkar det hemskt praktiskt – nu har vi en form mindre att hålla reda på. Och den formen verkar dessutom ofta sluta på ar. Det gäller såväl moröttar som stugar och sommargästar.

Som läraktiga skolbarn börjar vi härmas, och tycker själva att det låter övertygande. Men, vad är det egentligen vi håller på att lära oss? Är det ett dött talspråk som man försöker göra hjärt-lungräddning på under ovanligt trevliga former? För Tommy är frågan högaktuell.

– Unesco har deklarerat att gutamålet nästan är dött, men Gutamålsgillet har tillsatt en egen utredning. En person i varje socken inventerar hur många som kan prata gutamål på olika nivåer. Vi är uppe i 15 socknar av 92 än så länge.

Att gutamålet i alla fall rör på sig kan vi själva lätt konstatera av ljudvolymen omkring oss. Våra egna bidrag liknar väl knappast det mål som talades i slutet av 1800-talet, men det är inte så intressant, menar Tommy Wahlgren. Visserligen är många av de skriftliga och normerande källorna från den tiden, men Gutamålsgillet har inte något principiellt emot att språk förändras.

– Man behöver inte vara lingvist för att prata. Det räcker med att tycka att det är kul. Några ord och fraser kan alla lära sig, till exempel att ladingen betyder våren, eller att pojkar och flickor heter sårkar och töisar.

Buldardagen i gammelgarns bygdegård bjuder på betydligt större utmaningar än några ströord. Ordstäv och tungvrickare viner runt öronen på oss, samtidigt som det pratas på om flundrefiske, skogsbruk och sjömanstatueringar. När de två timmarna är över känns det som om hjärnan börjat låises upp leit ei kontäurar. Flair och flair ård fårmar si själve pa ett sätt sum vi inte är beredde pa.

Naj, häu – det finns nog anledning att se upp. Rykten i bygden gör gällande att en fastlänning för några år sedan absorberade gutamål så till den grad att ingen längre förstod vad han sade. Men för det krävs nog åtskilligt mer än bara en buldardag.