Bullrande  släkt bodde långt från Nolby

Text: Marit Åhlén

Sveriges förste runforskare och riksantikvarie, Johannes Bureus, var särskilt förtjust i en sten i Nolby, ett par mil söder om Sundsvall. Inte främst för att den var stilig, utan för att han på stenen trodde sig ha funnit Bure-släktens stamfader. Johannes Bureus hette ursprungligen Johan Bure, och på stenen står:

Bergsven och Sigfast och Fride reste

denna sten efter Bure (?), sin far.

Men Fartegn ristade.

Senare historisk forskning har dock visat att han hade fel. Det mansnamn som döljer sig  i runföljden, med runor tecknat buri, betraktas i dag av namnforskarna som otolkat. Något mansnamn Bure är alltså inte känt. Släkten Bure härstammar enligt uppslagsböckerna från en plats, Bure, i dag Bureå, utanför Skellefteå. Ortnamnet antas höra ihop med ett dialektord burra, som bland annat betyder 'bullra', och tros vara ett ursprungligt älvnamn.

Nolbystenen är en två meter hög, vacker och tydligt ristad runsten med två konturföljande rundjur i vilkas kroppar runorna är ristade. Den är försedd med ett enkelt kors.

Stenen står kvar nära den plats där den restes för cirka 1 000 år sedan. Men även om stenen fått behålla sin ursprungliga placering har det omgivande kulturlandskapet förändrats sedan de tre sönerna Bergsven, Sigfast och Fride lät uppföra minnesmonumentet efter sin far.

Det var sommaren år 1600 som Johannes Bureus reste till Medelpad för att där spåra upp och dokumentera fornlämningar. I det landskapet finns inte mindre än 18 kända runstenar.

Johannes Bureus skrev av runorna, tolkade texten och ritade av flera av stenarna, bland annat den i Nolby. Ett par av hans teckningar omvandlades efter hemkomsten till träsnitt, också den som föreställde Nolbystenen.

Men runstenen i Nolby har uppmärksammats också av en annan stor upptäcktsresande och vetenskapsman. Det berättas att Carl von Linné under sin lappländska resa år 1732 stannade till i Njurunda för att botanisera i Nolbykullens sydsluttning. Medan han arbetade där band han sin häst stadigt i runstenen. En inte alltför ärofull uppgift för en runsten, kanske, att tjäna som tjuderpåle. Men Nolbystenen blev i alla fall omnämnd i Linnés reseberättelse.