De lär sig tandläkarsvenska på ett halvår

Text: Anne Markowski

Första gången jag träffade polska Joanna Turwón hade hon läst svenska i precis tre veckor.

- De svenska vokalerna kommer att bli min död! meddelande hon med ett förtjust skratt.

Svårast var vokaler som lät väldigt lika i Joannas öron. Orden rött, rått och rot, till exempel, var fullkomligt hopplösa att skilja på. Det var svårt att tro att någon kunde höra skillnad på de orden.

I dag, ett år senare, är situationen en helt annan. Joanna och jag talar bara svenska med varandra, och även om hon söker efter orden och slinter på en eller annan verbform så har hon inga problem att göra sig förstådd på sitt nya språk.

- Men jag har fortfarande problem med vokalerna, suckar hon. Som i orden mässa, mössa, mossa. Jag kan uttala dem, men jag är inte säker på vilket ord som är vilket.

När vi sågs för ett år sedan bodde hon på en språkskola utanför Warszawa och läste svenska drygt trettio timmar i veckan. Skolan arbetade på uppdrag av några norrländska landsting där det rådde tandläkarbrist. Uppdraget var att rekrytera språkbegåvade polska tandläkare med förutsättningar och vilja att lära sig svenska på ett halvår, och sedan flytta till Sverige. För att bli antagen måste Joanna, förutom en anställningsintervju på Folktandvården i Härnösand, genomgå olika språktester. Lärarna måste vara säkra på att hon hade vad som krävdes för att klara blixtsnabb språkinlärning.

- Tempot var helt enkelt hysteriskt, säger Joanna.

Lektionerna gick slag i slag, dag efter dag, och det gällde att hänga med på såväl ny grammatik, hörförståelse och uttalsövningar som, naturligtvis, ett oändligt antal nya glosor.

- Den stora bristvaran var tid, säger hon. Ingen i klassen klarade av att göra allt som lärarna gav oss i läxa.

Men ändå höll de ut. Under hela den intensiva språkutbildningen visste Joanna och hennes kurskamrater vilket mål de arbetade mot. Alla hade ett jobb som väntade i Sverige.

Eleverna bodde tillsammans under veckorna och talade sällan om något annat än svenska glosor, svensk grammatik och tandläkarvokabulär. På helgerna åkte de hem till sina familjer och en välbehövlig pluggpaus.

Deras lärare i Polen, Eva Starborg, arbetar till vardags som lärare i svenska för invandrare (SFI) i Västerås. Hon är mycket imponerad av eleverna.

- Efter tre dagar på kursen i Polen talar eleverna mer svenska än många av mina elever på SFI hemma i Sverige gör efter tre månader.Det handlar om en oerhörd motivation, och fördelarna som en akademisk bakgrund ger. Naturligtvis handlar det också om att de här eleverna väljs ut för att de har språkbegåvning.

Hon får medhåll av Agneta Shaw, som är lärare på samma skola i Polen, och som också har arbetat som SFI-lärare i Stockholm.

- Eleverna vet att om de klarar kursen så har de ett jobb. För en SFI-elev är det så osäkert vad som händer efter utbildningen.

På den polska intensivkursen har eleverna också tvåspråkiga lärare, som kan översätta och förklara grammatiken på elevernas modersmål.

- Frågan är hur stor skillnad den här kombinationen av polska och svenska lärare gör för inlärningen, funderar Agneta Shaw.

Ytterligare en viktig skillnad mellan kursen i Polen och den svenska SFI-utbildningen är att den förra är helt inriktad på yrkesvokabulär. Eleverna lär sig det specifika språk som de kommer att behöva i jobbet. Joanna och hennes kamrater fick träna tandläkartermer och patientsamtal från allra första början.

Ett halvår efter sin första svensklektion landade Joanna på flygplatsen i Örnsköldsvik. Två veckor senare började hon arbeta som tandläkare i Bredbyn.

Övergången har inte varit helt enkel.

- I början var det svårt att skriva journaler, säger Joanna. Även om jag vet exakt hur man skriver på polska, så räcker det inte med att översätta. Jag måste veta vilka formuleringar som brukar användas här.

Joanna har sammanställt en mall med de svenska uttryck som används vid olika patienttillstånd. Hon brukar också be sina kolleger att kolla språket i journalerna.

Ett annat problem är dialekten som talas i Bredbyn.

- Särskilt äldre patienter kan vara väldigt svåra att förstå, säger Joanna. Men de är snälla och tålmodiga, så det brukar lösa sig.

Sköterskorna som Joanna arbetar med hjälper också till om hon har svårt att hitta orden, eller inte förstår något som patienten säger.

- Men språket är inte det viktigaste för mig just nu, säger Joanna. Det viktigaste är att ge patienten rätt behandling på ett bra sätt.

Joanna känner att hennes språkkunskaper fortfarande är ojämna. Hon trodde att det skulle vara lättare efter ett halvår i Sverige. Samtidigt är hon medveten om att hon har satsat stenhårt på att lära sig de nya svenska jobbrutinerna – och naturligtvis på att hitta en bostad och inrätta livet i det nya landet för sina två barn.

- Ibland sitter jag på fikarasten och förstår ingenting av vad de andra talar om. Andra gånger förstår jag nästan allt.

Jag frågar Joanna om hennes kolleger är imponerade av att hon lärt sig svenska på sex månader.

- Mina gamla kolleger i Polen är mycket imponerade, men på min arbetsplats i Sverige är jag inte den första som har lärt mig svenska på det här sättet. De har helt enkelt sett det förut. Fast ibland när jag pratar polska i telefonen så blir de svenska kollegerna jätteförvånade att jag kan prata så snabbt, tillägger hon med ett skratt.

Anne Markowski är lingvist och journalist.