Krönikor

Språktidningens redaktör ber mig skynda på med krönikan. En äldre dam säger vänligt att hon uppskattar mina språkkåserier. Döttrarna i tjugoårsåldern tycker att jag bloggar i tryckt form.

Ja, vad läser ni just nu? En krönika, anser jag - inte en blogg, en kolumn, en kommentar, en essä eller ett kåseri. Krönika är 2000-talets ord för kommenterande, personligt hållna men ändå sakinriktade tidningstexter. Ännu så sent som 1996 hittar man inte den definitionen av krönika i National­encyklopedins ordbok. Men 2000 blir ordets nya betydelse slutligt etablerad. Då är för första gången en av uppgifterna i gymnasiets nationella prov i svenska att skriva en krönika, "en personligt hållen och ofta under­hållande text".

Två år senare gavs samma uppgift till niorna, men på grundskolan var det för tidigt. Femtonåringarna visste inte hur de skulle skriva. Somliga lärare påstås ha börjat yra om Erikskrönikan.

För själva ordet krönika har ju funnits i svenskan sedan medeltiden. Det är inlånat från latinets chronica (ursprungligen från grekiska kronos, 'tid'). Därmed avsågs berättelser i krono­logisk ordning om vad som hänt, just som Eriks­krönikan. Så småningom blir det kronologiska inte nödvändigt; krönikan kan vara en allmän översikt över aktuella händelser.

Så användes den flitigt i radion på 1900-talet. Där kryllade det av litteraturkrönikor, bandykrönikor och konstkrönikor - tidningskrönikan finns ännu kvar.

I dag har alltså krönikan andra kännetecken. Den kan se ut på många olika sätt, men standardmönster går att urskilja för de cirka 3 000 tecknen, åtminstone hos något mer seriösa krönikörer. Jag tillåter mig därför en enkel krönikemanual för en standardvariant:

Disposition: Börja med aktuell iakttagelse eller några viktiga fakta. Det ska helst inte vara en personlig upplevelse av typen "I går mötte jag på gatan..." Det blir för bloggartat. Hellre "I år är det tjugo år sedan Berlinmuren föll" eller "Plötsligt säger alla skillad i stället för duktig". Därefter förklarar man vad dessa inledande fakta beror eller berodde på - en variant är att i stället beskriva konsekvenserna av dem. Detta parti av krönikan kan gärna tudelas. Man ställer två förklaringar eller konsekvenser mot varand­ra, varav den senare ofta är den rätta. Finns plats kommer sedan en jämförelse till exempel med en annan mur eller ett annat lånord. Därefter avslutar man med slutsatser om vad som bör göras, vad man kan lära eller vad man bör tycka.

Tilltal: Att skriva jag går mycket bra (det är svårare i essän), och du-tilltal och direkta uppmaningar fungerar också: "Men tänk en sekund, och du förstår hur viktig frågan är." Den lite försiktigare använder ni-tilltal. Viss återhållsamhet med jag, du och ni är dock att rekommendera. Återigen lurar faran att bli för bloggig. Skriv inte jag tycker eller jag anser, utan uttryck åsikten som ett faktum.

Meningar: Några imperativmeningar kan alltså vara lämpligt, liksom några (retoriska) frågor. En del ofullständiga meningar kan också behövas. De kan uttrycka värdering, "En härlig tid!", eller ge eftertryck åt en sakuppgift: "Tvåhundra nya ord bara på en vecka." Men cirka åtta meningar av tio bör konstrueras som fullständiga påståendemeningar. Direkt anföring med så kallat pratminus förekommer inte.

Ord: Blanda högt och lågt, fackspråk och slangartat vardagsspråk. Ord som varav, rimligtvis och enkannerligen kan samsas med sån, faktiskt och stajlad. Styrränta, substantiv och variabel kan stå bredvid schysst, snorungar och skitår. Några egengjorda sammansättningar - men inte för många! - platsar också; jag snickrade nyss ihop krönikemanual.

Den här blandningen ger den lätt ironiska distans som signalerar visdom. Detta sätt att skriva är inte nytt. För femtio år sedan var det vanligt i kåserier, men i dag måste ett kåseri nästan alltid berätta en historia. Ett uttryckssätt har alltså flyttat in i en ny genre. Varför byter genrer namn och textmönster? Dagens textforskare, som grubblar mycket över genrer, vill gärna ge ett djupsinnigt svar.

Det offentliga samtalet, för att använda ett ståtligt uttryck, fylls av olika slags meningsyttringar i tidningar, tidskrifter, etermedier och på nätet. Vi måste förhålla oss till dem, och därför blir det viktigt att kategorisera dem i några huvudgrupper. Essän ska tas på större allvar än bloggen; kolumnen är kanske lite lättviktigare än krönikan. Vet vi att vi läser en krönika, så vet vi också hur vi ska ta ställning till texten.

Med den lärdomen slutar denna krönika. Du får gärna undersöka om jag följt min manual.