Lavett

Någon gång på 1990-talet börjar uttrycket få sig en lavett, åka på en lavett att sprida sig. En lavett är ett slag, en örfil.

Uttrycket har uppenbarligen nyhetens behag, eftersom det bara tycks öka i användning. I min ungdom hördes det aldrig.

Då sade man åka på en propp. Eller få sig en snyting.

Ny är lavetten dock inte. Den finns registrerad redan i det slutande 1800-talets slangordförråd.

För örfil och slag i ansiktet finns det många synonymer: hurring, orre, smocka, dagsedel, kindpust, sittopp, kimboflängare, tjottablängare … Men varför lavett?
En lavett är ett underlag för ett tungt eldvapen, till exempel en kanon. Ordet är en förvanskning av franskans affût, av latinets fustis ’påle’, ’stock’ – som alltså syftar på den rejäla ställning på vilket eldröret vilar. I tyskans Lafette har franskans bestämda artikel från l’affût halkat med, och så blev det lavett på svenska.

Lavettens uppgift är bland annat att ta upp bakåtstudsen, rekylen, vid avfyrningen. Att få sig en lavett skulle alltså vara att få en stöt om man stått för nära. Men är det något som liknar en örfil vid skjutning med eldvapen så är det snarare rekylen från ett gevär –  och nu är det så att även stocken, trästycket, på ett sådant på franska kan benämnas affût.
Det är med stor säkerhet här vi har förklaringen.

Men man kunde kanske söka den på helt annat håll.
Lavette finns i franskan, men där är den en språklig lömsk vän, nämligen en disktrasa eller diskborste – av laver ’tvätta’, ’diska’. Lavette kallas också en som låter sig behandlas som en disktrasa eller dörrmatta, alltså en fegis, en sillmjölke.

Skulle det nu kunna vara så att det är disktrasan som är snytingen? Ett spår har jag i den riktningen, nämligen ett yttrande från 1950-talet av en tolvåring som säger sig ha hotats med ”några skitiga lavetter” för det han varit uppstudsig.

Skitiga lavetter luktar mer disktrasa än eldvapen.

När jag går igenom moderna textexempel på ge och få en lavett, hittar jag ett som är särskilt belysande, från ett misshandelsfall: ”Hon detta berättade också att hon sett mamman ge flickan en lavett när hon diskade.” Men det var nog med handen och inte med diskborsten.

Lavetten, smockan från förra sekelskiftet, har nu tagit sig ut i förortssvenskan. Slangforskaren Ulla-Britt Kotsinas har där också noterat nybildningen en lavettish.
Man skulle vilja veta vad det är som har gjutit liv i lavetten.