Hyperkorrekt uttal i jag-svar

I Språktidningen 4/08, under rubriken Egotrippad respons, funderar signaturen Östen kring formen jag för svaret ja. Förekomsten av denna form är inget nytt fenomen. Redan 1984 skrev Jan Einarsson och Tor G Hultman i sin bok Godmorgon pojkar och flickor: ”När flickorna försöker efterlikna fina damer bemödar de sig också om att uttala efter skriftbilden. I stället för att som i vanliga fall säga trevlit sätter de i det ’damiga’ uttalet in ett g så att det blir trevligt. Ibland kan det då bli hyperkorrekt, motsatsen till nej blir t ex jag, jagvisst.”