Koptiskan hörs i sången

Text: Yasmine el Rafie

Att närvara vid en nästan tre timmar lång koptisk-ortodox mässa är ungefär som att åka buss till en populär destination. Folk kliver på allteftersom. Vid avfärd klockan nio brukar det främst vara präst och diakoner på plats. Vid predikan strax före tio är kyrkan halvfull och vid ändhållplatsen, nattvarden, är det smockat i kyrkbänkarna. Vid sidan av det andliga är kyrkan också en träffpunkt för många av Stockholms kristna som har ursprung i Mellanöstern.

De flesta inslagen, som predikan, hålls i dag på formell standardarabiska, men det går att fira hela mässan på koptiska om publiken är den rätta.

– Det beror på vem som är med. Man ska ha något för var och en.  Alla ska förstå, förklarar Kristin Shokry, ordförande i koptisk-ortodoxa ungdomsförbundet.

Många upplever en andlighet i de koptiska hymner som diakonerna sjunger, enbart ackompanjerade av cymbaler eller triangel. Ehab Rafael, kirurg till vardags och diakon på fritiden, är en av dem.

– Sången och musiken är en del av den bevarade koptiska kulturskatten. Det är en del av vår koptiska identitet, säger han.

Men alla språk är som sagt tillåtna. En diakon som har bott i USA läser sina verser på engelska. För dem som inte hänger med i den formella arabiska som talas, och som inte deltar i den kurs i koptiska som en av prästerna håller i, har församlingen låtit översätta – och bildsätta – liturgin med mässpråket utskrivet fonetiskt bredvid. En svensk översättning projiceras också på duk, och den som vill kan lyssna på en simultantolkning av predikan till svenska. Delar av undervisningen i söndagsskolan hålls också på svenska.

– Vi måste vara ett steg före. Kopter från Mellanöstern började utvandra till Kanada och USA kanske 30-40 år tidigare än till Norden. Antagligen kommer vi att göra som de så småningom och ha en ”barnmässa” helt på svenska, säger Ehab Rafael.

Den koptisk-ortodoxa kyrkan i Norden har på bara några år gått från två präster till sex plus en just nyinstallerad biskop. Samtliga finns i Sverige, med ett undantag för Köpenhamn. Ett skäl till att kyrkan växer i Sverige är att den har lyckats hålla kvar sina barn och ungdomar, bland annat genom att anpassa språket.

Det är inte bara koptiska som det är svårt att hänga med i. Som Språktidningen berättade i nummer 6/08, är det stor skillnad mellan den egyptiska arabiska som talas i hemmet och den standardarabiska som lärs ut i skolor och talas i formella sammanhang. Kristin Shokry och Ehab Rafael har båda gått i skola i Egypten, men de förstår att det kan vara svårt att hänga med för barn som är födda här.

Efter mässans slut meddelar en av diakonerna att en församlingsmedlem har drabbats av ett dödsfall i sin närhet. På egyptiska. Men att börja hålla delar av mässan på egyptiska, det avvisar både Kristin Shokry och Ehab Rafael:

– Egyptiskan är inget språk, det är bara något man talar, säger Ehab Rafael.

Kristin Shokry har aldrig ens tänkt på att det skulle vara ett alternativ. Efter att ha funderat lite, säger hon att hon inte tycker att det vore lika högtidligt eller andligt att prata eller be tillsammans på egyptiska som på standardarabiska.

Dessutom, påpekar hon, finns det i dag praktiska skäl till att hålla sig till den formella arabiskan som förstås brett i Mellanöstern. Även svensk-libaneser, svensk-syrier och vissa svensk-irakier har hittat till kyrkan och då blir standardarabiskan ett lingua franca, ett gemensamt språk.

Kristin Shokry lyfter – precis som många andra församlingsmedlemmar – fram koptiskans roll för den bekanta och trygga känslan i kyrkan. Att utföra de ortodoxa ritualerna – mässandet, ljusen och rökelsen som har som funktion att föra bönerna till Gud – på samma sätt som det alltid har varit, skapar den trygghet och igenkänning som hon och många andra trivs med i kyrkan.

Just nu är hon med och planerar en konferens för europeiska unga kopter som Sverige ska vara värd för nästa år. Att hon som 25-åring fortsätter att engagera sig i kyrkan tror hon beror på att hon har varit med sedan hon var liten:

– Jag är uppvuxen i kyrkan. Koptiskan, det rika arvet, får en att känna sig hemma och det föder en vilja att föra det vidare till nästa generation.

Yasmine el Rafie är journalist.