Bild: 
Emma Hanquist

När går objektet upp i rök

Du behöver inte berätta vad du läser. Men oftast gör du bäst i att säga vad du bränner. Språkforskaren Johanna Prytz vet varför olika verb ställer olika krav.

Tänk dig att det knackar på dörren. Du är på väg att gå och öppna, men hejdar dig när någon annan ropar: Jag öppnar! Då kan det svårligen missuppfattas att det är just dörren som den andra personen kommer att öppna, och inte till exempel ett fönster eller en flaska, trots att hen inte ropar: Jag öppnar dörren! Det beror på att det grammatiska objektet, dörren, är tydligt i sammanhanget, och därför kan utelämnas. Detsamma sker i meningen ”Du är på väg att gå och öppna” ovan. Eftersom objektet dörren har nämnts i föregående mening – och du som läser texten redan har idén om en dörr tillgänglig i ditt medvetande – behöver inte objektet skrivas ut igen.

Tänk dig nu i stället att du är i full färd med att koka gröt, men glömmer kastrullen på plattan och det börjar lukta bränt. När någon då frågar: Vad håller du på med? kan du inte svara: Jag bränner! Du skulle i stället självklart svara: Jag bränner gröten eller Åh nej jag brände gröten i dag igen!

Om det var så att du glömde gröten på plattan för att du fastnade med näsan i en bok eller en tidning, skulle du även kunna svara: Jag läser, utan att säga vad det är du läser och utan att den som frågar ens behöver kunna tolka in det – det är helt enkelt irrelevant. Du har i så fall använt verbet läsa utan något objekt och valt att hålla inne med informationen om vad det var du läste.

Hur kan det då komma sig att du inte kan använda verbet bränna utan att nämna gröten, när du kan använda verbet öppna utan att nämna dörren?

Jo, det har delvis just med verben att göra. Olika typer av verb kräver nämligen olika saker av sin språkliga omgivning; några kräver ett objekt och andra inte. Vi kan till exempel se att verbet läsa skiljer sig från både verbet öppna och verbet bränna i detta avseende, eftersom vi kan använda läsa helt fritt – både med och utan objekt precis som vi känner för. Frågan är varför det är så.

När jag undersökte saken i min avhandling om objektslösa satser i svenskan, visade det sig att de verb som fritt kan användas både med och utan objekt, på det sätt som läsa kan, även har någonting annat gemensamt. Utan objekt beskriver dessa verb typiskt aktiviteter som man kan hålla på och ägna sig åt en tid, utan att egentligen bli färdig med något. Rent språkligt kan sådana aktiviteter pågå hur länge som helst, trots att man i verkligheten förstås inte klarar att ägna sig åt en och samma aktivitet i all evighet.

Till exempel finns det inget i verbet läsa som säger att läsandet tar slut efter en viss tidpunkt. Men om vi i stället lägger till ett objekt, så kan det ibland hända något. I meningen Jag läser en text beskrivs en aktivitet som även språkligt har ett slut; när du har läst hela texten tar inte bara texten slut, utan även aktiviteten, det vill säga läsandet. Man kan säga att objektet en text i det här fallet betecknar något som har ett slut, och då får själva aktiviteten en slutpunkt på köpet.

Vi har då två olika aktiviteter: att läsa och att läsa en text. Aktiviteten att läsa en text skiljer sig från att läsa på så sätt att du inte har läst texten förrän du har läst hela texten ända till slut, men det är fortfarande sant att du har läst, även om du bara läser första raden.

Sedan finns det verb som öppna, som också kan användas utan objekt, men bara om det enkelt går att lista ut av sammanhanget vad det är som ska öppnas. Den här typen av objektsutelämning är inte lika tydligt kopplad till verbtyper. Det verkar som om det viktigaste här är att det utelämnade objektet betecknar något specifikt, något som man kan räkna med att läsaren eller lyssnaren kan begripa utan att det omnämns.

Det som förenar de verb som enklast verkar kunna användas utan objekt på det här sättet, är att de likt just öppna beskriver en händelse som leder till ett förändrat tillstånd: när vi har öppnat en dörr är den dörren öppen. Dörren har alltså hamnat i ett annat läge än innan den öppnades. Det verkar som om objekten till verb av det här slaget är så pass viktiga för verbens betydelse att vi verkar kunna underförstå dem relativt enkelt – även när de inte nämns rätt ut.

Ibland är det till och med tillräckligt med en tydlig koppling till samhället för att vi ska kunna tolka objektet. Ett verb där detta blir särskilt tydligt är lämna, som liksom öppna beskriver ett slags övergång från ett tillstånd till ett annat. Om någon säger Jag fick lämna i morse men behöver inte hämta i eftermiddag är det troligt att vi i Sverige 2018 förutsätter att det är ett (eller flera) barn som är objektet. Hämtning och lämning på förskolan är något som en stor del av befolkningen har en relation till. Man kan säga att vår kunskap om hur det svenska samhället är organiserat hjälper oss att tolka det utelämnade objektet.

Kanske bidrar vår kunskap om samhället också till att vi kan tolka in ytterligare objekt till lämna. I en tidningsrubrik från 2017 kan man till exempel läsa ”Kinberg Batra lämnar”. Rubriksättaren förutsätter här att läsaren känner till vilken ställning Kinberg Batra har haft, och därmed lätt kan sluta sig till vad det var hon lämnade. Det som är speciellt med det här exemplet är att det är Kinberg Batra själv, alltså subjektet, som byter tillstånd, medan det är objektet (partiledarposten i Moderaterna) som lämnas. I exemplet med förskolelämning är det i stället objektet, barnen, som både förflyttas och lämnas.

Och så har vi verb som bränna, där det vid en första anblick verkar omöjligt att utelämna objektet, hur tydligt det än är vad vi syftar på. Betyder det att objektet till bränna på något mystiskt sätt är mer obligatoriskt än objektet till ett verb som öppna och lämna?

Svaret är kort och gott nej. Båda typerna av verb kan faktiskt användas utan objekt ibland, men på lite olika sätt och av lite olika skäl.

För just verbet bränna – och andra verb som beskriver någon form av förstörelse – verkar det vara svårt för den som lyssnar att förstå vad det är som bränns ifall det inte nämns. I stället används sådana verb utan objekt i en alldeles särskild typ av yttranden.

I Språkbankens Bloggmix, en databas – korpus – med texter från bloggar, kan vi hitta följande exempel: ”De jävla huliganer som […] plundrar, bränner, vandaliserar, bråkar och förstör har det fulla ansvaret för sina handlingar.” Här är det inte bara verbet bränna som används utan sitt annars obligatoriska objekt, utan även plundra, vandalisera och förstöra (Verbet bråka tar aldrig objekt, utan brukar i stället ta en prepositionsfras: jag bråkade med min mamma.)

I det här yttrandet är de aktiviteter som beskrivs inte något som har hänt en enda gång vid ett enskilt tillfälle, utan aktiviteter som sker vanemässigt eller vid upprepade tillfällen. Det verkar alltså som att det finns något som gör att objekt till vissa typer av verb kan utelämnas just i sådana yttranden, och det gäller bland annat de verb som i likhet med bränna betecknar någon form av förstörelse.

Men måste yttrandet vara av det här slaget för att verbet ska kunna användas utan objekt? Vad händer om vi gör om bloggexemplet till att beskriva en händelse som utspelade sig vid en viss tidpunkt, till exempel i går? Vi provar: Huliganerna plundrade, brände och förstörde på läktaren under matchen i går. Visst, nu beskrivs en vandalisering som pågick under en enskild match vid ett enskilt tillfälle. Men om vi försöker tolka in ett objekt till exempelvis verbet bränna här, upptäcker vi att det finns vissa begränsningar: det underförstådda objektet kan i den här meningen inte betyda något specifikt, som biljetten i ’Huliganerna brände biljetten på läktaren i går.’ Objektet betyder i stället snarare något allmänt, som saker i ’Huliganerna brände saker på läktaren i går (och det är just nu irrelevant vad det var för saker de brände)’.

Verbet bränna får här alltså mer karaktären av att beskriva en vanemässig eller upprepad aktivitet, som inbegriper mer än ett enda skeende och potentiellt mer än ett objekt – och som dessutom förutsätter att vi som läser eller lyssnar på yttrandet förstår detta. Det är inte alls som med exemplet med öppna, där det alldeles uppenbart är dörren som åsyftas.

Slutligen finns det några verb som alltid verkar kräva ett utsatt objekt, nämligen vissa verb som beskriver tillstånd och inte aktiviteter. Ett sådant verb är likna. Den betydelse som uttrycks med sådana verb, exempelvis i ”Deras glasyr liknade cement” (från Språkbankens korpus Parole), verkar inte kunna skapas utan objekt – hur tydligt det än framgår ur sammanhanget vad som menas.

Om vi trots detta verkligen försöker kan det se ut så här: De gjorde glasyr som blev så hård att de kom att tänka på cement. Glasyren liknade. Det tycks helt omöjligt att säga eller skriva så, trots att cementen alldeles nyss har kommit på tal.

Det verkar som att det enda tillfället då du kan använda verbet likna utan sitt objekt är när du diskuterar själva verbet snarare än aktivt använder det, så som jag diskuterar verbet i den här texten. Ett annat sätt att diskutera verbet likna – om du inte vill skriva en text om verb – är att reagera på ett påstående genom att märka ord. Till exempel skulle du som reaktion på påståendet Det där trädet liknar verkligen trädet där borta säga något i stil med: Vadå liknar? De är ju helt identiska! Men det är ett specialfall.

Det är alltså inte slumpartat vilka krav olika verb har på sin omgivning. I stället är det åtminstone delvis relaterat till verbens mer subtila betydelsenyanser. Det är annars lätt att tro att ett verbs betydelse enbart har att göra med den aktivitet eller det tillstånd som verbet beskriver. Verbet läsa beskriver till exempel en viss syssla som du ägnar dig åt just nu, och alla som kan läsa svenska vet vad ordet läsa betyder.

Men det finns en mer systematisk sida av verbens betydelse, som gör att läsandet i Jag läser kan pågå hur länge som helst, medan läsandet i Jag läser en text tar slut i samma ögonblick som texten gör det.

Johanna Prytz är lektor i svenska på Södertörns högskola.

Fyra frågor till Johanna Prytz


”Jag vill få syn på det omedvetna”. Bild Privat. 

Hur fick du upp ögonen för de utelämnade objekten?

– Jag började fundera över varför en del verb är mer flexibla än andra. Det går ju utmärkt att säga Jag läste, utan objekt. Men Jag dödade låter inte så bra.

Varför är det intressant med objekt som inte finns?

På något sätt vet vi omedvetet hur vi kan använda olika verb, och utrymmet för kreativitet verkar vara begränsat till vissa mönster. Det är intressant att försöka få syn på sådana begränsningar och omedvetna mönster.

Finns det även subjekt som kan strykas?

Ja. I till exempel personligt skrivna bloggar är sådana här formuleringar vanliga : Vaknade klockan åtta. Gick upp, gjorde frukost. Alltså när det går att underförstå att det som utelämnas är första person. Annars är subjekt oftast obligatoriskt i svenskan.

Lyssnar du extra mycket på om folk skippar objekt?

– Nej, inte direkt. När jag inte aktivt ägnar mig åt forskning är jag mer intresserad av att höra vad människor vill säga än hur de pratar.

Publicerad i nummer: 
September 2018