Tecknet som kan skugga ditt utrop

Text: Maria Arnstad

På nätet frodas utropen. Det vet Ylva Hård af Segerstad, doktor i allmän språkvetenskap, som bland annat forskar om chattspråket på internet.

– Orsaken till utropstecknens utbredning kan jag bara spekulera om, säger hon. Men i en chatt kan man lätt hålla nere en tangent, till skillnad från när man till exempel skriver sms. Och det finns heller ingen begränsning för antal tecken man kan skriva per meddelande.

Sådant gör det förstås extra enkelt att låta fingret ta en paus på tangentbordets utropstecken, och på så sätt visa att man befinner sig i någon sorts affekt inför det skrivna.

– Det kan handla om starka åsikter i chattar, och kanske blir de upprepade utropstecknen ett sätt att få dem att synas i bruset. I dessa, mindre formella, sammanhang förekommer generellt fler utropstecken, och känsloyttringar över huvud taget, säger Ylva Hård af Segerstad.

Enligt Stuart Jeffries betraktas meningarna på nätet som trista utan utropstecken: Vi ses sen är ett torrt konstaterande, medan Vi ses sen!!! för med sig spänd förväntan inför det kommande mötet. Men varför måste man vara så känslosam och spännande just på internet, när man kan vara förhållandevis cool i andra medier?

Internetspråket är, trots att det till stor del består av skrift, lite annorlunda än traditionellt skriftspråk, som det man hittar i tidningar och böcker. Chattspråket ligger närmare talspråket. Men frågan är hur mycket det skiljer sig från ”det vanliga” skriftspråket. Kanske smittar internetspråket ner andra skrifttyper med sina utropade åsikter och känslor? Stuart Jeffries hävdar det, men att hitta beläggen är svårare. I etablerade svenska dagstidningar är det fortfarande glest mellan utropstecknen.

Språkvårdare manar också till återhållsamhet. I den nya upplagan av Svenska skrivregler, som kom ut förra året, står att flera utropstecken – eller frågetecken – i rad ”kan utnyttjas för att förstärka innebörden av tecknen. Sådan hopning av tecken ska användas sparsamt och passar inte i alla sammanhang”. I en kommentar till Stuart Jeffries artikel varnar Språkrådet också för utropsteckensinflation: ”Använder man dem för mycket, har de snart förlorat sin kraft!” (notera utropstecknet här).

Tidningarnas telegrambyrå sjunger med i sparkören. I sin samling av språkliga rekommendationer, TT-språket, står helt frankt: ”använd utropstecken sparsamt”. Och journalister som gått minsta skrivarkurs har tagit till sig mantrat; seriösa skribenter dammsuger sina texter på utropstecken.

Men språkvårdarnas måttfullhet står sig ganska slätt mot färgstarkare utropsteckensmotståndare. Författaren F Scott Fitzgerald, känd bland annat för Den store Gatsby och Benjamin Buttons otroliga liv, lär ha sagt att utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt. Lynne Truss och Eva Halldinger påstår i boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt, att utropstecknet – i humoristiska texter – ”motsvarar det burkade skrattet i tv-programmen”. Och i Terry Pratchetts bok Maskerade tycker en av romanfigurerna att utropstecken är bevis på galenskap – ett säkert tecken på att skribenten har sina underbyxor på huvudet.

Det finns ändå sammanhang där utropstecknet har sin reserverade plats och rättmätiga funktion. Efter så kallade interjektioner, till exempel, kan du oftast lugnt plita ett utropstecken utan att någon börjar titta om dina kalsonger sitter på fel ställe.

Interjektionerna bildar en egen, och i forskningssammanhang ofta förbisedd, ordklass. De flesta av dem används när vi talar, eller i skrift som härmar tal. Svenska Akademiens grammatik, SAG, berättar att de är avsedda för känslouttryck (aj!), uppmaningar (gå!), beskrivningar av skeenden (skvalp! rap!), svarsord (ja, nej), samtalsreglerande signaler (mhm), uttryck för hövlighet och andra sociala konventioner (hej, grattis, hallå, varsågod).

Åtminstone efter de tre första kategorierna – känslouttryck, uppmaningar, beskrivningar av skeenden – och den sista – uttryck för sociala konventioner – har utropstecknet en naturlig position. En interjektion, som tjohej, kan till och med skifta betydelse om utropstecknet byts ut till en punkt. Tjohej! är frejdigt och glatt, medan Tjohej. nästan är vemodigt, kanske ironiskt.

I jämförelse med andra uttryckssätt kan ”interjektionerna i allmänhet sägas uttrycka sitt innehåll mer livfullt”, och ”de är sällsynta i framställningar av saklig karaktär”, som SAG uttrycker saken. Därmed demonstreras också skillnaden mellan chattspråk och språket i nyhetsmedierna. Allt i en akademisk stil som – helt följdriktigt – saknar utropstecken.

En annan rätt okontroversiell plats för ett utropstecken är efter uppmaningssatser: Köp mer bröd! Ha inte så bråttom!

Men alla interjektioner och uppmaningar pryds inte med ett utropstecken. Man kan rent av att hävda att de är överflödigt krafs, eftersom utropet så att säga är inbyggt i själva ordet eller uttrycket. Det blir tårta på tårta, eftersom utropstecknet har ett helt eget betydelseinnehåll. Detta är också en anledning till att ordet utropstecken kan användas överfört, i satser som Nöjesredaktionen listar 2008 års utropstecken. Ordet står för någonting anmärkningsvärt i sig.

Kommunikationsforskarna Donald Rubin och Kathryn Greene framhåller utropstecknets uppgift att understryka och förstärka: Jag menar verkligen det här! Bruket poängteras också i diverse skrivregler; väljer man utropstecken i stället för punkt adderar man en smula temperament till satsen. Men Donald Rubin och Kathryn Greene går ett steg längre. De menar att utropstecknet kan avslöja skribentens osäkerhet inför ett påstående. En mer självsäker person skulle nöja sig med punkten.

Stuart Jeffries kopplar detta antagande till informationsvetaren Carol Waseleskis upptäckt att kvinnor använder fler utropstecken än män, och frågar sig om det kan vara ett uttryck för kvinnlig osäkerhet. Carol Waseleskis egen slutsats är dock en annan. Hon ser kärleken till utropstecken som ett bevis på att kvinnor är vänligare än män – och inte lika självgoda.