Bondspråk

Text: Catharina Grünbaum

Ger Erik ax så ger Olof kaka – har det någon innebörd för unga människor? Förmodligen inte, och knappast ens dagens lantbrukare torde fästa särskilt stor vikt vid att säden ska gå i ax på Sankt Eriks dag den 18 maj för att kunna skördas till Olof den heliges den 29 juli. Det var länge sedan man bar omkring helgonens bilder på åkrarna i hopp om god årsväxt.

Ändå hör talesättet inte till de helt bortglömda. Trots att majoriteten av landets befolkning i dag lever i städer och samhällen, och är mer förtrogna med rågens och vetets fiber- och näringsinnehåll än med hur axen ser ut, rör vi oss i ny och nedan med ord och vändningar från det gamla Bondesverige.

Aprilsnö är fåragö tröstar vi varandra med när landskapet en vårdag är klätt i vitt och vill med det säga att snön snart kommer att ha smält undan. Gö är talspråkets form av göd (som rö’ för röd och dö’ för död), och göd är ett dialektord för gödsel.

Fårs förmåga att producera gödsel är tämligen blygsam – de små svarta pärlorna kan inte mäta sig med dyngan från hästar, kor eller grisar eller ens från männi­skor, fast ”herrskapsskit, det är mest papper det”, som den frustrerade bonden som hyrt ut till sommargäster suckade.

Aprilsnön är alltså lika kraftlös som fårgödsel, det är innebörden av frasen.

Unga ekonomer som tar sig ut på vischan endast om det gäller en golfrunda talar trots det sakförståndigt om investeringar som ska plöjas ner, som närande gödsel, för att ge avkastning framöver, vinster som ska skördas. Men före sådd krävs den ytligare harvningen – en trälig syssla före traktorernas tid. Att gå och harva vet alla vad det är – att ha sin dagliga gärning på en arbetsplats där man aldrig kommer framåt. Inget för hungriga karriärister.

Är man smart ser man i stället till att utnyttja andras arbetskraft eller idéer – man plöjer med andras kalvar. Inte alla är så noga med att iaktta rågången mellan olika områden även om man talar om den. De flesta tänker nog mindre på hur verklighetens rågång tar sig ut, en markremsa som skiljer ägor åt och där man kan passera.

I finlandssvenskan heter det att man har en egen ko i diket när man har dolda intressen i något som man visar sig angelägen att värna eller utveckla. På den svenska sidan möter man det är ingen ko på isen, med den underförstådda fortsättningen så länge rumpan är i land när något ska beskrivas som icke oroväckande eller brådskande. Talesättet hänförs till lättjefulla pigor och drängar som brustit i uppsikt och försvarar sig med att ingen fara är för handen. Men varje riktig kreatursägare vet ju att det är rätt utsiktslöst att försöka styra ett kreatur genom att dra det i rumpan, det vill säga svansen.

Vi lever med jordbruksårets bilder. Vi plöjer igenom tidningar och böcker, tröskar oss igenom trista arbetsuppgifter utan att tänka på allmogens slit vid slagorna på logen, och vi skiljer agnarna från vetet, ett uttryck som går tillbaka på Bibeln och syftar på den ålderdomliga metoden att med en kastskovel få de tomma och lätta agnarna att virvla åt sidan medan de värdefulla kornen faller till marken.

Ett produktivt företag vars vinster kammas hem av andra kan kallas för en mjölkko, och en ung och lovande person som företaget satsar på i hopp om framtida vinster har länge kallats påläggskalv.

Men när banden mellan språk och verklighet försvagas uppstår nya föreställningar. Nu börjar även guldkor dyka upp bland fähusens invånare. Så har Losec påståtts vara Astra Zenecas guldko – kanske en ny variant av sagans gås som värpte ägg av purt guld åt sin ägare, eller av åsnan som kunde skita guldklimpar på befallning – folksagorna är inte alltid så fina i kanten. Vad guldkon ger ifrån sig får man gissa – kanske guldmjölk?

Vanligast av de vinstgivande kreaturen är dock guldkalven, som i dag får beteckna personer som drar in feta summor åt det bolag som bundit dem till sig. Guldkalvar kan vara vd:ar, artister, författare, ja, vad som helst. Glömd är den ursprungliga guldkalven, den avgud som Israels barn lät gjuta åt sig medan Moses vände ryggen till en stund under ökenvandringen och som de dansade runt och offrade till.

Dansen kring denna guldkalv har under seklernas gång kommit att representera snöd penningdyrkan och materialism, så skillnaden mellan det gammaltestamentliga avguderiet och dagens är egentligen inte så stor.

Men så ser inte dagens asfaltjournalister på saken. Guldkalven hämtas snarare från lantlivet, även om föreställningen om realiteterna där tycks något oklara: ”Antibiotika är en guldkalv som man nu mjölkat färdigt”, upplyste en radioreporter.

Bildspråk har alltid levt farligt.