Bebisen testar all världens ljud

Det jollrande barnet kan i princip skapa vilka ljud som helst. Först kommer vokalerna: aaaaa, iiiii, ooooo. Det har alla barn gemensamt, oavsett var i världen de föds.

Sedan kommer konsonanterna. Vid tre månaders ålder är de flesta bebisar duktiga på faryngaler. Det är konsonantljud som bildas genom att bakre delen av tungan spärrar av eller förtränger luftströmmen vid svalgets bakre vägg. Faryngaler förekommer i stor utsträckning i arabiskan, men annars är de relativt sällsynta. Om barnen befinner sig i arabvärlden får de alltså beröm för sina fina språkljud, men har de sin hemvist i någon annan del av världen tycker folk bara att ungarna gurglar fint.

Rent tekniskt beror faryngalerna hos det lilla barnet på att halsen är kort. När halsen växer fortsätter barnet därför inte att producera de här ljuden, om det inte uppmuntras till det, och faryngal-ljuden går över i g-ljud.

- Jag minns en pojke på sju månader som hade en svensk mamma och en arabisk pappa. När han var med sin mamma bestod jollret av svenska språkljud och när han var med sin pappa bestod det av arabiska språkljud. Han kunde särskilja de två språken. Han visste också vilket språk han skulle använda med vem, säger Karin Junefelt, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet, som har forskat mycket om barns tidiga språkutveckling.

Det har även Francisco Lacerda gjort. Han finns på samma universitet, där han är professor i fonetik med inriktning på spädbarnets språkvärld.

- Tvåspråkighet är mycket intressant, säger han. Barn som växer upp med två språk förväxlar dem sällan. Automatiskt skiftar de i stället mellan de olika språken beroende på vem de talar med. För mig är det ett kraftfullt bevis på hur mycket språket betyder socialt sett, detta att du anpassar dig efter din samtalspartner.

Francisco Lacerda tror att människan lika gärna kunde ha valt att kommunicera med teckensymboler. Men nu blev ljud den konvention vi fastnade för, om än i kombination med ansiktsuttryck.

Vad som betraktas som ett språkljud är dock ganska godtyckligt. Vi läser in allt som barnet säger i det språkliga sammanhang som gäller. Barnet är helt i händerna på omgivningen.

Vid 6-12 månaders ålder bildas det hos "normalbarnet" tiotusentals synapser - nervkopplingar - per sekund (!) i hjärnans språkcentrum. Man kan kalla det en genetiskt styrd fas. Den följs sedan av en fas som är miljöstyrd: synapser som inte används försvinner eller försvagas, medan de som används förstärks. För språkets del innebär det att nervkopplingar som inte har något med modersmålet att göra faller bort.

Synapser är egentligen ett kapitel för sig. Nya bildas i stor omfattning ända fram till puberteten. Därefter avtar nybildningen, men den fortsätter faktiskt hela livet. Sinnesintrycken stimulerar nerverna så att dessa kopplas ihop rätt, och de avgör hela tiden vilka synapser som lever vidare och vilka som dör. Läkaren och forskaren Hugo Lagercrantz har uttryckt det som att hjärnan är en djungel som ständigt gallras.

Det lilla barnet som växer upptäcker så småningom att de bekräftade språkljuden, likt legobitar, går att sätta ihop. Ljud som dyker upp i den här fasen kan vara ma-ma, pa-pa eller ti-ti. Barnet har lärt sig att blockera vokalen med en konsonant.

- Ett ljud som ti-ti tolkas i svenskan som början till ordet titta, medan det i engelskan tolkas som början till ordet that, säger Francisco Lacerda.

Även här är det alltså omgivningen som bekräftar de kombinerade ljuden. Man skulle kunna säga att människan lär sig sitt modersmål baklänges. Vi börjar med att ta till oss ljuden, därefter växer orden fram.

I höstas hävdade en tysk-fransk forskargrupp att barn snappar upp sitt modersmål redan i magen. De har spelat in ljud från skrikande bebisar på BB, och menar att de tyska barnen skriker med en fallande satsmelodi, medan de franska barnen i stället skriker med stigande frekvens.

Francisco Lacerda ställer sig dock frågande inför undersökningen.

- Samma sak har hävdats förut. Fransmännen gjorde en liknande studie på 1980-talet. Vi försökte göra om den i Sverige, men kunde inte hitta några som helst bevis för att barnen tog till sig sitt modersmål redan före födseln.

Francisco Lacerda menar att nyföddas skrik är svåra att karakterisera. En och samma inspelning av ett barns röst tolkas olika av människor med olika språklig bakgrund. Var och en läser in egna språkspecifika saker - precis som senare med språkljuden och orden.

Karin Junefelt håller med honom.

- Å andra sidan vet vi att nyfödda barn kan uppfatta sin mammas röst bland andra röster. Det visar att barnen kan minnas ljud från tiden före födseln. Men det är inte troligt att de "talar" sitt modersmål så tidigt.

Antalet kombinationer av det som bedöms vara språkljud är oändligt. Varje kombination betyder något nytt. Det är den stora hemligheten bakom människans rika språk

- Ta orangutangerna, till exempel, vår närmaste släkting bland aporna, säger Francisco Lacerda. Orangutangerna kommunicerar också med ljud och ansiktsuttryck, men de har en mycket mer begränsad repertoar. De har ungefär 50 olika läten som betyder olika saker. Sedan är det stopp. Aporna sätter inte ihop de olika ljuden för att skapa nya ljud med annan, vidare betydelse.

De flesta mänskliga språk kan beskrivas i form av ungefär trettio ljud som kombineras på olika sätt. Enligt Francisco Lacerda verkar människan inte vilja ta till sig fler ljud än så. Trettio är det magiska tak där det börjar löna sig att kombinera symboler med varandra för att skapa nya betydelser, i stället för att skaffa en ny symbol för varje ny betydelse.

Alla som har eller har haft kontakt med små barn vet att man oftast talar till dem på ett särskilt sätt. Titta, nallen! säger man, eller titta, lampan! med en alldeles speciell röst och betoning. Detta, att vi med eftertryck säger nallen och blir glada när barnet tittar på den, gör att barnet så småningom förstår att den där ludna, mjuka grejen heter nalle. Man skulle kunna säga att vuxna talar "barnanpassat" av pedagogiska skäl.

Sättet att tala med barn är annars sociokulturellt betonat, konstaterar Karin Junefelt. Till stor del handlar det om vilken syn man har på barn och barns villkor. Man skulle nog kunna säga att "titta nallen"-pratet i väldigt stor utsträckning är ett västerländskt fenomen.

Karin Junefelt vill understryka hur viktiga de första två åren i små människors liv är för deras fortsatta språkutveckling.

- Små barn behöver kommunikation ansikte mot ansikte, säger hon. Det är då de utvecklar sin språkliga förmåga. Det måste vi förstå som föräldrar, och det måste samhället förstå när det planerar förskoleverksamheten. I dag är det alldeles för få vuxna på dagis i förhållande till antalet barn. Det finns inte tid att kommunicera med varje barn ansikte mot ansikte.

Att kommunikation ansikte mot ansikte är så viktigt för små barn beror på att de till att börja med enbart kan uttrycka sig kroppsspråkligt, det vill säga med minspel och gester. Språkljud uppfattas inte bara genom hörseln utan också genom synen. När barn och vuxna möter varandra ansikte mot ansikte får barnen tillgång till de vuxnas läpprörelser. Blinda barn, som inte har tillgång till visuell information, kan få problem med det som kallas synliga fonem, det vill säga fonem som visas genom läpprörelser. Blinda barn kan också ha svårighet med olika vokaler som uttrycks genom läpprundningar.

Fråga vilken skolpolitiker som helst och han eller hon kommer att betona hur viktigt det är att barn lär sig läsa i skolan.

- Men vill man att barn ska läsa bra i skolan ska man satsa stort redan i förskolan. Ett väl utvecklat talspråk är grunden för skriftspråksutvecklingen.

Det finns enligt Karin Junefelt forskning som visar att förskolebarn med en väl utvecklad grammatik - förmåga att uttrycka sig i bisatser och så vidare - har utmärkt läsförståelse när de kommer upp i tredje och fjärde klass. En väl utvecklad grammatik får barnen genom dialoger med vuxna eller mera försigkomna kamrater.

Förskolebarn som inte har samma verbala förmåga tar inte till sig innehållet i en text lika lätt, även om de ganska lätt lär sig att läsa i betydelsen "avkoda".

Fick Karin Junefelt bestämma skulle det redan på mödravårdscentralerna finnas en kurs i barns språkutveckling för alla blivande föräldrar.

Synen på det lilla barnet och det lilla barnets förmågor har förändrats radikalt på senare år. Forskning visar att till och med nyfödda är redo för interaktion med sin omvärld. Imitationsforskning, som inriktas på tunguträckning hos nyfödda, visar att ett nyfött barn kan dela fokus med en motpart. Och inte långt senare kan barnet dela uppmärksamheten mellan både en motpart och ett objekt.

- Här lägger vi grunden för dialogen, förklarar Karin Junefelt. I en dialog måste man kunna dela fokus med sin motpart men också dela fokus om det man talar om. Det lilla barnet har bara sitt kroppsspråk att ta till, men i de undersökningar som gjorts kan man se att det nyfödda barnet ingår i ett samspel, en dialog, med sin motpart.

I normalfallen är mammorna (papporna har inte studerats) så känsliga för barnens kroppsspråkliga uttryck att de uppfattar en 0,3 sekunder lång dragning i det egna barnets mungipa som ett leende.

Den tidiga kommunikationen är grunden för dialogen, och dialogen, i sin tur, är grunden för all språkutveckling.

- Även om många kanske gör rätt mer eller mindre automatiskt är det viktigt att framhålla detta. Det är därför jag vill lyfta fram det redan i föräldrautbildningen, säger Karin Junefelt. För en dialog med det lilla barnet, även om det verbalt inte kan delta i den. Barnet deltar i dialogen kroppsspråkligt. Var som förälder närvarande, både fysiskt som psykiskt. Vänta inte heller alltför länge med att introducera skriftspråket. Gör det tidigt. Det är viktigt eftersom vi lever i ett litterat samhälle. Men framför allt - lek in alltsammans!