Sabuni

Text: Yasmine el Rafie

Det är presskonferens i det mindre pressrummet på Rosenbad. Nyamko Sabuni ska presentera sin proposition om de nationella minoritetsspråken. Förväntningarna hos intresseorganisationerna är begränsade. Sverige har om och om igen kritiserats av Europarådet för att inte leva upp till de konventioner som landet gärna kritiserar andra länder för att ignorera. En utredning som beställdes av Nyamko Sabunis föregångare Jens Orback landade i den nyutnämnda ministerns knä. Budskapet var att de nationella minoriteterna måste få använda sina språk mer i Sverige. Hon svarade med ännu en utredning med motiveringen att utredningsförslagen skulle bli för dyra.

När Nyamko Sabuni kommer in i rummet på presskonferensen sitter en handfull journalister och väntar, nästan uteslutande från minoritetsmedier. Ministern berättar att anslagen till de nationella minoriteterna ökas från 10 till smått sensationella 80 miljoner, och att samer och sverigefinnar nu kommer att kunna kräva samhällsservice på sina respektive språk i betydligt fler kommuner än tidigare. Stockholm, Uppsala och Södertälje är bara några av de 18 nya kommuner i Mälardalen där det blir obligatoriskt att tillhandahålla barn- och äldreomsorg på finska från årsskiftet. För samiskan tillkommer 13 kommuner där sydsamiskan nu är utrotningshotad.

Sverigefinländarnas delegationssekreterare, Esko Melakari, en medelåders man med vit page, begär ordet:

– Jag har bara ett ord att säga till dig och dina medarbetare: tack ur hjärtat, tack!

Den 10 juni i år gick propositionen igenom, och Riksdagen fattade beslut om en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk som ska träda i kraft den 1 januari 2010. Språktidningen frågar ministern vad det är som gör att hon tagit strid för just minoritetsspråken. Hennes svar blir – utöver att Folkpartiet drivit frågan sedan tidigare – att hon som afrikan kan se paralleller till kolonialismen. Hon jämför med Sveriges historiska förtryck av samer och romer.

Men parallellen haltar, det medger Nyamko Sabuni. I Kongo representerade den fransk­talande belgiska kolonialmakten en minoritet, i Sverige representerar den svensktalande makten en majoritet. Det går inte att jämföra kirundi, språket i Burundi, eller Nyamko Sabunis stamspråk kibembe, med samiskan.

– Det var ju aldrig något krav på att man inte fick tala kirundi eller kibembe, och folk övergav dem inte heller. Jag kan förstå att de nationella minoriteterna i Sverige påverkades när de inte hade rätt att utöva sitt språk i vissa sammanhang. Det blev skämmigt.

För Nyamko Sabuni gällde franska som skolspråk tills hon som elvaåring kom till Sverige.

 Franskkunskaperna är, säger hon, ingenting att skryta med i dag.

I stället tillhör hon de relativt få som har swahili som modersmål. Ett privilegium, upplever hon, eftersom språket är så utbrett i Afrika och inte knutet till ett visst land.

– Swahili och svenska har blivit en del av min identitet. Övriga språk är bara kommunikationsmedel. Swahili är mina rötter. Det betyder en möjlighet för mig att kommunicera när jag kommer tillbaka. Det är det enda språket jag kan kommunicera på om jag inte ska använda västvärldens språk.

Och här kommer samvetet in.

– Det är inte mycket jag har dåligt samvete för, men jag har det för att jag inte har lärt mina söner prata swahili. Eftersom de är så pass ljusa ses de som vita när vi åker ner. Då är språket det som skulle kunna ge dem kontakt med sitt ursprung.

Nyamko Sabunis man är etnisk svensk, och hon har helt medvetet valt bort swahili för att spara tid. Då slipper hon översätta konversationer med barnen åt sin man. Hon hoppas kunna reparera skadan senare.

Sönernas namn är för övrigt också en språkfråga som ministern tänkt igenom. När hennes far föddes fick han ett franskt namn – Maurice – för att få gå i skolan under kolonialväldet. Det fick honom och hans fru att välja afrikanska namn åt Nyamko och hennes bröder. När Nyamko Sabuni fick barn gjorde hon återigen annorlunda. Hon gav sina tvillingpojkar namn som är gångbara i väst, men som också kan uttalas i de franskspråkiga regionerna i Centralafrika, där släkten bor.

 Det blev Christian och Patrik, berättar integrationsministern, som själv har kulturellt muslimsk bakgrund. Eller egentligen är det Patrice, rättar hon sig efter några sekunders betänketid.

Därefter spricker hon upp i det varmaste leende. Hon berättar att Patrice såklart syftar på kolonialbekämparen Patrice Lumumba.

Hon tillägger att pojkarna faktiskt har afrikanska andranamn.

– Det är för dem själva, så att de ska ha en rot i den afrikanska identiteten och inte bara hos sin pappa från Dalarna.

Många förknippar Nyamko Sabuni med kontroversiella utspel, som slöjförbud i skolan, obligatoriska gynekologkontroller för skolflickor och förbud mot omskärelse. Men inget av dem har genomförts i praktiken. Det har inte heller hennes stora integrationspaket. Det har fastnat i förhandlingarna inom den borgerliga alliansen, och det återstår att se vad det kommer att innehålla. I en intervju för två år sedan konstaterar Nyamko Sabuni att det tar längre tid än hon har trott att genomföra förändringar.

Nyamko Sabuni gick med i Folkpartiet i början av 2000-talet, ungefär samtidigt som partiets retorik tuffades till. Innan hon valdes in i riksdagen 2002 arbetade Nyamko Sabuni som pr-konsult, och mycket lite av det ministern säger framstår som ogenomtänkt. Detta trots att hon har tonat ner flera av sina uttalanden i efterhand. Kraven på språktest försvarar hon, men utan annan argumentation än att hon inte tycker att det medborgarskap man har är så viktigt, bara man inte är statslös. Att om man ska vara en del av det svenska samhället bör man ju kunna kommunicera med dess invånare. Och att det inte handlar om ett prov med frågor, utan om att kunna sitta ner med någon vid ett bord och förstå och göra sig förstådd på svenska.

– Min utgångspunkt är att medborgarskap inte är en förutsättning för att leva ett bra liv i Sverige, och därmed blir det en sekundär fråga för mig.

Enligt en artikel i tidskriften Fokus för två år sedan vill Nyamko Sabuni slopa hemspråksundervisningen och i stället lägga resurserna på ämnesundervisning för nyanlända barn på deras modersmål. Vid Språktidningens intervju, säger hon att det delvis är ett missförstånd.

Den ena halvan stämmer. Hon vill att många fler nyanlända barn ska ha samma möjlighet som hon hade, när hon som nyanländ kunde läsa till exempel matematik på swahili.

Här är Nyamko Sabunis hållning den direkt motsatta till partibrodern Christer Nylanders. Han förespråkade då förbud mot ”matte på arabiska” som ett sätt för barn att få bättre svenskkunskaper. Sabunis kommentar till det är det finns utrymme för olika åsikter i partiet.

Men så var det då modersmålsundervisningen. Bara 47 procent av modersmålslärarna är i dag behöriga, och andelen beräknas fortsätta att sjunka i takt med att de behöriga lärarna går i pension. Modersmålslärarutbildningen lades ner för 20 år sedan.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har särskilt lyft fram samers och romers situation. Det är inte ovanligt, konstaterar DO, att barn först nekats utbildning med hänvisning till lärarbrist, och sedan, när föräldrarna själva föreslagit en lärare, fått avslag med motiveringen att personen saknar behörighet.

– Det ger ingenting att behålla modersmålsundervisningen som den är nu.

Målet är att göra den bättre, och hon tror att det i mångt och mycket är en organisationsfråga mellan olika huvudmän. Kommunen ansvarar för modersmålslärarna, och skolorna för de övriga. Hon har inte hunnit ta tag i den frågan.

Lärarutbildningsutredningen som presenterades i december föreslog att modersmålslärarutbildningen ska återinrättas, något som enligt Nyamko Sabuni är på gång.

Nyamko Sabunis inställning kan beskrivas som ”acceptera läget och blicka framåt”.

– Det talas ju hela tiden om att ”vi måste be om ursäkt”, ha en officiell ursäkt till de olika grupperna. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är en ursäkt som krävs. Däremot tror jag att för att finna försoning så måste det finnas en historieskrivning som är sann, som framför allt de nationella minoriteterna eller de kolonialiserade känner igen sig i, och att man också vidtar åtgärder för att få upprättelse. I det här fallet språklagen, som säger att alla har rätt till sitt språk.

Till skillnad från exempelvis partikollegan Birgitta Ohlsson kallar sig Nyamko Sabuni inte för feminist. Hon tar också avstånd från ord som flata, bög och svartskalle. Att försöka omvärdera kränkande ord förstår hon över huvud taget inte poängen med. I en debattartikel för några år sedan förklarade hon varför hon inte tycker att ordet neger är okej.

– Upphör med att säga sådana saker i stället. Jag struntar i om man menar illa eller inte. Nu är det jag som berättar att jag tar illa vid mig. Då får du sluta! Det är ungefär som att spotta någon i ansiktet och säga att man inte menar något illa. Det råder inte brist på respektfulla ord i vårt språk som kan användas i stället.

Kända afrosvenskar som Alice Bah och Oivvio Polite har också i olika sammanhang beskrivit hur de upplever ordet neger som kränkande. Men det finns många som tycker annorlunda, och det förs en livlig debatt på internetforumen Newsmill och Facebook. Där har tiotusentals gått med i den grupp som kräver rätten att få använda ordet negerboll i stället för chokladboll.

Andra sötsaksnamn som associerats till rasism, som lakritsglassen Nogger black, betyder för henne däremot inte annat än vad de låter som. När Centrum mot rasism anklagade GB för rasistiska undertoner poserade Sabuni bitande en stor tugga av lakritsglassen, och konstaterade att hon som afrosvensk kände sig kränkt – av Centrum mot rasism.