Om detta talar skeletten

För att man ska kunna tala om hjulet måste det vara uppfunnet. Och för att kunna tala om en plog måste man veta vad en plog är. Ett språk kan aldrig existera i ett tomrum, eftersom språk är en social verksamhet som förutsätter att det finns människor som talar språket – och att det finns något att tala om.

Man kan lära sig mycket om hur människor har levt, och vilka saker de har använt, genom att studera den materiella kultur de lämnat efter sig. Man kan närstudera deras keramik, smycken och gravplatser. Men mänsklig kultur är – som tur är – inte bara materiell, utan omfattar så mycket mer än det som arkeologin kan gräva fram.

Så, vad pratade de förhistoriska människorna om? Ifall vi kom åt deras språk, deras ordskatt, skulle vi få en alldeles unik möjlighet att se något mer – något som sträcker sig över tingen.

Vi vet att alla de indoeuropeiska språken är besläktade med varandra och att alla dessa språk kan spåras tillbaka till ett gemensamt urspråk. Genom språkhistorisk forskning har man kunnat kartlägga släktskapet mellan språken, identifiera den gemensamma kärnan och återskapa ungefär hur detta språk kan ha sett ut.

Vi vet en hel del om hur det var uppbyggt, hur dess grammatik var konstruerad och vilka ord som fanns i språket. Det har däremot visat sig vara mycket svårt att knyta språket till någon specifik förhistorisk kultur eller peka på någon plats på kartan där det indoeuropeiska urspråket kan ha talats.

Men nu verkar det finnas hopp! Under de senaste decennierna har det skett en rad genombrott, där biologiska metoder kommit till användning inom arkeologin. Nu kan vi få veta saker om förhistoriska människor som vi tidigare bara har kunnat drömma om. Ny teknik har gjort det möjligt att analysera dna från flera tusen år gamla människoben.

Tidigare i vår publicerades en banbrytande genetisk studie där forskare, med hjälp av dna från skelettrester, har kunnat kartlägga människans förhistoriska vandringar. Forskarna har tittat på dna-rester i benbitar som bevarats från människor som levde för 5 000–10 000 år sedan. Därigenom har man kunnat visa att det måste ha förekommit åtminstone två stora folkvandringar i Europa under förhistorisk tid.

Först kom en migrationsvåg från Främre Orienten – den verkar stämma tidsmässigt med den period då jordbruket först kom till Europa. Senare kan man följa en andra våg av migration, denna gång från öst, närmare bestämt från stäppområdet norr om Svarta och Kaspiska haven, den så kallade jamnakulturen.

Arkeologer har sedan länge vetat att det som brukar kallas den snörkeramiska kulturen var utbredd över ett mycket stort område under neolitisk tid, eller yngre stenålder. Den här arkeologiska kulturen har många gemensamma drag. Till exempel finns stora likheter i keramikkärlens utformning och tillverkningsteknik, formen på stridsyxor och gravskick.

Men arkeologerna har inte kunnat enas om var den snörkeramiska kulturen uppstod. Vissa har argumenterat för att kulturen uppstod i södra Tyskland, och senare spreds mot öst. Andra har argumenterat för att ursprunget skulle sökas i södra Polen och ytterligare några forskare har pekat på jamnakulturen på stäppen.

Nu kan alltså denna gamla stridsfråga plötsligt få ett svar. Dna från skelettbitar från just dessa forntida kulturer gör att man med stor precision kan kartlägga hur människorna – och deras kultur – har rört sig från stäppområdena till norra och centrala Europa.

För en språkhistoriker är det en mycket spännande tid att leva i; det som framstod som science fiction för 30 år sedan är numera möjligt.

Inte nog med att generna kan avslöja hur förhistoriens människor har flyttat på sig – forskarna kan dessutom bevisa att den här utbredningen från öst måste ha skett plötsligt och i rask takt. Det är alltså tal om en massiv rörelse från öst till väst.

Resultaten visar att människor har rört sig över Europa, och då får man förmoda att språken har följt med. Men även om inte ens den mest avancerade dna-forskningen kan hjälpa oss att avgöra vilket språk som människorna talade – det syns tyvärr inte i generna – så finns språket ändå kvar, som rester i det språk vi talar i dag.

En sak som indoeuropéerna verkar ha talat ganska mycket om är jordbruket och allt som har med odlandet att göra. I dagens svenska kan vi faktiskt hitta många av de ord som indoeuropéerna använde när de pratade om arbetet ute på åkrarna. Svenskans ord åker är direkt besläktat med grekiskans agrós och latinets ager, som vi också återfinner i lånordet agrikultur. I det tidiga jordbruket i Europa ärjade man jorden med ett årder, som är en enklare sorts plog, och ordet ärja kan jämföras med gotiskans arjan och latinets arāre. Svenskans årder motsvaras av fornnordiskans arđr, och återfinns också i många av de indoeuropeiska språken – till exempel i latinets arātrum, grekiskans árotron, forniriskans arathar och litauiskans arklas – vilket med all önskvärd tydlighet visar att ordet var något som fanns redan i det gemensamma urspråket.

Genom att jämföra olika språk kan vi skala bort lager för lager i språken, och avslöja hur tidigare språkstadier har sett ut. Det är språkhistorikernas bidrag i detta stora, tvärvetenskapliga projekt.

Och som språkhistoriker kan jag konstatera att många av de ord som vi har lyckats spåra tillbaka till det gemensamma urspråket stämmer ganska bra överens med den arkeologiska jamnakulturen: en nomadisk kultur med boskapsskötsel och inslag av enklare jordbruk.

Vi kan också rekonstruera ord för olika boskapsdjur, som kor och oxar. Dessa djur tycks redan indoeuropéerna ha använt som dragdjur. Vi kan rekonstruera ett ord för den anordning som användes när man spände djuren vid vagnar och plogar: ordet för ok. Även här syns de indoeuropeiska anorna i svenskan: vi hittar ordets släktingar i såväl engelskans yoke som i sanskrits yugam och latinets iugum. Vissa mjölkprodukter kan också få en indoeuropeisk version; surmjölk, smör och verbet mjölka är möjliga att spåra. Likaså finns hästar, får och herdar i de förhistoriska människornas ordförråd, och det verkar som om de också tog reda på fårens ull. Vi hittar också ord för att kamma och karda ull, samt diverse verb för att väva, spinna och sy. Indoeuropéerna levde nära sina djur och tog vara på både mjölk och ull.

Språkhistoriker är heller inte främmande för att återuppfinna hjulet. Åtminstone inte som ord. Och detta är intressant när det gäller dateringen av det indoeuropeiska urspråket, eftersom det tyder på att det måste placeras i en tid efter att hjulet hade uppfunnits – och på en plats där man redan kände till hjulet.

Ett ord för hjul kan vi alltså återskapa, och dessutom ord för vagnar, hjulaxlar, nav och skaklar – en ganska detaljerad vagnsterminologi. Specifika ord för vagnens olika delar återfinns i så olika språk som iriska och sanskrit, alltså två språk som aldrig stått i nära geografisk kontakt. Därför kan man med stor sannolikhet anta att dessa ord hör till det gemensamma arvegodset.

Vagnarna tycks alltså ha rullat i det gemensamma urspråket, och är antagligen inte ord som har lånats mellan språken eller bildats parallellt och oberoende av varandra. Kanske var det just denna teknologiska utveckling som gjorde det möjligt för indoeuropéerna att börja expandera västerut ...

En annan central fråga i den här diskussionen är hästen. I urspråket hittar vi ord för häst, föl och att tämja. Man vet att det har funnits vilda hästar på den pontisk-kaspiska stäppen. Redan så tidigt som från 3 500 f.Kr. finns arkeologiska fynd som pekar på att man har haft tama hästar. Det finns ett mycket väl belagt indoeuropeiskt ord för häst som har bevarats i nästan alla indoeuropeiska språkgrupper. Bland dessa hittar vi latinets equus, sanskrits aśvas, litauiskans ašva och forniriskans ech. På urgermanska hette ’häst’ *ehwaz (* före ordet betyder att det är en rekonstruktion) och det finns bevarat i isländskans jór. I svenskan finns det här gamla ordet för häst bevarat i det ovanliga namnet Joar, som på fornnordiska betyder ’hästkrigare’. Hästen har dessutom en viktig roll i rituella sammanhang i flera av de äldsta indoeuropeiska kulturerna som vi känner till.

Språkhistorikerna verkar alltså inte ha satsat på fel häst när de återskapat indoeuropéernas gemensamma urspråk. Spåren leder uppenbarligen fram till den stäppkultur, som genetikerna nu kan visa snabbt har spridit sig över stora delar av Europa.

I så fall skulle dessa stäpplevande människor ha talat ett språk som ligger relativt nära den rekonstruerade modellen. När dessa människor sedan började sprida sig västerut, fortsatte de att tala sitt språk – och olika dialekter och varianter av språket måste ha uppstått över tid.

Vi kan konstatera att både de arkeologiska fynden och genetiken tydligt pekar på en massiv invandring från öst till väst för ungefär 5 000-4 500 år sedan. Och dessa invandrare från öst kan mycket väl ha varit talare av ett indoeuropeiskt språk.

Jenny Larsson är professor i baltiska språk och ordförande i Sveriges unga akademi.