Caesar talade sällan latin

Det började som ett talspråk i en liten byhåla i provinsen Latium i nuvarande Italien. Och slutade som ett kulturspråk, uppburet av den europeiska eliten i mer än tusen år.

I dag är latinet bortglömt av de flesta. Eller? Vi talar om ad hoc-lösningar, lägger fram saker de facto eller in absurdum. Et cetera. Romarnas tungomål hann sätta sina spår under de århundraden som det dominerade den europeiska bildningskulturen.

Vad som också överlevt hos gemene man är citaten. Latinet tycks nämligen särdeles lämpat för citatkonst, enkelt och välsnickrat som det är. Nota bene. Memento mori. In vino veritas!

Och det finns en romare som citeras flitigare än de flesta. Kanske kan man säga att det är just hans kärnfulla uttalanden som bär upp allmänhetens latinkunskaper i dag? Det tror i alla fall Moa Ekbom, doktorand i latin vid Uppsala universitet, som forskat om några av de mest berömda latinska citaten – de som härrör från Caesar. Gajus Julius Caesar (100–44 f.Kr.) har kommit att bli en symbol för romarriket – åtminstone som vi känner det från Asterix eller tv-serien Rome. Krig och våld. Släktfejder och orgier. Lagerkransar och togor.

Framför allt är det tre citat som har gått till historien:

Alea iacta est. Veni, vidi, vici. Et tu, Brute (’Tärningen är kastad’. ’Jag kom, jag såg, jag segrade’. ’Även du, min Brutus!’)

Men det finns ett problem. Caesar sade nämligen aldrig så. Åtminstone inte på latin.

Språkligt och kulturellt fungerade antikens Rom ungefär likadant som det svenska hovet under 1700-talet. Där talades det i salongerna mest franska, som var tidens modespråk. Utvecklingen började på 1600-talet, då Ludvig XIV:s Versailles blev Europas kulturella mittpunkt. Alla furstar ville vara som han, och följaktligen gav det rejält med kredd att tala franska även hemmavid. Så gurglade den svenske kungen Gustav III inte heller, efter skottet på Operan, ”Jag är sårad”, utan Je suis blessé.

Likadant var det med Caesar. När han, den 15 mars 44 f.Kr., stacks ner av ett antal sammansvurna – däribland sin vän och adept Brutus – sade han följaktligen inte Et tu, Brute, utan “kai sy teknon”. Åtminstone enligt sin levnadstecknare, romaren Suetonius. Orden är grekiska och betyder ungefär ’även du, mitt barn’.

Det skulle knappast ha fallit Caesar in att tala latin i dödsögonblicket, menar Moa Ekbom, lika lite som Gustav III använde sig av den plebejiska svenskan när han föll ihop.

För romarna var Grekland antikens Frankrike – trots att landet formellt var en lydstat under Rom. Mötet med den grekiska kulturen fick enorm betydelse på alla plan, inte minst när det gällde skapandet av nationell romersk litteratur. Tidigare hade romarna i princip bara använt skriftspråket till lagar och till inskrifter på gravar. Nu upptäckte de att det även kunde användas för att generera kunskap, och, inte minst, underhållning.
Repliken Et tu, Brute har vunnit spridning genom Shakespeare, som använde sig av den i pjäsen Julius Caesar, skriven cirka 1599. (Möjligen hade Shakespeare, i sin tur, hämtat den från en i dag okänd 1500-talsdramatiker.) Källan fördunklades, men orden levde kvar, som en sorgsen påminnelse om människors tidlösa svekfullhet.

En liknande historia åtföljer det likaså bevingade Alea iacta est. Enligt historieskrivarna lät Caesar undslippa sig dessa ord när han hade korsat den mytomspunna gränsfloden Rubicon (som i verkligheten kan ha varit en å). Innebörden ”nu finns ingen återvändo” syftade på det faktum att Caesar, när han väl hade gått över gränsen mellan provinsen Hitre Gallien och Italien, obevekligen skulle kasta sitt rike in i inbördeskrig. Men eftersom Caesar var en bildad man, som bland annat hade studerat grekisk retorik på Rhodos, ratade han även här latinet till förmån för grekiskan. Enligt författaren Plutarchos var uttrycket inte ens Caesars eget, utan ett citat hämtat hos den grekiske dramatikern Menander: “anerriphth kybos” – ’tärningen vare kastad’.

Men Veni, vidi, vici då – Ceasars omåttligt egenkära sammanfattning av sin fältherrekonst? Ja här tycks det faktiskt ha handlat om latin. Orden syftar på slaget vid Zela (i nuvarande Turkiet) år 47 f.Kr., då Caesar besegrade kung Farnakes av Pontos. Caesar var på väg tillbaka till Rom efter att ha krossat sin störste rival, Pompejus, och hjälpt Kleopatra till makten i Egypten. Ett imperium låg för hans fötter och han var nöjd med sin insats.

Något spontant utrop vid åsynen av den nedgjorda fiendehären var det dock inte fråga om – sentensen Veni, vidi, vici skrevs hemma på kammaren. Hur den sedan användes råder det delade meningar om. Suetonius menar att orden fanns att läsa på ett plakat i Caesars triumftåg år 46 f.Kr., medan Plutarchos skriver att diktatorn plitade ner dem i ett brev till en god vän.

Så det enda latin som fortfarande lever kvar i det allmänna medvetandet, har faktiskt, om man ska vara petig, aldrig sagts. Och har det sagts, så var det på grekiska.

Hur missförstånden har uppkommit är en annan fråga. Delvis handlar det om läsförståelse, tror Moa Ekbom. De flesta européer förstår inte det grekiska alfabetet, och översättningarna har blivit lättare att ta till sig.

Dessutom är det ganska vanligt att berömda citat faktiskt aldrig har sagts. Någonstans uppstår de och fastnar i det allmänna medvetandet. Vissa saker låter helt enkelt för bra för att glömmas bort.

Anna Larsdotter är frilansjournalist.