Toleransen för rasistiskt och diskriminerande språk blir allt mindre. Svordomar är lättare att acceptera om de upplevs återspegla verkligheten. Det visar en rapport från brittiska Ofcom.

Ofcom är tillsynsmyndighet för sändningar i bland annat radio och tv i Storbritannien. Myndigheten genomför undersökningar där publikens attityd till svordomar, könsord, rasistiska ord och vulgära gester studeras. I den senaste undersökningen – som är den första på sex år – analyseras attityder till 144 ord och sex gester.

Toleransen för ord som diskriminerar eller är rasistiska har aldrig varit så låg som i dag. Publiken har allt mindre överseende med ord som av olika skäl kan uppfattas som kränkande. Samtidigt har sammanhanget stor betydelse. Ordet nigger väcker mindre känslor när det förekommer i ett avsnitt av komediserien Pang i bygget från 1970-talet och när dessutom tittarna varnats för språket.

Rasistiska ord väcker starkare känslor än svordomar. Könsord har ungefär samma laddning som de mest kraftfulla svordomarna.

Mest känsligt är det när svordomar, rasistiska uttryck, könsord eller liknande förekommer i program som sänds före klockan 21. En förmildrande omständighet kan vara om de kontroversiella orden upplevs återspegla verkligheten. Då är toleransen större än när orden enligt publiken används omotiverat. Även direktsändning var en förmildrande omständighet.

Fult språk ansågs i regel vara mer problematiskt i radio än i tv. Förklaringen tros vara att radio betraktas som mer intimt än tv. Dessutom är det fler som har på radion medan de ägnar sig åt annat. Därmed finns det också mindre beredskap för att till exempel se till så att barn slipper höra fult språk.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

När storebror var sådär fyra gjorde vi som alla andra föräldrar, lekte med bokstäver, ordspel och annat väl tillrättalagt pedagogiskt material. Visserligen tyckte storebror det var roligt att tillbringa tid tillsammans men insikten och förståelsen för vad allt det där skulle användas till kom liksom aldrig. Tills pappa en dag skrev bajs med stora bokstäver på lillebrors blöja.

Åh ... SÅ roligt det var!

Storebror kunde inte få nog och snart utvecklade det sig till sammansatta ord som bajsunge, skitunge, fisande, pruttande baby och plötsligt insåg han att bokstäver blev till ord, ord har makt och att alla som kan läsa orden kan förstå och att alla som inte kan lämnas utanför.

Språk är inte bara ord, det är sättet vi definierar och förstår vår värld på, uttrycker våra känslor, och precis som storebror insåg, är det att kunna använda orden även makt. Makt på gott och ont, men orden har bara den makt vi ger dem, orden i sig är neutrala. Vi kan välja att dramatisera eller avdramatisera de enskilda orden.

Exempelvis; En elev har inte fått någon uppgift på spanskan, tar därför ansvar och initiativ till eget lärande och med hjälp av Google lär sig eleven fyra nya ord på spanska. En duktig lärare samlar upp på elevens initiativ – använder orden till att bilda meningar, lära sig grammatik, hitta synonymer, föra en dialog och så vidare, och läraren gör detta utan egna individuella preferenser eller värderingar omkring enskilda ord. Om orden eleven lärt sig själv är kuk, fitta, trädgård eller katt spelar ingen roll för den duktiga läraren – alla ord kan användas.

Precis samma sak gör sig gällande när en dikt, en novell ska skrivas. Eleven måste få använda och leka med språket i alla dets kreativa, expressiva nyanser. En duktig lärare uppmuntrar eleven att göra detta; att fördjupa sig i språket, i orden, i kulturen, tiden, samhället, att experimentera, prova gränser. Om eleven i sin text skrivit hora, neger, snickare, jissta petter, förälskad, kåt eller jävlar spelar ingen roll för den duktiga läraren – för en duktig lärare begränsar eller censurerar aldrig sina elever utifrån egna normer.

Tyvärr ser det ofta inte ut så i den svenska skolan. Språkinlärningen, glädjen, kreativiteten och även yttrandefriheten får vika för lärarnas och de enskilda skolornas individuella uppfostringssyften. Svordomar och fula ord ändrar sig över tid, de är olika beroende på kulturella och sociala sammanhang, de är normbestämda och därmed även individuella. Inget av detta tycks spela någon roll och den svenska skolan genomsyras dessutom av den felaktiga slutledningen att så kallade fula ord alltid är lika med kränkning av individer.

Varför det är så kan man ju undra, när det ena forskningsresultatet efter det andra pekar på att fula ord, svordomar, inte är det minsta skadliga för barn – tvärtom. Att kunna använda förstärkningsord, att kunna nyansera sitt språk, att kunna begå sig i divergerande språkliga sociala sammanhang, att kunna och att få uttrycka sina känslor, är både bra och utvecklande.

Detta är alla överens om.

Bara inte i den svenska skolan.

Boel Harning

Författare och pecialpedagog

Foto: Istockphoto

2 kommentarer

På den kanadensiska prärien kan det bli dyrt att svära eller skrika. Nyligen klubbade kommunpolitikerna i Taber i Alberta ett förbud mot svordomar och gapande. Straffet för den som inte kan låta bli är 150 dollar, vilket motsvarar knappt 1 100 kronor.

Taber har blivit känd som huvudstaden i Kanadas majsbälte. Men ett majoritetsbeslut i kommunen gör att Taber nu når en annan typ av berömmelse. I den lokala ordningsstadgan införs förbud mot att skrika och mot att svära på allmän plats, rapporterar The Taber Times.

Den som för första gången skriker eller svär offentligt får böta 150 dollar, vilket motsvarar närmare 1 100 kronor. Syftet med straffet är att få ordning på Taberborna. Samtidigt infördes också förbud bland annat mot att spotta på allmän plats, att klottra, att kissa på allmän plats, att slåss och att föra oväsen.

Det är dock inte säkert att Taber med detta blir svordomsfritt. Kritiker hävdar att förbuden bland annat mot att svära och att skrika strider mot grundlagen.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

På Språkforum berättade Ulla Stroh-Wollin, språkforskare vid Uppsala universitet, om svordomar i svenskan. En åhörare hade några funderingar om ämnet. Här är Ulla Stroh-Wollins svar:

Hon sa att kvinnor inte svor (i pjäser) på 1800-talet. När blev det vanligare och mer accepterat?

Generellt, alltså om man tar hänsyn till både mäns och kvinnors svärande och till både gudomliga och diaboliska uttryck, ser man en tydlig nedgång under det senare 1800-talet. Men redan under tidigt 1800-tal ser man en tydlig könsuppdelning växa fram, så att kvinnor över huvud taget inte kan använda diaboliska eder. Svärandet tycks ha varit mera jämlikt tidigare! Med diaboliska eder menar jag då inte bara ord som fan och helvete, utan även ord som kan ersätta sådana primära svärord, som t.ex. tusankattenattan m.fl. I mina 1800-talsdramer använder kvinnor celesta (gudliga) uttryck, men inte diaboliska. Män däremot kan använda båda typerna, även om också de blir generellt mer restriktiva under seklets senare decennier.

Under 1900-talet ser man att de diaboliska svordomarna skjuter i höjden, framför allt hos män, men de ökar stadigt under hela 1900-talet för båda könen.

Hon inledde med att berätta om hur uttrycket "sjutton också" väckt hennes intresse för svordomarnas historia men glömde tala om vad hon kom fram till. Vore kul att få veta bakgrunden till just det uttrycket.

Jag har inte något helt säkert svar på den frågan. Men vi har flera svärord som härstammar ur tal. Tusan är en äldre parallellform till talet tusen och attan kommer ur räkneordet arton. När det gäller tusan är det belagt redan under medeltiden att man stundtals velat åkalla tusen djävlar över någon, och då är det lätt att förstå hur tusan uppstått helt enkelt genom en eufemistisk utelämning av huvudordet. Processen går också att någorlunda följa i nedtecknade språkprov. På liknande sätt som tusan har andra räkneord, bl.a. sjutton och arton, använts bara för att beteckna en större mängd i olika fraser. Det finns dock i dessa fall lite för lite material för att se tydligt när och hur de här förstärkningsorden också börjat fungera som fan-ersättningar.

Vi har ju en hel del starka uttryck att välja bland när vi vill svära på svenska. När jag ser program från England och USA verkar det mest vara "fuck" och "shit". Sopranos är ett praktexempel på detta. Stämmer det att engelska har färre svordomar?

I det avseendet kan jag inte ge ett auktoritativt svar. Tyvärr (?!) är jag dålig på att svära på engelska. Jag kan ju gå i god för att de svenska uttrycken är många och kan uttrycka rätt subtila nyanser, och det är ju framför allt de ursprungligen religiösa uttrycken som lånar sig till detta. Men engelskan har ju också sådana, vid sidan av fuck och shit (och bloody!), så jag vill nog vara lite försiktig med slutsatser om detta. En engelskspråkig person vore en bättre informatör.

Om du har lust att dyka ner lite mera i svordomarna, så har jag skrivit en rapport, ”Dramernas svordomar – en lexikal och grammatisk studie i 300 års svensk dramatik”, som man kan ladda ner via Diva (Digitala vetenskapliga arkivet) på Uppsala universitets nätplats. Här kan du botanisera lite. Det finns kurvor som visar svärandets upp- och nedgångar på s.61–62. Kapitel 5 redogör för några svärords etymologi. Och i slutet på rapporten finns en ordlista med alla uttryck jag funnit i de dramer jag arbetat med.

3 kommentarer

"Hur i helvete ska jag veta det? Jag har ändrat mig så många gånger", sade Kaitlin Nootbaar när hon avslutningstalade om sina framtidsplaner inför eleverna vid Prague high school i Oklahoma. Som straff för att hon sade hell blir hon utan det diplom som bevisar att hon tagit sin examen.

Svordomar uppfattas på olika sätt i olika miljöer. I ett kommande nummer av Språktidningen skriver Kristy Beers Fägersten, lektor i engelska vid Södertörns högskola, om varför svenskar i regel anser att de inlånade svordomarna fuck och shit är mildare än vad amerikaner tycker.

Kaitlin Nootbaar fick nyligen känna på denna tuffare inställning. Under avslutningstalet bytte hon ut det av skolledningen godkända heck mot hell när hon funderade på framtidsyrken som sjuksköterska och veterinär. Den plötsliga ingivelsen kostade henne examensbeviset, rapporterar nyhetsbyrån AP.

Skolans rektor ska ha erbjudit Kaitlin Nootbaar att få sitt examensbevis mot att hon skriftligen bad om ursäkt för svordomen. Detta erbjudande har Kaitlin Nootbaar nobbat.

Prague high school torde underligt nog inte vara obekant med svavelosande företeelser som helvetet. Skolans idrottslag heter Red devils och har som maskot en liten pojke med horn i pannan och en treudd i handen.

Anders

0 kommentarer

Populära ungdomsromaner innehåller i snitt 38 svordomar. Och det är de attraktiva, populära och välbärgade karaktärerna som svär mest. Det gör att sannolikheten för att läsarna tar efter språkbruket ökar. Det visar en studie från Brigham Young university i Utah publicerad i Mass communication and society.

Forskarna har studerat 40 ungdomsromaner. I 35 av dessa förekom svordomar – från en enda till närmare 500 svordomar. Det innebär att genomsnittsläsaren möter sju svordomar i timmen.

Svordomarna yttrades ofta av karaktärer förknippade med egenskaper som skönhet, rikedom och hög social status. Trots en högre svordomsfrekvens än i exempelvis tv-spel saknas varningstexter på ungdomslitteratur. Detta medför, enligt studien, att läsarna utan förvarning möter språket i böckerna och i större utsträckning tar efter de populära karaktärernas språkbruk.

Anders

0 kommentarer

Förolämpningar har varit förbjudna åtminstone sedan 1200-talet. I den Äldre västgötalagen ges flera exempel på brottsliga okvädingsord, som bykkiuhuälp ('hundvalp') och hortutu ('hortuta'). Anklagelser om trolldom, incest, barnamord, snålhet, stöld och feghet i strid betraktades också som förolämpande.

Erik Falk har i sin avhandling undersökt verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala. Genom att jämföra protokoll från rådhuset och universitetet visar han att rådmännen ofta betraktade förolämpningar och ärekränkningar allvarligare än professorerna. Vid den här tiden var det enligt Erik Falk också vanligare än i dag att verbala attacker hamnade i domstol. I rätten tvingades den åtalade bevisa att den person som han eller hon hade kallat tjuv faktiskt också var en sådan. Annars väntade ett straff för förolämpningen.

Hora var en vanlig förolämpning under 1600-talet. Det riktades främst mot kvinnor, men även män kunde anklagas för att vara horor. Inför rätta brukade den som utdelat förolämpningen i regel försvara sig med att den utpekade hade haft sex utanför äktenskapet.

Andra okvädingsord som duggade tätt i Uppsala för 500 år sedan var tjuv och skälm. Bägge begreppen var enligt Erik Falk tämligen allmänna. Inom universitetsvärlden fanns mer specifika förolämpningar som kofot ('förstaterminsstudent') och pennal ('pennskrin'). Särskilt populärt bland studenterna var även hundsfott ('hundfitta').

Majoriteten av 1600-talets skällsord känns i dag ganska exotiska – som bälghund ('storätare'), långhäger ('övermodig person'), sakramentskona ('sedeslös kvinna'), skinnbracka ('girig hantverkare'), belialsman ('djävul'), matljugare ('snyltgäst') och mashund ('snåljåp').

Här kan du ladda ned Erik Falks avhandling.

Anders

0 kommentarer
Prenumerera på RSS - svordomar