Naket språk ger mig tydliga ledtrådar

Text: Patrik Hadenius

Nyligen påmindes jag om en film från Utbildningsradion. Den visades i mitt klassrum på 1970-talet, och började med att några män satt nakna och pratade i en bastu. Det var rätt stelt, och vi fnissade. Inte åt nakenheten, utan åt skådespelarinsatserna. Poängen kom sedan, och allt var så övertydligt som bara 1970-talet vågade vara. Männen gick ut i omklädningsrummet och klädde på sig. Den tunna kulturella fernissan visade sig: plötsligt tillhörde de olika klasser och fick sina posi­tioner i hierarkin. De blev arbetare och tjänstemän. Chefer och underlydande. De böjde på nacken eller sträckte på sig.

Jag har inte tänkt på scenen förrän jag i påskas själv satt naken med okända män i en bastu. Då insåg jag att det inte bara var skådespelarinsatserna i UR-filmen som var dåliga.

Välkommen till sylarnas fjällstation. Utanför kämpar den sista snön uppgivet mot regn och vind. Bara några timmar tidigare var det knallblå himmel och värmande sol. Sådant är fjällvädret. Men det talar vi inte om i bastun. Det är ingen plats för kallprat.

Här deklarerar någon i stället att han minsann ska raka sig i bastun. En annan anser att man bör städa bastun varje timme. Någon beskriver ingående hur hans bror sov i bivack när snötaket sakta sjönk. Många ämnen avhandlas, men jag lyssnar mest till hur det sägs.

Jag lyssnar till experten från Skåne, äventyraren från Värmland, teknologen från Östergötland. Talar gör också en akademiker, helt säkert chef, och en arbetare som bygger byggnadsställningar. Ingen har kläder, men språket ger dem tydliga roller och positioner. UR-filmen hade fel.

Dagen därpå har jag och familjen skidat ner till Storulv­åns fjällstation. Här är det mixad bastu. Herrar och damer med handdukarna virade om sig bastar tillsammans. Stämningen är annorlunda. Samtalet mer trevande. Någon undrar om inte traktorn, som delvis stör utsikten, kunde ha parkerats en bit bort. En annan frågar vilka fjällstationer som har besökts. Alla talar vårdat, och anstränger sig för att inte utmärka sig.

Det går säkert att dra slutsatser ur skillnaden mellan bastukulturerna. Men mycket roligare är att fortsätta gissa vilka individerna är  med bara språket som ledtråd.