En enda kvinna har målat en runsten
När Torkels minne skulle hedras var det Gunnborga som ristade. I Jättendal står den enda kända runsten som ristats av en kvinna.
I Språktidningen har jag presenterat många runstenar, signerade av olika runristare. Det har varit alster av Åsmund, Visäte, Öpir, Fot och andra. Men de har ett gemensamt: de är alla män. Kanske är det inte förvånande att det var vikingatida män som ägnade sig åt ett så tungt hantverk. Ja, faktiskt är alla mer än hundra kända runristare män – med ett undantag.
Utanför Jättendals kyrka i Hälsingland står en runsten som är svårt skadad av brand. Den granskades på 1600-talet av Johannes Bureus. Hälsingen Olof Broman var också där och tittade, något av de första decennierna på 1700-talet. Han föddes 1676 i Rogsta socken och levde fram till 1750, verksam som kyrkoherde och rektor. Olof Broman var intresserad av sin hembygds historia, och författade det omfattande verket Glysisvallur i tre band. Både Bureus och Broman anger att stenen sitter inmurad i kyrkväggen, på utsidan.
År 1800 eldhärjades kyrkan. En ny kyrka byggdes ett par år senare på samma plats. Då la man den svårt brandskadade runstenen som trappsten vid västra ingången. Under de cirka femtio år den låg kvar där förvärrades skadorna av trampnötning. År 1856 beslöt man att ta loss stenen från trappan och resa den på kyrkogården.
I samband med losstagningen gick stenen sönder i flera delar, och runristningen fick ytterligare skador. Den lagades med breda järnband, som täckte delar av ristningen. Dessutom satte man den så djupt ner i marken att delar av inskriften täcktes av jord. Det var nu så lite av ristningen som syntes, att det i hembygdsboken Hälsingland (1944) står att det är en minnessten över Olof Bergström, det vill säga godtemplarrörelsens grundare i Sverige.
Som tur var hade konstnären Olof Rehn (1723–98) tecknat av runstenen före kyrkbranden. Stenen kunde därför identifieras och redan 1945 gjordes lagningarna om. Järnbanden togs bort och stenen höjdes. Tack vare Olof Rehns noggranna teckning är hela inskriften känd. Den lyder i översättning:
Åsmund och Fartegn de reste denna sten efter Torkel, sin far, på Vattrång. Gunnborga ristade denna sten, den goda.
Inskriften på runstenen är alltså signerad av en kvinna. Tillägget den goda står det i det nästan utplånade korset mitt på ristningsytan. I ristarsignaturen används verbet fa, som betyder ’måla’. Det förekommer på ytterligare några runstenar. Det är ju, kan man säga, lika märkligt att använda måla som att använda det vanligast förekommande rista. Att rista är vanligt beror säkert på att merparten av alla runinskrifter ristades in i träpinnar. Att man också ibland använder måla kan väl tas som intäkt för att runinskrifterna också färglades. Detta har vi bevis för i form av rester av ursprunglig färg på några påträffade runstensfragment.
Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
