Osvensk

Text: Fredrik Lindström

Det finns ingenting så svenskt som viljan att vara osvensk.

Låt oss slå fast denna paradox med en gång, hur märklig den än tycks vara. I Sverige använder vi ordet osvensk i en huvudsakligen positiv betydelse. Det är nästan alltid ett beröm att vara osvensk. ”Så där härligt osvenskt”, säger folk och talar då om olika händelser präglade av rakhet, spontanitet, ärlighet, passion eller något annat som kontrasterar mot den förväntade svenska stelheten.

Om någon nu tror att det här inte är särskilt anmärkningsvärt, att andra språk också har ett motsvarande ord som är starkt positivt, så behöver vi bara gå till danskan. Där finns ordet odansk. Det är verkligen inte positivt – det betyder snarast ’dum i huvudet’ och kan användas om allt från klavertramp till landsförräderi. På ett likartat sätt är det med engelsmännens Unbritish. Och sedan ska vi inte tala om amerikanernas Antiamerican. Någon komplimang är det definitivt inte!

Av detta skulle vi kunna göra följande tolkning: Vi svenskar är ovanligt ödmjuka och självkritiska som använder osvensk som vi gör. Det vittnar om ett slags förfining bortom det etnocentriska och pöbelaktigt nationalistiska; vi vet att Sverige inte är märkvärdigare än andra länder och intar därför en sympatisk blygsamhetsattityd.

Vad skönt det vore om så var fallet! Eller hur?

Men börjar man syna användningen av det här ordet i sömmarna, så upptäcker man ett och annat som tyder på att det snarast handlar om en rätt falsk blygsamhet.

För det första är det nästan bara positivt när svenskar beter sig osvenskt. Invandrare eller folk med utländsk bakgrund ska följa svenska normer och oskrivna regler. Invandrare, som på många sätt är naturligt osvenska, ska vara svenska, medan svenskarna själva ska vara osvenska.

Om man gör en sökning på nätet av ordet osvensk kan man upptäcka ytterligare något intressant. I praktiken är alla exempel hämtade från den ”mjuka” delen av vårt samhälle, sådant som rör till exempel kultur och sociala normer. Nästan inga exempel alls kommer från sådant som rör ”hårda” frågor, till exempel teknik, vetenskap, lagstiftning och dylikt.

Ordet ifråga förekommer i sådana kombinationer som en osvensk bok (mustigt, härligt språk), osvensk fest (sambarytmer, överdåd). Däremot letar man förgäves efter exempel på sådant som osvensk mathygien, osvensk lagstiftning eller osvensk säkerhetskontroll. På de områdena råder i stället det motsatta förhållandet: ordet svensk är mycket positivt. I sammanställningar som svensk säkerhet och svensk livsmedelslagstiftning är svensk en kvalitetsförsäkring.

Alltså: en strikt tudelning. När det gäller mätbara, rationella värden är svensk det eftersträvansvärda, när det gäller motsatsen, omätbara värden som kultur, känslor, mänsklighet och så vidare är det osvensk som gäller. Vad kan vi lära av detta?

För det första: vi har en stark åtskillnad mellan mätbara och icke-mätbara värden.

För det andra: vi svenskar har ett starkt självförtroende när det gäller mätbara värden, men ett mycket svagt när det gäller icke-mätbara värden.

Det sistnämnda kan kanske historien förklara. Det finns nästan inga andra länder som likt Sverige omvandlats från grunden – och byggts upp med hjälp av mätbarhet, rationalitet och förnuft. Ingenjörer, politiker och samhällsplanerare har helt format det land vi i dag lever i. Och det präglar också våra språkliga värderingar.

Samtidigt är svenskarna när som helst beredda att skämmas över sin stelhet, tråkighet, brist på spontanitet, jolmiga mat och trista tv-dramatik. Jag tror att denna undfallenhet i själva verket är ett slags kompensation, en falsk blygsamhet i uttryckets rätta bemärkelse.

Vi tror verkligen på fullt allvar att Sverige är världens bästa (och modernaste) land. Så fort vi reser på semester ute i världen tycker vi oss också få det bekräftat: de slår sina barn, kvinnorna har fortfarande sjalett – så var det också i Sverige för hundra år sedan, solklart att de ligger efter oss.

I detta förhållningssätt ligger en fara i att vi skulle verka nationalistiska och självhävdelsefulla. Och det skulle ju vara onödigt i ett land som redan är bäst, som att strö salt i såren på omgivningen. Därför kompenserar vi, ägnar oss åt lite klädsam självspäkelse medelst ordet osvensk: titta vi har också sådant som vi inte är så bra på (sambadans och kryddstark mat)!

Vi svenskar anser oss bäst på det mesta som är mätbart och rationellt (= i princip allt viktigt), och vi avstår alltså sedan lite klädsamt till resten av världen att tillsammans få vara bäst på det icke-mätbara (= inte alls lika viktiga). Ödmjukt, eller hur?

Det finns alltså ingenting så svenskt som viljan att vara osvensk. Inga andra tycks ha samma behov att inför sig själva dölja sin egen brist på självkritik.