Små grodor lockar till svenska i Tübingen

Text: Hans Raab

Där sitter Claudia, 19, som nyss gått ut gymnasiet och nu är på väg in i universitetslivet. Hon har alltid älskat Sverige, hennes föräldrar har sommarstuga i Småland och hon har läst alla böcker av Astrid Lindgren.

Bakom Claudia har vi Herbert, 42. Han är utbildad sjuksköterska och totalt utled på den tyska sjukvården och den tröga bayerska byråkratin. Han vill utvandra till Sverige. Där tror han sig kunna förverkliga sin sociala ådra på ett helt annat sätt än i Tyskland.

Och så har vi Ute, 21, som läser tyska som huvudämne men behöver ett tilläggsspråk i sin examen. Hon har hört att svenska är ett intressant språk, och nära släkt med tyskan.

På senare år har intresset för svenska i Tübingen, där jag är lärare, varit överväldigande stort. Tübingen är en universitetsstad i sydvästra Tyskland, strax söder om Stuttgart. Till nybörjarkursen brukar omkring 150 studenter anmäla sitt intresse. Alla kommer inte in; vi har en övre gräns på 40 deltagare per kurs, men jag brukar blunda lite, och det är inte ovanligt med fler än 60 förväntansfulla studenter i salen.

Och Tübingen är inte unikt. I dag finns det över 20 universitet i Tyskland som erbjuder studier i nordiska språk. Uppskattningsvis 2 000 tyskar per år läser svenska på universitetsnivå. Till det kommer de tyska så kallade Volkhochschulen – motsvarande komvux i Sverige. Det finns tusentals sådana i Tyskland, och vid fler än 200 av dem kan man läsa svenska. Varje år läser uppskattningsvis 8 000 svenska vid dessa Volkhochschulen. Det blir alltså sammanlagt 10 000 personer som läser svenska i Tyskland.

Men varför sitter de där, de förväntansfulla? Ja, redan den snillrike Olof Rudbeck den äldre, en av stormaktstidens främsta vetenskapsmän, visste svaret. I verket Atlantica, som gavs ut i fyra band i slutet av 1600-talet, bevisar han entydigt att svenskan är världens urspråk. Till beläggen hör att urgamla bibliska förnamn kan härledas ur fornsvenskan. Namnet Adam är enligt Rudbeck ursprungligen ett svenskt namn som uppstått ur prepositionen av och substantivet damm – alltså ’av damm’, den första människan har alltså uppstått ur världsdammet.

Om vi här har att göra med mänsklighetens urspråk är det ju en självklarhet – ja nära nog plikt – för varje kunskapstörstig och språkbegåvad studerande att ägna sig åt intensiva studier i svenska. Och så kommer de och frågar varför man skulle studera svenska i Tyskland.

Så brukar jag börja min introduktionsföreläsning här vid universitetet i Tübingen. För att inte fastna i vanföreställningarna fortsätter jag med att slå fast hur mycket våra språk har gemensamt – svenska och tyska är båda sprungna ur det urgermanska språket, och svenskan har genom tiderna lånat friskt från tyskan.

Svenska och tyska har tusentals ord med gemensam stam: Stuhl-stol, Spiegel-spegel, Buch-bok, drei-tre, Hand-hand, Mond-måne, Wasser-vatten, Knie-knä, Lampe-lampa och så vidare. Ord som vi tror är svenska: bröllop, handske, fruntimmer, bastu, bitti är tyska lån, och många ordspråk är direkta översättningar från tyskan, som ont krut förgås inte så lätt. Vad är det för ont krut som det talas om? Ett synnerligen tåligt sprängmedel inom armén? Nej inte alls. Talesättet kommer från tyskans Unkraut vergeht nicht och betyder ’ogräs förgås inte’ – bilden klarnar och man förstår sammanhanget.

Som om inte det vore nog visar undersökningar av våra genuppsättningar att tyskar och svenskar av alla folk kring Östersjön är närmast släkt med varandra – våra svenska arvsfaktorer liknar alltså mera tyskars än de liknar danskars och norrmäns.

Undervisningen i Tübingen består av språklektioner på fyra olika nivåer. På den högsta nivån har vi temaundervisning med rubriker som ”Runt öar och åar”, ”Svenska serietecknare” och ”Ord med historia”. I en kurs om svensk kokkonst lärde vi oss kökssvenska alltifrån osthyvlar och durkslag till stekspadar och grytor. Därtill kom alla kryddor, örter och köksväxter – fiskar, svampar, bär med mera. Studenterna fick också ta reda på recept på typisk svensk husmanskost, och bjuda på den. Det vankades pyttipanna, kalops, sjömansbiff, Janssons frestelse, köttbullar, västkustsallad och gravad lax. Vi lärde oss svenskt bordsskick och jämförde med tyskt. Eleverna tyckte att det var fint med tack för maten och underligt att så få svenskar använde smaklig måltid som middagsinledning – men alla var begeistrade över svensk matlagning.

Samtalsspråket var givetvis svenska, och fanns det någon passande sång eller dikt så lästes den upp eller sjöngs. Det blev några snapsvisor också.

Men vad gör nu dessa 10000-tals tyskar med sina kunskaper i snapsvisor, kryddord och annan kökssvenska? Självklart är det många som inte når längre än till att bara få en inblick i svenskan; andra lär sig just så mycket att de kan göra sig förstådda på sina Sverigesemestrar. Men de som kommer längre än så?

Flera av mina tidigare studenter bor nu i Sverige och Finland. En är lärare på grundskolan i Katrine­holm, en annan i Göteborg, tre är forskare i Uppsala, flera innehar tjänster som läkare riket runt, en god vän är präst i Ekenäs, där finlandssvenska är majoritetsspråk, och en är rosad komiker, tv-profil och regissör i Helsingfors.

Ofta är kunskaperna i svenska en merit som ger jobb. Korrespondenter, medarbetare på översättningsbyråer, tolkar i Bryssel, jurister med internationell rätt som specialitet, läkare i Sverige, fältbiologer på jakt efter sällsynta skalbaggar i Lappland, teologer som vill studera Silverbibeln i Uppsala. Och sen finns det ju de som helt enkelt njuter av sin svenska på fritiden genom att läsa svenska deckare, prenumerera på svenska tidningar eller titta på svensk tv via satellit – eller som har sommarstuga i Sverige.

Men vad är då svårt för en tysk? Vad är det som sätter käppar i hjulen och gör inlärningen besvärlig?

I grund och botten är det relativt enkelt. Men det finns några saker som nästan alla elever hakar upp sig på. Till exempel adverbens infernaliska t:n. Hon sjunger otroligt vackert – nästan omöjligt för en tysk att smälta – på tyska gör man ingen skillnad mellan adjektiv och adverb. Varför heter det den stora bilen men min stora bil? Hur ska man kunna veta när det ska vara en eller ett? När har substantiven ändelserna or (flickor), ar (pojkar)? När ska man skriva o (kol) eller å (kål)? För att inte tala om sje-ljudets stavning och uttal: sj, sh, sch, ch, stj, skj, sk, ssj, ti, si (vision), ssi (passion) och mera exklusiva skrivsätt: ge (garage), rz (Tarzan), xi (reflexion) och sc (fascist) – rena vansinnet.

Ja, nog finns det mycket att bita i för en tysk elev som vill få insikt i vårt vackra norröna modersmål. Men de tyska studenterna är ivriga. Inlärningen går snabbt och aha-känslan kommer tidigt, vilket gör det lätt för lärare och elever att samarbeta – att undervisa i svenska i Tyskland är ett nöje och en passion. Åtminstone för mig.