Belgien bryts vid språkgränsen

Text: Martin Röshammar

Belgiens valspråk är ”enighet ger styrka”. Sällan har ett motto varit så långt ifrån sanningen. På sikt riskerar landet att delas upp mellan Flandern och Vallonien, nederländsk- och fransktalande.

”Det finns ingenting som tyder på att Belgien som nation kommer att finnas om femtio år, säger flamländaren Leslie Veryser på en blåsig strand i Oostende. ”Jag tror att förståelsen folk emellan skulle ha ökat om alla skolbarn hade varit tvungna att läsa ’det andra språket’ i minst två år. Nu handlar alla debatter om pengar, regional fördelning och ’vi mot dem’.”

Förra året gav den belgiska duon Clouseau ut låten Leve België, en kärleksförklaring till ett land som annars ganska få hyllar. Få belgare pratar med värme om sitt hemland, då talar man hellre om kärleken till Flandern, Vallonien eller Bryssel.

Med sin svulstiga rockdänga drog Clouseau i gång en hetsig politisk diskussion. Det populära bandet är nämligen flamländskt och i refrängen blandas nederländska och franska, vilket har retat upp många, inte minst det nationalistiska partiet Vlaams Belang som kämpar för ett självständigt Flandern. Kritikerna menar att låten är ett svek mot Flandern och alla som talar nederländska. En av dem som gick ut hårdast i debatten var den konservative Geert Bourgeois, vice premiärminister i den flamländska regeringen. Han hävdade att Leve België är ”ren propaganda” och att Clouseau slår ett slag för en misslyckad förvaltning, eftersom Belgien helt enkelt inte fungerar längre.

Konflikten är i allra högsta grad politisk, men i centrum står språken: franska och nederländska. I Belgien kallas nederländska ofta Vlaams ’flamländska’ efter de historiskt betydelsefulla provinserna Östflandern och Västflandern. Sedan länge kallas språket nederländska i officiella sammanhang, medan holländska och flamländska betecknar två av nederländskans många dialekter.

Belgien grundades 1830. På den tiden fanns pengarna och makten hos dem som talade franska, som då också var det enda officiella språket. I den norra delen av landet, Flandern, var det sämre ställt. Där fick de fattiga flamländsktalande bönderna lyda de fransktalande vallonerna.

Nu är läget omvänt. Flandern går och mår bra, medan Vallonien – den belgiska södern – präglas av hög arbetslöshet, inte minst sedan gruvindustrin försvann. Men agget mot Vallonien och franskan finns kvar i Flandern, och uppdelningen blir allt tydligare.

Den politiska situationen i Belgien är komplicerad. Landet har tre regeringar: en flamländsk, en vallonsk och en belgisk. De som talar nederländska och de som talar franska står långt ifrån varandra. Det illustrerades tydligt i staden Halle strax utanför Bryssel i samband med EU-valet i somras.

Fransktalande partier förbjöds att affischera, något som fördömdes av det fransktalande centerpartiet CDH. De menade att det var ett ”angrepp på de grundläggande rättigheterna för fransktalande”.

Flamländaren Marc Reynebeau är historiker, journalist och författare. Hans engagemang i konflikten har gjort att de flamländska nationalisterna ser honom som en förrädare.

– De senaste åren har det blivit värre. Tidigare har parterna varit intresserade av kompromisser. Nu finns det två teser. Den ena går ut på att det har gått så långt att det är omöjligt att hitta en lösning. Den andra, som råkar vara den tes jag själv utgår ifrån, handlar om att det visst är möjligt, men att det behövs politisk vilja, säger han.

Marc Reynebeau menar att en anledning till den alltmer spända atmosfären i Belgien är att språkfrågan är en av få politiska debatter som det verkligen går att vara radikal i.

– Dina väljare är antingen flamländsk- eller fransktalande. Du har inga motståndare i din egen region. Du kan säga: ”Vallonerna är lata och tar våra pengar”, utan att få mothugg. För de kan ändå varken rösta för eller emot dig. Det här passar ju nationalisterna perfekt. Nu har vi också ett kristdemokratiskt nationalistparti som blir allt större. Problemet är samtidigt att vi bara har små partier och att det därför går ganska lätt att få makt, säger Marc Reynebeau.

Frilansjournalisten Guido Fonteyn jobbade många år som korrespondent i Vallonien på den största flamländska tidningen De Standard. Då var han den enda flamländska korrespondenten i Vallonien, och nu finns det ingen alls.

– Det vi är med om är en långsam process, en förändring av landet Belgien. Jag tror inte att det kommer att bli en våldsam process. Än så länge är det inte alls någon majoritet för ett självständigt Flandern. Och den viktigaste frågan är vad som skulle hända med Bryssel. Staden tillhör ju Flandern men är helt utanför egentligen, till största delen fransktalande. Flandern utan Bryssel är inte fullt så attraktivt, konstaterar Guido Fonteyn, och Marc Reynebeau håller med:

– Bryssel är hjärtat i Flanderns ekonomi, och än så länge har det inte kommit fram en enda separationsplan som innehåller en acceptabel lösning för Bryssel. Och den lär inte komma heller, säger han.

Den nederländske språkforskaren Riemer Reinsma har skrivit den omtalade boken Wandelen langs de taalgrens (’Vandring längs språkgränsen’) om sin 400 kilometer långa vandring längs den officiella språkgränsen i Belgien. En sådan gräns finns faktiskt inritad.

– Mitt intresse föddes när jag var ung, sexton år, och reste i Belgien. Jag insåg att det franska språket alltid kom först. I alla butiker, på alla skyltar. På den tiden var det så även i Flandern. Flamländskan och nederländskan är mina språk, och jag minns att jag kände viss indignation över det, säger Riemer Reinsma och fortsätter:

– Mitt syfte med vandringen var att korsa gränsen så ofta och så mycket som möjligt, för att se hur de båda sidorna kommunicerar med varandra. Flamländarna säger att vallonerna är trevliga, lågmälda och inte särskilt rika. De pratar om dem lite som om svarta i Afrika. De menar att vallonerna ligger efter i utvecklingen samtidigt som de gillar dem. Vallonerna tycker att flamländarna är okej, effektiva och framgångsrika, men lite kyliga.

Riemer Reinsma konstaterar att han inte stötte på något hat. Men hatet finns och yttrar sig i alltmer högljudda protester mot de fransktalande, inte minst i förorterna till Bryssel.

I Flandern bor ungefär tre procent fransktalande som har tillgång till så kallade facilities, serviceinrättningar för myndighetskontakter där det talas franska. Ändå är de fransktalande i Flandern marginaliserade. Tidningar och tv är på nederländska, och i valen till det flamländska parlamentet finns inget parti som värnar om de fransktalande. De senaste åren har situationen spetsats till ytterligare av att många fransktalande flyttat till områden i Bryssels utkanter, platser som fram till nu helt och hållet varit nederländska. Nu kräver de nyinflyttade facilities.

Riemer Reinsma berättar att många valloner och flamländare är överens om att hålla sig till sitt. Blir man sjuk gör man till exempel allt man kan för att ta sig till det sjukhus där personalen talar ”rätt” språk. ”Man vill inte riskera något”, som Riemer Reinsma torrt förklarar saken. Han menar att språkgränsen trots allt innebär fred.

– Men den vallonska arbetsmarknadsministern sade för några år sedan: ”Du kan inte be en vallon att flytta till Flandern för att arbeta.” Det säger mycket om inställningen. Språket finns där i bakgrunden till allting. Ingen vill anstränga sig lite extra och tala ”det andra språket”.

Riemer Reinsma menar att Bryssel på sikt kommer att bli mer tvåspråkigt. Nu dominerar franskan, även om staden på pappret redan är tvåspråkig. Han berättar att de nederländska skolorna i Bryssel av många anses vara bättre, och att även franskspråkiga därför sätter sina barn i de skolorna.

– Det kommer att göra att fler kan prata både flamländska och franska i framtiden. Och jag tror att då kommer de som väljer att ha flamländskan som förstaspråk att öka i antal, det är helt enkelt smartare, inte minst ekonomiskt. När jag kom till Belgien för första gången för fyrtio år sedan gick det inte att se den utvecklingen, säger Riemer Reinsma.

Vi är tillbaka på stranden i Oostende i västra Flandern. Den franskspråkige surfaren Johan delar sin tid mellan lägenheten i Bryssel och husbåten i Oostende. Han ser inte positivt på framtiden. Han känner av det han kallar för rasism nästan dagligen – därför vill han heller inte ha sitt efternamn i tidningen.

– Det är inte våld, inte aggressivitet, men nedlåtande och utanförskapande. Det är galet, men de franskspråkiga i Vallonien är ju inte bättre. Ingen är intresserad av att ta ett enda litet steg närmare den andra.