Bild: 
Facebookgruppen Fössta tossdan i mass
Tåttossdag. Med en mastig massipantåta firar smålänningarna sin dialekt.

Fredrik Lindström: Svenska dialekter

Smålänningar snålar inte med vokalerna

 
av: Fredrik Lindström

Firade du fössta tossdan i mass? Åt du kanske massipantåta? Om svaret är ja, då är du sannolikt från Småland. Landskapet förknippas med snålhet – men få är så generösa med vokalerna.

Första torsdagen i mars är en högtidsdag för dialektälskande smålänningar. Det har inget med själva kalenderdagen att göra, men uttalsmässigt är dagen ett självklart val. Även den som inte själv talar småländska känner genast igen ett typiskt dialektdrag. Det är något med r-ljuden. De försvinner eller förvandlas till ett slags vokalljud i kombination med vissa konsonanter och i slutet av ord. Momo och mofa har fötti banban som äter kååv mä brö å hackad gööka. Dessa karakteristiska r-ljud kan man höra (eller snarare tvärtom) i nästan hela Småland. I övrigt kan man inte tala om någon enhetlig småländska.

Över huvud taget är det sällan man kan sätta likhetstecken mellan ett landskap och en dialekt. Och det gäller i hög grad för Småland, som har påverkats språkligt från olika håll: i söder från danskan, i norr från framför allt götamålen. I söder kan det vara svårt att skilja småländskan från dialekterna i södra Halland, nordöstra Skåne och Blekinge, och i norr finns stora likheter med östgötskan.

Men så har Småland också ett splittrat förflutet. Historiskt sett är det något av ett ingenmansland mellan Sverige och Danmark. Här låg ett tiotal ”små land”, avgränsade i geografin. De största var Finnveden, Värend och Möre. Under 1100-talet kom alla ”småländerna” att tillhöra Sverige, men invånarna var ett självständigt, envist släkte, som många gånger har visat att de inte böjer sig för statsmakten. Den mest kände av dem är Nils Dacke.

Uppfattningen om smålänningen som självständig, envis och hårt arbetande lever kvar i allra högsta grad. Dessa egenskaper har blivit ett slags varumärke för Småland, tydligt kommunicerat via dialekten. I Småland bor människor som tyar mer än de flesta. När den steniga åkermarken inte längre kan föda familjen, ger man sig av ända till Amerikat för att bygga upp ett nytt liv, om man blir kvarglömd i snickerboa tar man sig ut på egen hand och om ortens industri lägger ner ser man till att bygga upp nya företag och skapa nya arbeten. Vår bild av smålänningen är formad av Karl-Oskar och Kristina, Emil i Lönneberga och Gnosjöandan. Det är rediga människor som lever ett strävsamt helylleliv, inga krabbsaltare som tetas och skräppar, alltså inga krångliga, skrytsamma strulputtar.

Och så vet ju alla att smålänningar är ett sparsamt släkte. Är det kanske därför de har dragit in på r-ljuden? Nej, r-snålandet är något av en illusion, för man kompenserar genom att uppvisa flera varianter av de r-ljud man har kvar. Här finns tungspets-r i nordost och tungrots-r i sydväst, och hamnar man i Västervik får man höra ännu en variant, som närmast liknar ett engelskt w-ljud. Tyvärr är det väl en myt att Västerviksborna gärna går klädda i wöwutiga wegnwockar, men wötjut dricker de kanske ibland.

Det finns fler dialektala inslag som visar att smålänningarna inte är några snåljåpar i språklig bemärkelse. I sammansatta ord bjuder de ofta på en extra stavelse i form av en bindevokal, som i krösamos, stutabås, tösabit och Åsa-Nisse (nej, det är inte ett dubbelnamn). Sådana former finns även i rikssvenskan, till exempel i speleman, men de är mycket vanligare i småländskan. Det är framför allt i sydsmåländskan man kan höra detta, precis som i flera andra götamål.

Smålänningarna uppvisar ett annat stavelsegeneröst drag i ord som cyckelenyckelen och hansesas, ’hans’. ’Cykelnyckeln’ är för övrigt ett av de ord som Linnéuniversitetet i Kalmar lät vara med i sin lilla parlör Kalmaritiska för nybörjare. Här hittar man även ord som det luriga spott, ’sport’, det obegripliga ääååh, ’error’, och det mångtydiga kååkah, som kan betyda ’kåkar’, ’korkar’ eller ’kråka’. Man inser ju att nyanlända studenter kan behöva lite hjälp.

Uppfattningen om smålänningen som sparsam börjar vackla när man hör småländskans helt överflödiga påhängsfraser av typen: ”Det var roligt i går, så det var” eller ”Det blev bra det där, så det blev”. Om språket speglar verkligheten så är ju smålänningarna snarare slösaktiga. Men så långtgående slutsatser sa vi lante dra. Vi hiar oss nu, så vi gör.

Publicerad i nummer: 
Maj 2014