Bild: 
Emma Hanquist Form Nation
Skuggfigurer. Trull vet sin plats i mitten. Tripp och trapp har det däremot gått troll i.

En smått irriterande tripp

Är tripp större än trull – eller tvärtom – i ramsan tripp trapp trull? Och måste man verkligen veta?

Jag fick en språkfråga. ”Tripp trapp trull är ett välkänt uttryck. Men vilken av de tre är egentligen störst? Och varifrån kommer uttrycket?” Jag blev tvungen att läsa frågan flera gånger för att förstå vad frågeställaren egentligen menade; det är väl självklart att trull är störst! Eller?

När jag tog frågan vidare, till språkvårdarkolleger, fraseologer, Twitter och allmänt språkintresserade bekanta, visade det sig att många reagerar precis som jag. De flesta tycks ha en bestämd uppfattning om vilken (person eller sak) som är störst, och vilken som är minst, i ramsan tripp trapp trull – utan att medvetet ha reflekterat över det. Däremot varierar människors uppfattning om vilken som är störst och vilken som är minst. Är det tripp eller trull? Det enda alla verkar ense om är att det åtminstone inte är trapp.

Uttrycket tripp trapp trull finns belagt i svenskan sedan mitten av 1700-talet, då som namnet på ett kortspel. Spelet verkar numera ha fallit i glömska, men uttrycket lever kvar i olika betydelser och sammanhang.

I modern svenska används det främst för att beskriva tre personer eller saker som är uppställda på rad ”i sinsemellan ökande eller avtagande storlek”, som det står i Svenska Akademiens ordbok. Men det där med att föremålen kan ha ökande eller avtagande storlek framgår inte i alla källor. Tvärtom finns det motstridiga uppgifter i två av de största svenska språkliga referensverken: I Svenska Akademiens ordlista, den upplaga som kom ut 2015, står tripp trapp trull för tre företeelser med avtagande storlek. I Svensk ordbok från 2009 står det tvärtom att uttrycket används för tre företeelser med ökande storlek.

För den som vill ha ett tydligt svar är detta naturligtvis oerhört irriterande. Vem ska man tro på?

De som anser att storleksordningen är ökande, det vill säga att tripp är minst och trull är störst, menar att detta hörs på vokalen: i är ett ”mindre” ljud än u. De som däremot anser att storleksordningen är minskande, det vill säga att tripp är störst, menar att i-ljudet uttalas högre upp i munnen än a och u. Många tycker också att trull helt enkelt låter minst, kanske påverkade av ramsan tripp trapp trull, mammas lilla hjärtegull. Men den ramsan är inte ursprunget till uttrycket, och kan alltså inte användas som bevis för vare sig det ena eller det andra.

Det finns också andra argument för motsatsen: att trippa fram betyder att man går lätt på tå, och tripp borde alltså användas för att beskriva den minsta i trion.

Finns det andra ledtrådar som kan hjälpa oss att en gång för alla slå fast vilken uppfattning som är den rätta? Vi kanske kan ta Elsa Beskow till hjälp. Sagan med titeln Tripp, Trapp, Trull och jätten Dum-dum låter lovande, men tyvärr är sagans Tripp, Trapp och Trull tre likadana flickor, som alltid hänger ihop. Där finns ingen storleksdimension alls.

Konsten då? Kanske finns svaret där? Ja, den som med självklarhet hävdar att tripp är minst och trull är störst får välkommet stöd hos konstnären Lisa Larsson. I hennes serie med tre målade och glaserade katter i vit stengodslera heter nämligen den minsta katten Tripp, medan Trapp är lite större och Trull är störst. Katterna skapades dock 1968, och då hade uttrycket funnits i svenskan i minst 200 år.

För att krångla till det hela ytterligare har tripp trapp trull ett par ytterligare språkliga användningsområden. Förutom att det syftar på tre personer eller saker med ökande eller minskande storlek, kan det exempelvis också användas i adverbiell betydelse för att visa på att något sker plötsligt eller oväntat: ”Så hamnade [golfspelaren] i Stockholm på måndagen, och tripp, trapp, trull hade hon fler hederstecken” (ur Svenska Dagbladet 20 november 1988). Men det här verkar vara en ganska marginell tillämpning av uttrycket, och kanske har skribenten helt enkelt blandat ihop tripp trapp trull det med andra närliggande uttryck, som hips vips eller ett tu tre.

Tripp trapp trull har också används i namn på produkter eller företeelser: många barn har suttit i en tripp trapp-stol (inte trull, även om många tror att stolen heter tripp trapp trull!) och på nittiotalet var det ganska populärt med tripp trapp trull-frisyr (hår som är uppklippt i olika nivåer och med olika längder).

Uttrycket används dessutom ganska ofta av odlingsintresserade, då för att beskriva en planteringsmetod där man placerar ut växer på olika höjd.

Oavsett hur uttrycket används eller tolkas så verkar det onekligen finnas något i tretalet, vokalordningen, rytmen och ljudet som tilltalar oss och som gör att det går att tillämpa i många olika språkliga situationer. Kanske är det där som den verkliga poängen med ett uttryck som tripp trapp trull ligger: Det sätter färg på en beskrivning och målar upp en bild i mottagarens huvud. Detaljerna är mindre viktiga.

Är denna oklarhet problematisk? Nja. Det är förstås bra om man är överens om vad ett uttryck betyder. Men det är svårt att tänka sig en situation där olika tolkningar av just tripp trapp trull skulle kunna leda till bekymmer.

För en språkvårdare är det dock spännande – och milt irriterande – med språkliga fenomen som alla med svenska som modersmål tycks ha i sitt ordförråd, som används i flera olika sammanhang, men som inte har någon fastslagen definition. Tvärtom beskrivs det på motsatta sätt i ordböckerna. Framför allt är det intressant att det är så självklart för många att just den egna tolkningen är den rätta – så till den grad att vi blir en aning förolämpade när någon föreslår att det kanske är precis tvärtom.

Anna Antonsson är frilansande språkkonsult, språkvårdare och översättare.

Publicerad i nummer: 
Juli 2016