Mystiska morfem skapar oändlig variation

Man säger att språket är rikt, att det finns hur många ord som helst. Ja, kanske, men dessa ord består i sin tur av orddelar, så kallade morfem. De minsta betydelsebärande enheterna i språket. Och dessa är färre än man tror. Med några tusen morfem kan man konstruera ett närmast oändligt antal ord. Vi inser genast möjligheterna. Av morfemen bok, mal och kok kan man göra bokmal och kokbok. Men vi kan mycket mer:

Kok+bok+mal: ’den som läser många kokböcker’

Mal+kok+bok: ’en bok med läckra rätter baserade på malråvara’

Bok+mal+kok: ’uppkokt bokmal’

Ett morfem kan också vara ett ord. Bok, mal och kok är ju både ord och morfem. Ordet mammut är också både ett ord och ett morfem, medan mammuten bara är ett ord, men hela två morfem! Mammuten består av två orddelar: mammut och -en. Det senare, som betyder ’bestämd form’, kan inte stå självständigt i den betydelsen, utan måste alltså hakas på ett annat morfem.

Språkets rikedom ligger alltså inte i orden eller morfemen utan i de oändliga kombinationsmöjligheterna. Vi kan säga allt!

Ord känner väl de flesta till, men morfemen är inte lika kända för allmänheten. Det är mest språkvetare som grottar ner sig i morfemanalys – vilket är synd, eftersom morfemen är minst lika viktiga byggstenar i språket som bokstäverna och orden. Men det är heller kanske inte så konstigt, eftersom morfemen rör sig i sin egen lilla värld, där vanlig logik inte räcker. Morfemen kan ofta fritt röra sig mellan olika positioner, men inte alltid.

• samma morfem ser inte alltid likadant ut
• de som ser lika ut är inte alltid lika
• en del morfem verkar inte göra något alls
• en del förstår vi oss inte på
• en del syns inte men finns ändå
• vissa är enslingar, andra uppträder aldrig ensamma.

Att morfemen är en egen liten värld märks inte minst på att morfem vi hanterar varje dag ofta verkar helt främmande när vi ser dem som just isolerade morfem. Du har kanske inte särskilt svårt att förstå ord som dekadens och dekantera, men ställd inför morfemet de- skulle du nog behöva betänketid. Det betyder ’ner’, ’av’, ’från’, och har här hakats på morfemen kadens och kantera, som ursprungligen kommer från latinets cadere, ’falla’, respektive canthus, ’pip (på kanna)’. Vi är helt enkelt inte vana att möta vissa av morfemen helt nakna. Och det gör att du säkert behöver klia dig i huvudet för att klura ut vad morfemen ag och ak är för något, trots att du varje dag slänger dig med ord som agera, aktion, akt, reaktor och proaktiv.

Redan där har vi sett att morfemen anpassar sig till omgivningen: det blir ak framför icke tonande språkljud, som t, och ag framför tonande språkljud, som e. Och just detta morfem ställer sig gärna först eller i mitten, men knappast sist. Den centrala betydelsen av både ak och ag i dessa ord är dock ’göra’ – det är alltså samma morfem, fast det inte ser likadant ut. Morfemet är alltså det samlade begreppet för alla varianter som har samma betydelse eller funktion. Morfemen är språkets minsta betydelsebärande enheter. Så är det också med morfem som står för en abstrakt betydelse, till exempel ’förfluten tid’. Förfluten tid – eller preteritum – markeras i svenskan mestadels med ett speciellt morfem, och detta anpassar sig smidigt till omgivningen: sålde, köpte, snodde. Det är alltså inte så kinkigt hur ett morfem ser ut. Å andra sidan vet detta speciella morfem sin plats i svenskan: det kommer nästan alltid sist i ordet. Jag skriver ”nästan alltid”, för samma morfem används också i några fall inuti orden. Det gäller till exempel smyga, smög; bita, bet. Fast här ser det helt annorlunda ut. Gåtfulla är morfemens vägar. Det tycker även teoretikerna, som faktiskt strider om huruvida detta är ett morfem eller inte.

Det finns fler gåtfulla ting i vårt sätt att hantera betydelser för kanske finns det också ”minusmorfem”. För substantivet spring bildas till verbet springa, substantivet flyt till verbet flyta och så vidare. Och kanske bildas också imperativer – uppmaningsformer – på det sättet: ät! bildas till verbet äta. Slutligen, även om morfemen tar sig stora friheter så handlar det ibland om benhårda regler. Ingen svensk – inte ens obildade tölpar, ouppfostrade ungar, upproriska tonåringar, normkritiska vuxna, berusade, bohemer eller anarkister – bryter någonsin mot ordningsreglerna. Det heter del-ar-na-s, i just den ordningen. Ingen svensktalande har någonsin sagt del-na-s-ar eller del-s-na-ar. Men någon har kanske sagt morfemsen? Det är också självklart i morfemens värld att två morfem som ser likadana ut inte för den skull måste vara ”samma” morfem, det vill säga betyda samma sak. Men vi språkare verkar inte störas av detta. Hur många alternativen än är, behöver vi konstigt nog sällan tveka.

a-barn: wizkid, betyget A

a-laget: a som förkortning för alkoholist

asocial: a är en negation boka: a är ett verbgörarmorfem

gata: a markerar singular, till skillnad mot gator, som är plural. kungarike: a är ett fogemorfem, som håller ihop två andra morfem (kung + rike)

sjua: a gör om räkneordet sju till substantiv

Inga: a säger att det är en kvinna, för en man skulle heta Inge

En del morfem förstår vi oss inte på. Odon, nypon, smultron och lingon är alla bär. Men betyder on ’bär’? Och vad betyder i så fall nyp, smultr och ling? Kan man säga vinon i stället för vinbär? Men riktigt så illa är det inte med ord som morfem, fonem, grafem och andra språkvetenskapliga termer som slutar på -em. I dessa fall står -em för ”en abstrakt enhet, eventuellt med flera varianter med samma funktion”. Kristallklart! Morfem inbjuder till viss ödmjukhet. Morfemen är fria fåglar som inte tillhör några ordklasser. Morfemet bok är alltså inte alls ett substantiv, men det kan fungera som sådant: en bok. Och utan morfem skulle det inte finnas några ordklasser, för det är med morfem vi skapar ordklasser. Och det finns fler möjligheter än vi normalt använder.

boken: substantiv i bestämd form

boka: verb

boklig: adjektiv

bokigt: adverb som jag inte tror att jag hört förut

boksan!: ett utrop (interjektion) som inte behövs så ofta

Svenskan har inte mindre än femhundra morfem som just inte gör annat än bygger substantiv, verb, adjektiv etcetera. Tre exempel är -a, -are, -lig, -ig och -san. Varför ska det till sådana mängder ”ordklassgörare”? Faktum är att vi inte nöjer oss med mindre. Det är till exempel skillnad mellan olika substantivgörare:

skrivare: en maskin

skribent: en person som livnär sig på skrivande

skrivning: en skriftlig tentamen

skrivelse: något byråkratiskt skrivande

skrift: något skrivet

skriveri: skrivande som vi ogillar av något skäl

skrivande: något segt och långdraget

Och naturligtvis finns det ett par luckor för framtida behov:

ett skriv: jämför med ett sug, ett kliv, ett drag, ett tänk (bildat med ”minusmorfem” till verbet skriva)

skrivan: jämför med längtan, ömkan, tvekan      

Och på något magiskt sätt bidrar vissa av morfemen till att göra vårt ordförråd större och flexiblare. Det är till exempel skillnad på avgå, ingå, pågå, utgå och framgå – där av-, in-, på-, ut- och fram- och gå alla är morfem. Men frågan är vad gå egentligen betyder här, innerst inne. En del morfem har det jobbigt med självbilden.

Många språk har bidragit till den svenska morfemskatten. När det gäller svenskans centrala ordförråd råder perfekt harmoni: en tredjedel av orden var med redan på Ask och Emblas tid, en tredjedel är tyska inlån och resten kommer från klassiska språk (latin och grekiska). Vi har naturligtvis hur många lånord som helst från andra språk, men de tillhör i regel inte vårt centralaste ordförråd. Man skulle tro att det var likadant med morfemen, men här är vi mer restriktiva. Av de 400 vanligaste morfemen är de allra flesta svenska, och bara drygt 10 procent är klassiska och drygt 5 procent tyska. Engelska finns inte med alls på denna topplista. Det är inte bara snålt med multikulti utan också integrationen går trögt. Germanska morfem beblandar sig ogärna med morfem som kommit från romanska språk. Det heter statlig och avfukta, men kommunal och dehydrera. Absolut ingen integration som statal, defukta, kommunlig och avhydrera.

Morfemen är, som sagt, en del av språket som är okänd för många. Men så är det inte överallt i världen, och så har det inte alltid varit. Den kinesiska skriften bygger på morfem, inte på ord. Till exempel skrivs den kinesiska huvudstaden med två hanzi, kinesiska tecken: 北京. Dessa morfem betyder ’norr’ respektive ’huvudstad’ och ska tillsammans uttolkas som ’den norra huvudstaden’ (uttalas ”beijing”). Vilket tecken som betyder ’huvudstad’ kan man nog lista ut om man tar en titt på hur Tokyo stavas: 東京. Ja, det är alltså fråga om ett av många kinesiska lånetecken i japanskan, som också till stor del har en morfemskrift. Och tecknen betyder förstås ’öster’ respektive ’huvudstad’: ’den östra huvudstaden’. Lätt som en plätt för den som kan lite morfologi. Nästa läsövning är 中国, som uttalas ”zhongguo”, och betyder ’mitten’ och ’rike’: ’Mittens rike’. Vilket tecken som betyder ’mitten’ kan man nog lista ut. Primitiva svenskar behöver hela fyra tecken – k, i, n, a – för att åstadkomma Kina, vilket i svenskan är ett enda morfem. Detta är skälet till att man klarar sig hyfsat i Kina med ett par tusen hanzi. Vore det ordtecken skulle man behöva tiotusentals.

Men morfem har ändå viss betydelse för vår stavning. Vi skriver till havs därför att det har med hav att göra. Uttalet ”hafs” väger lättare än morfemsambanden, likaså skriver vi skälva för att hålla samman verbet med substantivet skalv. Före rättstavningsreformen 1906 vägde denna regel ännu tyngre. Vi skrev rödt för att det hade med röd att göra och ett skadadt ben därför att det heter en skadad arm. Det var en mycket tråkig rättstavningsreform.

Lars Melin är docent i nordiska språk.