Så tog Jesus språk över Palestina

Text: Ola Wikander

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” De ord som Jesus sägs ha yttrat på korset har återgivits mitt i Nya testamentets grekiska text, återgivna så väl det nu gick. En ännu mer sanningsenlig version skulle vara ’Elâhî ’elâhî lema shevaqtanî. De två identiska orden i början (som betyder ’min gud, min gud’) kommer av samma rot som arabiskans allâh och hebreiskans ’elôhîm – de är arv från samma semitiska ord för ’gud’.

Arameiskan är ett semitiskt språk, ganska nära släkt med hebreiska, men inte tillräckligt för att göra de två språken självklart begripliga talarna emellan. Då Jesus levde hade arameiskan hunnit bli det vardagliga språket för judarna i Palestina, liksom för många andra folk i Främre orienten, medan hebreiskan hade fått en något mera upphöjd klang, även om den fortfarande talades i vissa sammanhang.

Arameiskans ursprungliga hemvist fanns i Syrien och i norra Mesopotamien. Därifrån spreds den snabbt, och på 700-talet f.Kr. hade den blivit ett av de mest talade språken i det assyriska riket, dåtidens stormakt i dagens Irak. Den assyriske kungen Sargon II klagar i ett brev på att den inhemska akkadiskan (och dess kilskrift) håller på att trängas undan av den ”folkligare” arameiskan.

Under det nybabyloniska riket fortsatte arameiskan att vinna mark, och när det judiska ledarskiktet på 500-talet f.Kr. fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen etablerade sig språket bland exiljudarna. Redan där började arameiskan bli ett viktigt talat språk bland judarna, och det fortsatte att vara det när perserna tog över makten år 539 f.Kr., och lät de bortförda judarna bege sig hem.

I perserriket blev arameiskan ett officiellt administrationsspråk, och det är detta som har lett till att passager i Esras och Daniels böcker i Gamla testamentet är skrivna på det språket. Även det alfabet vi brukar kalla det hebreiska är egentligen från början en arameisk skriftform.

I det judiska samhället blev alltså hebreiskan och arameiskan parallella språk med stora likheter, men också stora skillnader. Man kan tänka sig att förvirring uppstod till exempel kring ordet malkâ, som på hebreiska betyder ’drottning’ men på arameiska ’konungen’. Sådana svårigheter gjorde att man redan i början av vår tideräkning lade sig till med vanan att parallelltolka synagogornas bibelläsningar till arameiska. Dessa översättningar samlades sedan till egna verk och fick namnet targum (som betyder just ’översättning’), och de studeras intill denna dag bland ortodoxa judar.

Arameiskans roll i antikens Palestina fick för några år sedan en mycket konkret effekt på vår populärkultur, nämligen i Mel Gibsons film The Passion of the Christ, där judarna samtalar på klassisk arameiska. Professor William Fulco översatte delar av manuset till arameiska, och resultatet blev riktigt bra (i alla fall vad språket beträffar). Dock grumlades denna insats något av att en del av skådespelarnas egna accenter slog igenom. Så kunde till exempel de italienska skådespelarna inte riktigt uttala arameiskans strupljud??–??liksom i arabiskan och andra semitiska språk fanns det gott om gutturala halsläten i det arameiska språket, och italienare kan ju ofta inte ens uttala ett vanligt h utan bekymmer.

I Nya testamentets grekiska text finns arameiska ord insprängda. Exempel är talitha koum, vilket är det arameiska telîtha qûm(i) (’flicka, res dig!’) och för den delen maranatha, ett uttryck som hos oss har gett namn åt en svensk frikyrko­rörelse. Det ska troligen analyseras som maranâ, thâ – ’vår herre, kom!’. Detta tycks ha varit en tidigkristen hälsningsfras, och pastor Imsen tog upp det som namn på sin församling.

Eftersom arameiskan spreds över hela Främre orienten delades den snabbt upp i flera olika dialekter, och efter hand kan man börja tala om olika arameiska språk. Den dialekt som talades i Babylon skilde sig från den galileiska arameiska som Jesus talade, och många andra varianter fanns. Språket sträckte sig över religionsgränser: arameiska användes både av kristna och judar och även av andra, mindre grupper. Ett exempel är mandéerna, en liten gnostisk religiös riktning som överlevt fram till i dag i Iran, Irak – och Sverige. I vårt land finns en ganska stor mandeisk gemenskap. Deras heliga språk (som kallas mandeiska) är en östarameisk dialekt, och på den är deras heliga skrifter författade, till exempel Ginza Rabba (’den stora skatten’). De mandeiska texterna har för övrigt utövat inflytande på Stagnelius, som i sina texter om ”himlarnas Jordan” syftar på de mandeiska dopriterna – som är beskrivna just på mandéernas form av arameiska.

Två dialekter av arameiska som fick stor betydelse var den syriska och den som talades av judarna i Babylon. Syriskan blev det klassiska språket för de främreorientaliska kristna kyrkorna. Den skrevs med tre olika alfabetsvarianter och fick en enorm litteratur, med stora mängder kristna skrifter, helgonlegender och liknande. Syriska var också det språk på vilket mycket av den antika grekiska litteraturen bevarades. Sedan översattes den till arabiska, som tog över som allmänspråk på 800-talet (framför allt i och med islams spridning). Syriskan hade mycket stort inflytande på den framväxande arabiska litteraturen.

Judarna i babylon (för det fanns många kvar även efter exilens slut) spelade en allt större roll efter att romarna tagit kontroll över Palestina under tiden kring vår tideräknings början, och det gjorde att deras språk, den babyloniska arameiskan, blev mycket viktigt i den dåtida judiska världen. På det språket skrevs stora delar av den babyloniska Talmud, som än i dag studeras och nagelfars på yeshivor (judiska skolor för studiet av de heliga skrifterna) på många håll i världen. Många judiska texter har skrivits på arameiska. Ibland är den blandad med heb­reiska, vilket ger en egenartad klang, där man ibland kan byta språk mellan två rader. Våra dagars moderna hebreiska innehåller också många arameiska lån.

Och än i dag talas arameiska språk. I små grupper har det en gång så spridda språket blivit kvar, och olika former av nyarameiska talas av såväl kristna som judar och mandéer. Arameiskan är inte längre ett allmänspråk, men den dyker upp på de märkligaste ställen: hos Jesus, i Talmud, på bio och söder om Stockholm.