Detta är ingen svala!

Text: Maja Aase

Ornitologins skandalkändis är tornsvalan, som experterna för flera decennier sedan döpte om till tornseglare. Men alla fågelskådare är inte förtjusta i sådana nymodigheter.

– Naturligtvis ligger det ett drag av konservatism i att inte köpa de beskäftiga namnändrarnas transformation, säger Christer Persson, författare och ringmärkare i skånska Ljunghusen. Jag låter inga moderna positivister diktera någonting för mig. Tornsvala förblir alltså tornsvala i mitt hus.

Sedan de första fågelböckerna kom för hundra år sedan har mängder av fåglar döpts om: bastardnäktergal till härmsångare, labb till kustlabb och blek kärrhök till stäpphök, till exempel.

Andra lämnas helt i fred. Som domherre och fiskgjuse:

– Vi försöker att inte rota i onödan; vi byter bara när namnen är helt uppåt väggarna, säger forskningsingenjören Erling Jirle, sammankallande i Sveriges ornitologiska förenings, SOF, taxonomikommitté (taxonomi är vetenskapen om organismernas indelning).

Förändringar av fåglarnas vetenskapliga namn, främst de latinska och de grekiska, sker tämligen lugnt och fint. Till skillnad från när de mer vardagliga ändras – då morras det bland tubkikarna.

– Ju mer välkänd en fågel är, desto större motstånd, säger Bertil Johansson, fågelskådare i Stockholm. Det finns nästan inga exempel på sentida namnbyten bland färggranna och orädda fåglar.

En ovanlig art med omdiskuterat namn är mindre sångsvan. Välkände Lars Svensson kallar den för tundrasvan i sin bästsäljare Fågelguiden, ett byte som inte har slagit igenom. Men Lars Svensson har sedan länge tyckt att han får göra som han vill i sina populära böcker.

– Problemet med upplyst despoti är att den sällan är upplyst, skämtar han. Men när någon verkligen är kunnig och vill väl kan despotin ha sina fördelar. Jag har hittat på 40 nya svenska fågelnamn och de flesta har anammats av publiken. Det var en stor strid om tornseglaren, och kring tundrasvanen är det lika konservativt.

Lars Svensson säger att han ”hatar” beteckningen mellanskarv – ”det finns ju ingen liten skarv, bara storskarv”.

– Eller ta stäppvarfågel, varför myntar man ett sådant namn? Den finns ju inte på stäppen, den häckar i öknen.

– Vi ska vara väldigt försiktiga med att tumma på de fågelnamn vi har, säger författaren Lars Sund, som precis har gett ut boken En morgontrött fågelskådares bekännelser.

Ändå luftar han en del funderingar:

– Ser man en mindre sångsvan förstår man varför den kallas för mindre sångsvan. Men pungmesen? Det låter ju en aning snuskigt men det är förstås boet som är pungformat. Sedan är det inte heller någon mes. Pungbofågel vore bättre. Och gråsparv är ju missvisande på alla håll! Det är ingen sparv utan man borde kanske döpa om den till husfink. Men det vore fullständigt omöjligt.

Förutom äldre dialektala fågelnamn, som ålakråka för storskarv, sandrulling för strandpipare och tjeld för strandskata, skapas även nya. Fågelskådande stockholmare kan säga pille för pilgrimsfalk och jaffe för jaktfalk.

– Dvärgbeckasin kallas också för puttegris, eftersom den säger ”nöff nöff” när den flyger, säger Erling Jirle.

– Nej, jag skojar inte.

Det sista motståndet mot tornseglare dör enligt Lars Svensson snart ut, då anhängarna i dag ”är runt 85 år”. Men andra strider kan blossa upp. Frågan är om lappuggla och eskimåspov borde byta namn, till något mer politiskt korrekt. Att det är dags att säga hej då till zigenarfågel och negerfink är antagligen de flesta överens om.

Men vad de ska heta i stället?

Det är en annan sak.