Åbäke

Svenskan tycks vara rätt ensam om det uttrycksfulla ordet åbäke, som används om något stort, grovt och klumpigt, en oformlig kropp eller figur, ett (åker)spöke. Ditt åbäke! kan därför ibland uppträda som okvädingsord. Det har tidigare rentav kunnat beteckna en lastbar figur eller ett avskum. Från svensk dialekt känner man också uttryck som farmors åbäke och hin håles åbäke om en människa med löjliga kroppsformer. Och ett gammalt ordstäv lyder: Åh, Gu' bevars, dotra mi är väl inte något åbäke heller, som hennes nåd, sa gumman, skulle beskriva dottern för grevinnan.

Ursprunget är delvis osäkert. Första ledet å- är den fornsvenska förstärkande partikeln of-, som betyder '(alltför) mycket' och som även har betecknat något onormalt. Den har sammanfallit med af-, av-, 'utöver det vanliga måttet', och o-. Förstavelsen of- lever kvar i dialektord som uvbra och omycket. Den finns också i norskans ovmykje och i isländskans ofmikill, 'alltför stor'.

Senare ledet -bäke är problematiskt:  det kan komma av ordet bak, som betyder 'rygg, baksida' och ibland har använts nedsättande om föremål och människor. Från dialekt kan nämnas ett bak om en tafatt kvinna, ett våp, gråbak, 'bonde', och dröback, 'lat, slö människa'. Möjligen kan åbäke också ha anslutits till dialekt­ordet bäg, 'hindersam, som ligger i vägen'.