Bild: 
Aline Lessner
Produktiv. I höst börjar Lina Wolff skriva på sin fjärde bok.

Porträtt

Språkvän söker sin like

Författaren Lina Wolff njuter av att kunna blanda flera språk. Hon känner vanmakt när hon tvingas hålla sig till ett enda och tror att polyglotter alltid söker efter någon att dela språk med.

Lina Wolff har arbetat som tolk med fem arbetsspråk, hon har rest mycket och bott i Spanien och Italien. Efter tio år utomlands bor hon nu åter i sina uppväxttrakter i Hörby och har just skrivit klart sin tredje bok.

Lina Wolffs tillvaro har alltså pendlat mellan språken, både rumsligt och i tanken, så titeln på den nya romanen De polyglotta älskarna är egentligen inte så underlig.

Boken har ett manuskript som röd tråd. Kring detta kretsar ett antal sinsemellan olika karaktärer, vars vägar möts på otippade sätt. Där finns författaren till manuskriptet, en flerspråkig man som är besatt av drömmen om att möta en polyglott kvinna. Där finns en litteraturkritiker i Stockholm som träffar en ”vanlig” tjej från skånska landsbygden genom en kontaktannons. Där finns också ett medium, som kommunicerar på fler sätt än genom det talade språket.

En polyglott är – i vid mening – en person som talar flera språk flytande. Sålunda rör sig polyglotten i en verklighet som präglas av förflyttningar mellan språken. Det är en verklighet som både handlar om friheten i att känna sig hemma i flera kulturer och om frustrationen i att tvingas kommunicera på ett språk åt gången, när man egentligen bara längtar efter att få använda språken som ett smörgåsbord. Man vill plocka ihop ord och uttryck till den mix som bäst speglar ens innersta.

– I tvåspråkiga familjer som min egen – jag, min före detta man och min son – finns hela tiden frestelsen att blanda, säger Lina Wolff. Man börjar på ett språk och slutar på ett annat, och det är så himla skönt att få göra det. Det är så obeskrivligt och samtidigt känner man hur farligt det är, för hjärnan förstår inte att det inte går, att man inte kan göra så.

Drömmen blir lätt en mardröm, menar Lina Wolff, om man har vant sig vid att få plocka som man vill. När man ska gå tillbaka och försöka hålla tråden på ett och samma språk igen, kommer stakningarna och famlandet efter orden.

Men ett språk är så mycket mer än ett system av ord. Det är en spegling av kulturen, och varje ord bär på en känsla och har konnotationer till det som finns runt omkring. Kanske är det därför en flerspråkig person kan drömma hett om att hitta en partner i en annan polyglott, som delar ens språk. Vilket alltså är just vad som driver författaren i Lina Wolffs bok.

– Det är en dröm som jag tror att många människor som talar många språk går runt med.

Sin debutbok, novellsamlingen Många människor dör som du, skrev hon när hon var bosatt i Madrid. Då hade hon gått en kortare skrivarkurs på svenska på nätet, men utvecklade i övrigt själv sin stil och sin skrivprocess. Bland annat konstaterade hon att det eviga rådet att hålla fast vid sin disposition under skrivandet inte fungerar för henne. Hon har sin början och sitt slut klart, däremellan hinner det bli många versioner av boken innan den är klar.

Hon skriver på sitt modersmål, svenska, men inspireras mycket av den spanskspråkiga litteraturen. Hennes stora förebild är Roberto Bolaño, som hon också översätter nu. Vid sidan av författarskapet är Lina Wolff alltså översättare och lektör för spanskspråkiga böcker hos Bonniers.

Svärta, humor och skruvade scener förmedlas med den stilsäkerhet som hon har uppmärksammats för på kultursidorna. Hon har en egen ton – en ton som hon själv beskriver som en röst som hon själv inte har gjort något för att forma.

– Jag har nog alltid trott att jag var en enda människa, men så började jag skriva och märkte att det fanns en annan människa där inne, skrattar hon.

Och ibland är det som om hjärnan dikterar orden innan hon hinner med.

– Jag hör inte röster, det är inte så, men det är precis som att när jag skriver så hör jag det jag ska skriva. När stycket är slut och jag gör ett uppehåll, då hör jag plötsligt: ”Och sedan ...” Som om det var de två första orden på nästa stycke. Så tänker jag: ”Nej, det var inte så jag skulle göra.” Och så tänker jag: ”Men om jag gör det då?” Och så skriver jag: ”Och sedan.” Och så kommer det, liksom.

Som utlandssvensk i Spanien kunde hon uppleva att hennes personlighet och sätt påverkades av bytet av språk och anpassningen till den spanska kulturen.

– Man förändras mentalt av att vistas i ett annat språkområde som också är ett annat kulturellt område, säger Lina Wolff. Man talar till exempel mycket högre i Spanien, så när jag kommer hem till Sverige säger pappa: ”Vad du skriker!” I spanskan finns också fler svordomar och könsord som man måste dra till med för att ge emfas åt det man vill säga. Det funkar inte här, det blir helt enkelt inte bra. Så när jag sitter på planet brukar jag tänka: ”Okej, nu byter vi chip, tar ur det spanska och sätter i det svenska.”

I de polyglotta älskarna berättar romanfigurerna sina historier i jag-form. Den språkliga stilen förändras utifrån berättarröst. När det är den definitivt icke-polyglotta ”lantistjejen” Ellinor som berättar, är språket lite slängigare och mer talspråksmässigt, med sen i stället för sedan och så vidare.

Det är intressant att som författare gestalta karaktärer som helt uppenbart är någon annan än den som skriver fram dem, menar Lina Wolff. När det börjar komma ord och uttryck som inte är ens egna, och man kliver in i ett tankesätt och en världsåskådning som inte är ens egen.

– Det där är också en polyglott grej, att man enkelt kan sätta sig in i andra diskurser än den egna. Och det är egentligen där det blir intressant på riktigt. När man tänker på språken, inte bara som verbala system, utan som något mycket större, med underliggande lager av sammanhang som kommer upp till ytan i form av ord ibland.

Nu tänker Lina Wolff inte jobba på ett tag. Under en period har hon gått till ett kontor två gånger i veckan, där hon har arbetat med EU-finansierat landsbygdsstöd. Det har gett en inkomst och ett socialt sammanhang som båda är välkomna tillskott i ett författarliv. Men till slut fanns ingen tid kvar för kontorsjobbet.

– Jag kände att jag måste välja, översättningen eller kontorsjobbet. Och då väljer jag översättningen fast det svider lite, för kollegernas skull. Det var mitt sociala liv, haha.

Lina Wolff tänker på hur lätt man hamnar i kompromisser när man ska försöka översätta det man vill säga från ett språk till ett annat. Det är något som antagligen blir extra påtagligt för de människor som flyttar till ett område som både språkligt och kulturellt skiljer sig mycket från deras ursprungliga. Det måste finnas en hel del som dessa människor nästan inte kan uttrycka utan sitt eget språk, funderar Lina Wolff.

– Den polyglotta drömmen handlar om mer än orden. Den har med förståelse att göra. Förståelse på ett väldigt djupt plan av människan, av individen och kulturen runt omkring.

Malin Eijde är frilansjournalist.

Lina Wolff

Född: 1973 i Lund.

Bor: Hörby.

Familj: Sonen Leo, 15, hunden Sasha, irländsk setter.

Aktuell: Med sin tredje bok, De polyglotta älskarna (Albert Bonniers förlag).

Yrke: Författare och översättare.

Favoritord: ”På vilket språk som helst? Jag tycker jättemycket om italienskans scombussolato som betyder ’förvirrad’. Det kommer av bussola, som betyder ’kompass’. Och scombussolato är den här kompassen som bara går runt, runt, utan att hitta norrläget. Det ordet tänker jag ofta på. Och jag gillar hur det låter, det saknar i:n, det är sympatiskt, låter lite dovt.”

Publicerad i nummer: 
Oktober 2016