”Ett dubbelord kan räcka”

Trots att jag aldrig har hört Eija Hetekivi Olssons nya ord, förstår jag ofta direkt vad de betyder, så träffsäkra är de: ögonhyscha, näsfnissa, rumpstirra, gnisselgnägga, lärarbanna.

En snabb googling på några av nyorden bekräftar att de är unika. På flera av dem – som jaktspackling och stenstrålning – blir det bara en enda träff på hela nätet, och de är citat från hennes böcker.

– Haha, häftigt! Jag har själv inte googlat mina ord, säger Eija Hetekivi Olsson.

Hon har heller inte insett att hon har ett så unikt språk.

– Alltså, jag tänkte inte ens på att jag hade det förrän andra sa det, efter att min första bok kom ut.

Den första boken heter Ingenbarnsland. Där möter vi Miira, född i Sverige av finska föräldrar. Miira tvingas därför gå i finsk hemspråksklass och ha svenska som andraspråk. Hon växer upp i betongförorten Gårdsten i Göteborg under 1980-talet.

Ingenbarnsland skildrar Miiras år i grundskolan, och i den andra boken, Miira, från 2016, har hon just gått ut nian och familjen har flyttat till Bergsjön, kanske snäppet ”finare” än Gårdsten. Men underklasstämpeln sitter kvar – och förstärks när Miira börjar på gymnasiet.

Miira sprudlar av livsglädje och nyfikenhet och vill lära sig massor, men bär på mycket frustration och ilska. Hon är en tickande bomb, med trimmade tändare och en kniv som vapen mot omvärlden.

Hon inleder ett förhållande med sin bildlärare, som hon är så ”kåtkär” i att hon ”kampkrampar hans lärarkropp” och ”pressar pannan mot hans mansnacke och mörkmorrar”.

– Det svenska språket är begränsande och ibland jävligt torrt och tråkigt, säger Eija Hetekivi Olsson. Särskilt det akademiska språket – det är sömnmedel i det. Med det akademiska språket når man bara andra som behärskar samma språk.

Det vore inte trovärdigt att skriva en roman om förortsliv på ”akademiska”, enligt Eija Hetekivi Olsson. Alltså har det varit nödvändigt för henne att skapa sitt eget ordförråd.

– ’Förortskan’ är ännu mer begränsad än akademiskan. Orden är färre, även om de är rakare och känslosannare. Då krävs det ännu fler nyord för att man ska kunna förstå och förklara bättre.

Eija Hetekivi Olsson ser det som att man först måste erövra ett språk och behärska det, för att sedan kunna bryta mot språkets regler på ett medvetet sätt.

– Det är spännande och stimulerande att ha de dubbla perspektiven, både det akademiska och det förortska språket. Man kan koppla ihop olika världar med dem.

Hon har alltid hittat på nya ord, även innan hon började proffsskriva.

– Ja. Först för att mitt eget ordförråd var för litet och sedan för att det svenska språkförrådet var för litet, säger hon med ett skratt.

Hennes språk är ofta korthugget. Det beror på att hon strävar efter ett ”känslopricksäkert” språk. Ibland tycker hon att det är effektivare att prata mindre.

– Ett dubbelord kan räcka. För mycket babbel kan få det man vill säga att drunkna i sig självt. Lyssna bara på politikerbabblet!

Just ”dubbelord” – sammansättningar – utmärker Eija Hetekivi Olssons ordskapelser. De flesta av hennes nyord är byggda av minst två led, som sätts ihop på ett oväntat sätt. På detta vis skapar hon substantiv: starkvarare, bestämmarbord, plufspappa, åka-slalom-steg, adjektiv: pluggarproffsig, skrytsynlig, och verb: stelsvaja, häxveta, tankesjunga, rivjärnsskratta.

– Jag tänker att jag vill språkfånga det jag vill förmedla. Och samtidigt språkunderhålla och språkutmana mig själv, säger Eija Hetekivi Olsson. Men nyorden handlar också om flerspråkighet. Fantasi och flerspråkighet är en fantastisk kombo som invecklar hjärnan och utvecklar språket.

Språket är och bör vara levande, inte stagnerande. Det kan alltid förändras, förbättras och finslipas, anser hon.

– Med ord kan man upprätthålla verklighetsuppfattningar och världsbilder och därför är det livsviktigt att försöka ifrågasätta dem. De inrymmer olika människo- och kunskapssyner.

– Det är den brinnande lusten att skapa och berätta och vulkanviljan att förändra förhållanden som har drivit mig.

För den unga Miira, som vill bort från Gårdsten och Bergsjön, är språket en viktig nyckel.

– Hur ska hon kunna ta sig fram och ta plats i samhället utanför förorten om hon bara kan snacka förortska? Men språket är ju format av klasstillhörigheten, säger Eija Hetekivi Olsson.

Miira hatar orättvisor. När hon börjar på gymnasiet blir orättvisorna ännu mer synliga. I ilska över sina nya, dryga klasskamrater ”spärrar” Miira vissa ord, som fika, fräscht, trevligt och mysigt. Hon bannlyser dem.

– Ordet fika är en klassmarkör för Miira. I hennes värld sitter ingen på kostsamma kaféer. Människor har svårt att få pengarna att räcka till. Många saknar mat för dagen.

Precis som Miira har Eija Hetekivi Olsson arbetat som trappstädare och restaurangbiträde. Men Eija läste in gymnasiet på Komvux och utbildade sig till gymnasielärare i historia och samhällskunskap.

Miira drömmer om att bli hjärnkirurg, hennes käraste ägodel är en avancerad lärobok i neurologi. Hon förstår inte mycket i den och tror att det beror på nervskador i huvudet. Men hon tror också att det finns ett botemedel: ”En trasig nerv lagas varje gång hon läser ett nytt ord.”

En del av Miiras upplevelser är också Eijas, till exempel den när svenskläraren, ”Rynkmunnen”, säger: ”Du stökar till det svenska språket och hittar på egna ord. Det ska du inte göra. Du ska följa skrivreglerna!”

– Jag fick själv mycket kritik i skolan för att jag ’jonglerade med orden’ som lärarna sa och hittade på egna ord och inte alltid gjorde som jag blev tillsagd. Men jag sket i det och fortsatte att skriva som jag ville, fast jag fick sänkta betyg.

I dag har Eija kontakt med många unga som har det likadant i skolan och som nästan inte står ut.

– Tänk vad häftigt om vi hade haft ett skolsystem som uppmuntrade elever att använda sina fantasier och uppfinningsförmågor i stället för att försöka ta död på dem.

Eija Hetekivi Olsson undervisar inte på gymnasiet längre, men hon ger skrivhandledning till unga människor från fattiga förhållanden.

– Det är fantastiskt att få göra det. Några är hemlösa och jag ryser när jag läser deras starktexter. Många har härlig svarthumor också. Det kan bli värsta bomber till böcker i framtiden.

Mats Fahlgren är frilansjournalist i Göteborg.