Bild: 
Getty Images
Omstridd stad. Nationernas förbund gav 1923 Polen rätt till Vilnius. Efter andra världskriget hamnade staden under sovjetiskt styre.

Stadskrig skar djupa språkliga sår

Tjugofem år efter Sovjetunionens fall fortsätter polskan att tappa mark i Litauen. Fler övergår till litauiska – men också till ryska.

Opinionsmätningar visar att en litauer hellre bor granne med en ryss än med en polack. Bakgrunden är striderna om Vilnius – eller Wilno på polska – direkt efter första världskriget.

Åren före kriget hade Polen och Litauen stått på samma sida i kampen mot Tsarryssland, en kamp som slutligen ledde till bägge ländernas självständighet. Men Vilnius framtid lyckades man inte lösa utan blodspillan. Litauerna betraktade det som ett oförlåtligt svek att Polen tog stora delar av sydöstra Litauen, inklusive Vilnius. Polackerna däremot såg området som en naturlig del av Polen, eftersom betydligt fler etniska polacker än litauer bodde där.

Vilnius var alltså polskt under mellankrigstiden, och i Litauen sägs ibland att den enda positiva effekten av den sovjetiska ockupationen 1940 var att landet fick tillbaka Vilniusregionen. Det ledde till att många polacker mer eller mindre frivilligt lämnade regionen. Men än i dag har drygt 6 procent av Litauens medborgare polskt ursprung, och det är något fler än de som härstammar från Ryssland. I Vilnius utgör litauenpolackerna 16 procent, och på landsbygden utanför huvudstaden är dessa ofta i majoritet.

I Šalčininkai, fyra mil söder om huvudstaden, har 78 procent av de 6 000 invånarna rötter i Polen. Men ett besök i staden ger en tydlig bild av att det är ryskan – inte polskan – som dominerar. Kiosken på stora torget har ett dussin tidskrifter och magasin på ryska, ungefär lika många på litauiska. Men inga på polska.

– Vi erbjöd ett polskt inredningsmagasin förut, men vi slutade, eftersom det var så få som köpte det, säger damen i kiosken. Det finns en lokaltidning på polska, men den som är på ryska är mångdubbelt populärare.

På biblioteket mitt över gatan finns 20 000 böcker på litauiska, 12 000 på ryska och endast 2 000 på polska. Och det vanligaste språket i utlånade romaner är ryska.

Ryska är också det språk vi hör mest när vi rör oss på stan några timmar, i synnerhet bland äldre personer. Men ett och samma sällskap kan blanda ryska, polska och litauiska – som ett gäng yngre män när de avhandlar festen den gångna helgen.

Utanför livsmedelsbutiken har tre tjejer i 10–12-årsåldern just köpt en laddning dricka, godis, kakor och glass. Vilket språk talar de där hemma? Skrattande och i munnen på varandra svarar de:

– Ryska, polska och litauiska.

Det finns en avgörande förklaring till varför också ryskan lever vidare bland de unga som aldrig bott i Sovjetunionen: de ryska tv-kanalerna.

– De har mycket bättre program än de litauiska, fler roliga filmer och bättre artister, säger flickorna.

De ryskspråkiga kanalerna har fortsatt att spela en central roll för den polska minoritetens tv-konsumtion. Det är något som irriterar Marijuš Antonovič, statsvetare vid Vilnius universitet, som själv har polska rötter:

– Det var ett misstag av både polska och litauiska regeringar att inte underlätta för Litauens polacker att ta till sig polsk kultur och nyheter på polska. I stället har de polskspråkiga knuffats in i den ryska kultursfären. Det är krångligt att få in polska kanaler. Och det är dyrt, i synnerhet för polacker, som många är låginkomsttagare.

En färsk studie av unga litauenpolackers medievanor bekräftar bilden. De ryska nyhetssajterna och tv-kanalerna är populärare än de litauiska, i synnerhet på landsbygden. Och väldigt få besöker polska sajter. När de tillfrågade polackerna i Šalčininkai skulle nämna sina idoler räknade de upp ryska, litauiska och internationella artister och skådespelare. Men inga polska.

Den flitiga konsumtionen av rysk tv har haft ytterligare en effekt: den polska som talas i Litauen har fått ännu starkare inslag av ryska. Åtminstone hos delar av befolkningen. Marijuš Antonovič egen familj är ett talande exempel:

– Mina föräldrars tv-tittande har lett till att de använder allt fler ryska ord och mer av rysk meningsbyggnad. Jag, å andra sidan, har studerat i Storbritannien och lyssnar på polsk radio. Min polska har tvärtom blivit mer lik den som talas i Polen.

En av mina egna litauiska vänner, som inte kan polska, förstår en del av den polska som talas i Vilniusområdet, tack vare sina kunskaper i ryska. Och en polsk diplomat berättade att hon inte ville sätta sina barn i polskspråkig skola i Vilnius, eftersom barnen därmed skulle anamma det ryskinfluerade språket.

Men polacker från Polen kan också uppskatta att polskan – i de tidigare polska delarna av Litauen – håller fast vid ord och fraser som försvunnit i den snabba moderniseringen av polskan hemmavid.

Kinga Geben forskar i polsk filologi vid Vilnius universitet:

– Litauenpolacker varierar sin polska. När de talar med varandra skjuter de in många ryska och litauiska ord. Men när de möter andra med rötter i Polen talar de en polska som inte är så långt ifrån standardpolskan. Skillnaden är ett lite annorlunda uttal. I den litauiska polskan finns fler ålderdomliga uttryck och fler ryska lånord.

Att det polska språket i Litauen för en relativt undanskymd tillvaro beror inte bara på den ryska kulturpåverkan. Det beror också på en medveten politik från den litauiska ledningens sida, en politik som inleddes redan under sovjettiden. Kommunistpartiet i Litauen, dominerat av litauer, hade en njugg inställning till polskspråkiga skolor och polsk kultur; bitterheten mot polackerna var alltjämt stor efter den uppslitande förlusten av Vilniusområdet 1920. Från Moskva kom propåer om att inta en mer förstående attityd till den polska minoritetens behov. Men dessa nonchalerades.

När landet var på väg att återerövra sin självständighet i slutet av 1980-talet uppstod nya konflikter med den polska minoriteten som – med viss rätt – fruktade att deras intressen inte skulle tillgodoses i ett fritt Litauen. En majoritet av dem var emot självständighet, trots att detta gick på tvärs mot den polska regeringens stöd för ett fritt Litauen.

Nu har ett kvartssekel passerat och relationerna är mindre såriga än då, men det råder alltjämt en konflikt om åtminstone tre frågor som har manglats till leda i parlament och kommittéer. Alla handlar om språket:

  • Hur dominerande ska polskan vara i polska skolor?
  • Ska polacker i Litauen få stava sina namn på polskt vis i passet?
  • Ska man tillåta gatuskyltar på polska intill de litauiska i kommuner med stor andel litauenpolacker?

Den sistnämnda frågan har varit högaktuell i Salčininkai, där kommunen trotsade det nuvarande förbudet och bötfälldes för att ha låtit sätta upp några polska gatuskyltar. Det känns märkligt att vandra runt i en stad där majoritetens språk – polska och ryska – är så osynliga i stadsbilden. Kontrasten mot situationen i finländska städer, där dubbla skyltar kommer upp så fort minoritetsspråket når över åtta procent, är slående.

Att Litauen skulle ha fler än ett officiellt språk, som i Finland, är självfallet omöjligt med tanke på de smärtsamma historiska relationerna med både Polen och Ryssland. Men flertalet politiker anser att det vore rimligt att tillåta både tvåspråkiga skyltar och polsk stavning i passen. Ändå har det inte blivit så.

– Jag har kämpat för dessa förändringar ända sedan 1994, då de ingick i det bilaterala avtalet som vi slöt med den polska regeringen, säger den förre premiärministern och socialdemokraten Gediminas Kirkilas, som i dag är vice talman i parlamentet.

– Men högljudda nationalistiska politiker har fått majoriteten med sig när de hävdat att ett sådant gynnande av polskan skulle hota både det litauiska språket och vår nationella säkerhet. Det är ju nonsens!

Inte heller den polska regeringen har visat någon diplomatisk fingertoppskänsla för att lösa frågan. Därtill har litauenpolackernas eget parti Polska valunionen, som fick fyra procent i senaste valet, inte gjort saken bättre när de överdrivit de problem som Litauens polacker möter i sin vardag. Och de har fått sina politiska motståndare vansinniga när de samtidigt öppet stött Rysslands agerande i Ukraina.

Statsvetaren Marijuš Antonovič är djupt kritisk mot partiet:

– Partiledaren går runt med S:t George-bandet, symbolen för ryska militära krafter. Därmed alienerar partiet sig från tänkbara partner, som skulle kunna ge det majoritet för förändringar av språklagarna i parlamentet.

Marijuš Antonovič vänder sig också mot Polska valunionens protester mot införandet av fler lektionstimmar i litauiska i de polsk- och ryskspråkiga skolorna.

– Skolorna har förvisso fått för lite tid på sig för själva införandet, men tanken är helt riktig: barn med polska eller ryska som modersmål måste bli ännu bättre på litauiska.

Borgmästaren i Šalčininkai, Zdzislav Palevič, är Polska valunionens mest framgångsrika politiker. Han undviker att kommentera kritiken mot partiet, men understryker att dubbla namn på vägskyltar är vanligt i andra delar av Europa. Han vill inte heller svara på frågor om dubbla namn i passen, men Marijuš Antonovič har engagerat sig i frågan. Marijuš Antonovič är den litauiska stavningen, som står i passet, men hans namn stavas egentligen Mariusz Antonowicz, på polska, och så skriver han också sitt namn när han kontaktar sina vänner.

– Och så kommer namnet att stavas på min gravsten. Det är ju absurt att jag inte ska få stava mitt namn på samma sätt när jag lever som det kommer att stavas när jag är död!

På en av kyrkogårdarna i Vilnius – Rasu kapinės – har många polacker sina familjegravar. Överallt ser man bokstaven w, den bokstav som inte finns i det litauiska alfabetet, men som är vanlig i polskan och som nationalistiskt sinnade litauer därmed ser som ett hot. Efter att Ryssland inledde sin aggression mot Ukraina 2014 – och ett verkligt hot därmed uppenbarade sig – har diskussionerna om den ”hotfulla” polska stavningen tonats ner. När debatten var som intensivast spreds anekdoten om toaletten. Det var efter ett möte om språkstriden som en litauer inför en utländsk gäst fortsatte att argumentera ute i kapprummet för det orimliga i att acceptera bokstaven w, eftersom bokstaven inte existerar i Litauen. Med ett oskuldsfullt leende pekade gästen mot en dörr intill dem – med bokstäverna wc.

Litauen och polen har en lång gemensam historia som också innefattat perioder av konstruktivt samarbete och kamp mot den gemensamma fienden Ryssland. Många här talar om polackerna som ett broderfolk; det finns unga litauer som fnyser åt äldre landsmäns fixering vid vad som hände för snart hundra år sedan. De vill se framåt, bejaka den mångkultur som karakteriserar Litauen.

Ett av samtalen i Šalčininkai stannar kvar i minnet, en kommentar från affärsbiträdet Olga Šengerėj:

– Jag tänker på ryska, jag ber på polska och jag pratar litauiska med min chef. Jag ser inget problem med det.

Påhl Ruin är frilansjournalist och bor i Vilnius i Litauen.

Få litauer vill lära sig polska

Ungefär 250 000 människor talade polska i Litauen vid den senaste mätningen (2011), en nedgång från 308 000 tio år tidigare. Andelen medborgare med polska som modersmål har också minskat något, från 80 till 77 procent. Även bland dem som uppger polska som modersmål finns många som till vardags talar ryska eller litauiska.

Cirka 20 000 elever går i polskspråkiga skolor. Antalet fördubblades på 1990-
talet, men har legat relativt konstant sedan senaste sekelskiftet.

På 1930-talet talade 60 procent polska i Vilniusregionen, endast 5 procent talade litauiska. Under sovjettiden fanns ett intresse hos litauer i södra Litauen att lära sig polska, eftersom de kunde få in polska tv-
kanaler. Det incitamentet är nu borta.

En mer ålderdomlig variant

Förutom att ord från ryskan och litauiskan smugit sig in i den litauiska polskan, så är uttalet av vissa bokstäver annorlunda. I Litauen används inte mjuka l, som skrivs ł. Man uttalar till exempel Lech Wałęsa (president i Polen 1990–95) som ”walensa”, medan polacker i Polen säger ”wawensa”. Man kortar av ändelser på verb och säger till exempel ”byla” (’jag var’) i stället för ”bylam”. Vissa ord som försvunnit i Polen finns kvar i Litauen, till exempel nosówka, ’näsduk’, i stället för chusteczka.

Det kan uppstå komiska missförstånd då en del polska uttryck har fått en annan betydelse i den litauiska polskan. Rozbierać się betyder att ’förstå något’ i Polen, men i Litauen kan det lika gärna betyda ’klä av dig’.

Det finns också skillnader mellan den polska som talas i Vilnius och den som talas i östra Litauen. Närheten till Vitryssland gör att polskan i Šalčininkai har fler drag av vitryska och ryska. I den medeltida forna huvudstaden Trakai, väster om Vilnius, har polskan däremot fått mer litauiska drag.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2016