Bild: 
Johan Bergling
Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Du-reformen

Du gick före bland vanligt folk

I år fyller du-reformen 50 år. Många påpekar, med all rätt, att du-genombrottet inte så mycket var en reform som slutet på en lång samhällsförändring. Men Medicinalstyrelsens nya generaldirektör Bror Rexed utnyttjade nyhetstorkan en julidag 1967, och fick publicitet för tillkännagivandet att han skulle vara Bror med personalen. Därmed gick han till språkhistorien.

Hur lät det dessförinnan? I dag är det svårt att förstå hur dåtidens komplicerade tilltalsnormer kunde fungera till vardags. Vill man ta en kortkurs i äldre tilltalsskick får man läsa på i tidens skönlitteratur.

August Strindbergs Fröken Julie är det klassiska verket i svensk litteratur om kön, klass och hierarki. Tre personer: adelsfröken Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin, Jeans fästmö – hur tilltalar de varandra? Jean säger du till Kristin, men hon tilltalar Jean med han.

– Vet du, Kristin, hur det gick till?
– Nej, såg han det?

Fröken Julie gör till en början likadant: du till Kristin och han till Jean. ”Generar han sig för mig?” Efter hand närmar hon sig Jean med ni; något du blir det aldrig fråga om. Jean säger till en början fröken: ”Efter fröken inte vill förstå …”. Så småningom, när han blivit hennes jämlike eller till och med överman, blir det ni. Kristin håller fast vid fröken.

Det finns alltså fyra tilltal. Du är här ett tilltal uppifrån och ner. Ni framstår som ett tilltal mellan – förmodade – jämlikar i högre samhällsskikt. Tredjepersonstilltal med pronomen, han och hon, används dels respektfullt mellan jämlikar i lägre samhällsklasser, dels något mindre respektfullt uppifrån och ner. Tredjepersonstilltal med titel, fröken, används nedifrån och upp.

Fröken julie ger inte hela bilden. Titeltilltal användes i högre samhällsklasser också mellan jämlikar. ”Då ska jag inte uppehålla doktorn, som kan vara trött”, säger ryttmästaren till doktorn i ett annat Strindbergsdrama, Fadren. Äkta makar sade vanligtvis du till varandra i alla samhällsklasser.

Undantag fanns. I Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, med handlingen förlagd till en junidag 1913, tilltalar fru Markurell sin man värdshusvärden med efternamn och han:

– Lilla Markurell, jag känner honom. Tänk på det! Jag vet hur han är funtad. Och nu säger jag honom en sak till. Han ska akta sig.

Men det är ett udda äktenskap; Bergman utnyttjar tilltalsskicket för att låta läsaren förstå det.

En utmärkt tilltalslärobok är Vilhelm Mobergs självbiografiska roman Soldat med brutet gevär, bland småländsk bonde- och arbetarbefolkning i början av 1900-talet. Arbetskamrater och jämnåriga duar. Föräldrarna duar varandra och sina barn. Men barnen säger ni till föräldrarna: ”Ni klådde gulingarna, far?”

När Valter ska övertala en åldrig arbetare att använda sin rösträtt blir dialogen en uppvisning i du-, ni- och tredjepersonstilltal:

– Om jag skjussar er på cykeln?
– Tyar du cykla mej?
– Nog orkar jag. Jag tycker Janne ska rösta.

Mobergs språkbruk stämmer väl med Elin Wägners Åsa-Hanna, också den om småländska bönder kring 1900. Franses frieri till den betydligt yngre Hanna sker visserligen i tredje person: ”Nå, Hanna, tror hon mig nu?” Men väl gifta duar makarna varandra.

När Wägner skriver om radikala borgerliga intellektuella i Stockholm, låter det däremot annorlunda. I romanen Pennskaftet dominerar titeltilltal mellan relativt okända: ”Men varför arbetar inte redaktören då?” Det kan kombineras med ni, som också används rätt intimt, till exempel när Pennskaftet och hennes kärlek arkitekten flirtar med varandra: ”Vill ni inviga mig i fördärvets första grunder?”

Ni mellan jämlikar av samma kön går även bra ihop med förnamn: ”Ni har det ju inte själv, Barbro.” Men de sammansvetsade kämparna i den kvinnliga rösträttsrörelsen duar mestadels varandra.

Mönstret för det tidiga 1900-talets tilltalsvanor förklarar delvis den utveckling som slutgiltigt bekräftades 1967. Hos den stora folkmajoriteten är det faktiskt rätt mycket duande, på arbetsplatser och bland jämnåriga. Men man duar inte äldre generationer, inte heller föräldrarna. I stället används tredjepersonstilltal eller ni – det senare verkar inte ha varit så illa omtyckt som ibland påstås. Det övre samhällsskikten niar också gärna, men har dessutom problem med att hålla reda på alla titlar i sitt tredjepersonstilltal. Det var nog framför allt för redaktörerna, kandidaterna och generaldirektörerna som du-reformen var en lättnad. Vanligt folk hade gått före.

Läs mer om du-reformen i kommande nummer av Språktidningen.

Publicerad i nummer: 
April 2017