Gruvligt alfabet

Skrivkonsten uppstod troligen i dagens Mellanöstern, för att man behövde dokumentera handelstransaktioner och andra viktiga beslut. Skriften bestod till en början av bilder. Dessa stiliserades efter hand och utvecklades till ord- och stavelseskrifter, som kilskrift och hieroglyfer. De här skriftsystemen var komplicerat uppbyggda, tog lång tid att lära sig och var inte så lätta att använda. Det fanns behov av enklare och snabbare sätt att skriva. De flesta experter tror att alfabetet skapades av den här anledningen. De tror också att alfabetets uppfinnare fanns bland samhällets välutbildade.

Men den israeliska arkeologen Orly Goldwasser lanserade nyligen en annan teori om alfabetets uppkomst. Hon tror att gruvarbetare, som inte var läs- och skrivkunniga, uppfann alfabetet – och att orsaken var religiös. Men teorin är kontroversiell. De flesta experter, både språkforskare och arkeologer, är kritiska.

Sanningen om alfabetets uppkomst ligger dold djupt inne i Sinaiöknen. Här reser sig den höga och ödsliga bergstoppen Serabit el-Khadem. Här ligger också en av världens äldsta turkosgruvor, där arbetare långa tider bröt den dyrbara ädelstenen åt Egyptens faraoner. År 1905 anlände den brittiske egyptologen Flinders Petrie med sin hustru Hilda till denna ogästvänliga plats för att göra arkeologiska utgrävningar.

Intill en gruva fick Hilda Petrie syn på några fallna stenar med märkliga inskriptioner, som liknade dåliga imitationer av hieroglyfer. Flera liknande inskriptioner upptäcktes i området. I stället för regelbundna hieroglyfer, ordnade i prydliga rader, utgjordes inskriptionerna av klumpiga tecken i olika storlekar, placerade lite hur som helst. Totalt ingick cirka 27 olika symboler.

Flinders Petrie insåg att skriften, som kallas protosinaitisk, kunde vara en alfabetisk skrift. Han rapporterade om fynden, men tolkade inte själv de avvikande tecknen. Det gjorde i stället den brittiske egyptologen Alan Gardiner 1916. Han fann mycket riktigt att det var en alfabetisk bildskrift på kanaaneiska, ett västsemitiskt språk. Alan Gardiner tolkade det som att den bestod av namn, korta böner och hyllningar till gudinnan Hathor, turkosens härskarinna, till vars ära templet vid gruvan hade byggts. Tecknen utgjordes av bilder av olika föremål. En bild visade till exempel ett huvud. ’Huvud’ heter rosh på kanaaneiska. Bildtecknet för ’huvud’ fick då representera språkljudet r – det första ljudet i rosh.

Det är tydligt att den protosinaitiska skriften som hittades i Serabit har inspirerats av hieroglyfer. I närheten fanns också resterna av ett tempel och hundratals steninskriptioner med egyptiska hieroglyfer.

Alla alfabet utnyttjar principen att ett tecken återger ett språkljud. I den första alfabetiska bildskriften användes alltså det första språkljudet i bildtecknets namn. Men under århundradenas lopp har bildtecknen förändrats till abstrakta streckfigurer.

Kanaaneiska talades av kanaanéerna. Det var ett folkslag som härstammade från kustområdena öster om Medelhavet. De bodde ofta i Nildeltat, och deltog i egyptiernas expeditioner till gruvorna i Serabit. Skrivare, statstjänstemän, läkare, åsnedrivare, soldater, stenhuggare och tolkar fanns med i expeditionerna. Men vem av dessa började använda alfabetiska tecken?

Bildtecknen i Serabit tycks hämtade från kanaanéernas vardagliga och religiösa liv, och skiljer sig mycket från de egyptiska hieroglyferna. Skriv- och läsriktningen är annorlunda, tecknen tycks slumpmässigt placerade, deras storlek, orientering och allmänna utseende varierar.

Detta tolkar Orly Goldwasser som att de som gjort inskriptionerna i gruvområdet varken kunde läsa eller skriva hieroglyfer. Hon menar därför att det är gruvarbetarna, och inte någon välutbildad överordnad, som ristat tecknen.

Orly Goldwasser ser rentav okunnigheten om hieroglyferna som en förutsättning för alfabetets tillkomst. De komplicerade reglerna i den fornegyptiska bildskriften har inte stått i vägen. I hieroglyferna finns enstaviga tecken för konsonanter. Dessa konsonanter skulle förmodligen ha utnyttjats ifall en läs- och skrivkunnig elit hade skapat alfabetet. Men ingen påverkan från det egyptiska regelsystemet syns, menar Orly Goldwasser.

Hon tror att uppfinningen av alfabetet drevs fram av religiösa skäl. Stenbrytarna gjorde långa, riskabla resor till den ensliga gruvan i Serabit, där de vistades i månader. Arbetet var tungt och farligt. De kände att deras öden vilade i gudarnas händer. I gruvområdet hade redan egyptierna ristat sina namn och böner med hieroglyfer i klipporna. Närheten till hieroglyferna, i kombination med gruvarbetarnas utsatthet, ledde till alfabetets uppkomst, tror Orly Goldwasser.

Hon tidsbestämmer de alfabetiska inskriptionerna i Serabit till farao Amenemhet III:s regering i mitten av 1800-talet f.Kr.

Men det råder som sagt oenighet om den alfabetiska skriftens uppkomst. Är ristningarna i Serabit verkligen den första alfabetiska skriften?

Tidiga alfabetiska texter har också hittats väster om Nilen. Längs norra gränsen av Konungarnas dal i Egypten ligger högplatån Wadi el-Hol, ”fruktans ravin”. Högplatån var i flera tusen år en viktig knutpunkt och övernattningsplats för karavaner genom öknen. Även här möttes egyptier och kanaanéer från olika samhällsskikt. De brittiska arkeologerna John och Deborah Darnell upptäckte på 1990-talet hundratals inskriptioner på stenar och klippor i området.

De flesta ristningarna är egyptiska hieroglyfer från Mellersta riket, cirka 2030–1640 f.Kr. Endast två korta rader är skrivna med alfabet. De har inte kunnat tydas, men liknar de protosinaitiska inskriptionerna i Serabit.

John Darnell är skeptisk till Orly Goldwassers teori om att gruvarbetare lade grunden till alfabetet. Han tror att förebilden till de alfabetiska tecknen i Wadi el-Hol är en blandning av hieroglyfer och så kallade hieratiska tecken – en förenklad variant av hieroglyfer.

Enligt John Darnell är de alfabetiska ristningarna i Wadi el-Hol mer ålderdomliga än de i Serabit. Men Orly Goldwasser ser i stället de tecknen i Wadi el-Hol som reproduktioner av de protosinaitiska tecknen. Det syns att ristningarna i Wadi el-Hol liksom de i Serabit har gjorts av händer som inte är vana vid att skriva, anser hon. Hieratisk skrift har inte legat till grund, eftersom den är mindre bildmässig och svårare att förstå än hieroglyfer. De hieratiska tecken, som föreslagits som modeller för alfabetet, är också mer olika de alfabetiska tecknen än vad motsvarande hieroglyfer är, enligt Orly Goldwasser.

Men hennes kritiker hänvisar till hieroglyfer i Serabit, som troligen gjorts av kanaanéer i högre ställning. I skriften nämns bland andra ’chefen för gruvarbetarna’, ’Shim ’ a skrivaren’ och ’Khebeded’, som är ’bror till härskaren i Retenu’ (områden i nuvarande Palestina och Syrien).

En skrivare hade militär rang. Det är bland sådana välutbildade kanaaneiska tjänstemän vi bör leta efter alfabetets uppfinnare, menar kritikerna. Syftet var att upprätta tjänstgörings- och avlöningslistor på papyrus. Mängder av sådana protokoll måste ha förstörts med tiden.

Khebeded avbildas på en sten i tempelområdet ridande på en åsna i damsits, en kanaaneisk statussymbol. I en tempelinskription, som Khebeded själv kan ha gjort, finns en särskilt intressant, okänd variant av den egyptiska hieroglyfen för ’hus’. Den vanliga fyrkanten med en öppning nedtill är här två gånger utbytt mot en sluten kvadrat. Hela inskriptionen, som är av mycket dålig kvalitet, visar likheter med de protosinaitiska tecknen i gruvområdet.

’Hus’ heter bet på kanaaneiska. I den protosinaitiska skriften står hustecknet för det första ljudet i tecknets namn, det vill säga b. Tidigare har man tänkt sig att gruvarbetarna lånat sitt hustecken från tempelstenen. Men i en nyligen publicerad skrift, föreslår Orly Goldwasser att det är tvärtom. För varför skulle man ha valt ut de få avvikande hustecknen bland alla de andra kring templet? Det är också osäkert om gruvarbetarna har haft tillgång till tempelområdet, som omgärdades av en mur. I stället tror Goldwasser att Khebeded, på skoj eller av misstag, har lånat hustecknet från de alfabetiska inskriptionerna i gruvområdet, och blandat det med egyptiska hieroglyfer. Det skulle i så fall passa in i hennes teori om att gruvarbetarna var först med alfabetet. Av andra inristningar framgår att det förekom kontakter mellan Khebededs chef och gruvområdet. Chefen, och kanske även Khebeded, har deltagit i en ceremoni vid öppnandet av en tunnel.

Det finns gott om lämningar av såväl stenristningar med hieroglyfer som kilskriftstavlor i lera från den forntida Mellanöstern. Texter på pergament och papyrus är betydligt mer sällsynta på grund av det ömtåliga materialet. Det gör det svårt att uttala sig om alfabetets tidigaste historia. Det äldsta alfabetet har endast lämnat sparsamma spår på klippor och stenar.

Sådana steninskriptioner brukar heller inte vara representativa. Vi vet från olika källor att fenicierna hade god tillgång till papyrus. Kilskriftstavlor från Mesopotamien avslöjar vad man brukade skriva under antiken. Så troligen har stora mängder papyrus med liknande texter försvunnit i de feniciska områdena.

– Man kan jämföra med det antika Grekland, där hus och bibliotek har bevarats, men nästan inga skrifter på papyrus, säger den svenska assyriologen Olof Pedersén.

Den protosinaitiska skriften spreds norrut till Palestina, som var en del av Kanaan. Den kallas då protokanaaneisk. Fragment av sådana yngre alfabetiska skrifter har hittats på föremål i Palestina. Det äldsta är en dolk från 1600-talet f.Kr., där bokstäverna fortfarande är bilder. Ett senare fynd är en krukskärva i Izbet Sartah från 1100-talet f.Kr., där någon har skrivit alfabetets bokstäver. Där märks en viss utveckling mot mer abstrakta bokstavsformer. De ursprungliga protosinaitiska bildtecknen har förenklats till linjära bokstäver som är rakare och där endast bildtecknens konturer finns kvar.

Vid övergången till tusentalet f.Kr. stabiliseras alfabetet som nu kallas feniciskt. Bokstäverna blir ibland 22, ibland 23 till antalet, och är alltid vända åt samma håll. Skrivriktningen är från höger till vänster. Det feniciska alfabetet har bevarats i en inskription från cirka 1000 f.Kr. i Byblos i nuvarande Libanon. Fenicierna utgjordes bland annat av kanaanéer i norra delen av kustområdena vid östra Medelhavet.

Men av fynden att döma dröjde det ända till 800-talet f.Kr. innan alfabetet började användas officiellt i Mellanöstern.

Kanske finns det papyrusrullar som visar att alfabetet har varit i allmänt bruk hos den kanaaneiska överheten långt tidigare, men Orly Goldwasser tvivlar på det. Om ett nytt skriftspråk ska införas och användas officiellt, krävs statlig styrning för bland annat standardiseringen. Men vid alfabetets uppkomst var kanaanéerna utspridda i rivaliserande stadsstater vid östra Medelhavskusten.

Brev från kanaanéer till faraoner har hittats från mellersta och sena bronsåldern 2000–1200 f.Kr. De består av kilskrift på babyloniska språket, med inslag av en kanaaneisk dialekt. Från 1200-talet f.Kr. har man funnit sådana brev även mellan kanaanéer. I en del fall är de skrivna med ett kilskriftsalfabet, som infördes i staten Ugarit i nuvarande Syrien på 1300-talet f.Kr. I Ugarit utvecklade man sitt eget alfabet, sannolikt ur de protokanaaneiska tecknen. Det ugaritiska alfabetet spreds till närliggande områden, men dog ut när Ugarit förstördes omkring 1200 f.Kr.

Kanske införde fler stadsstater alfabetet. Orly Goldwasser tror att alfabetet överlevde de första 600 åren eller mer, tack vare karavanledare, soldater och fattiga kringströvande arbetare i det kanaaneiska samhällets periferi. Hon hänvisar till religionsforskaren Seth Sanders uttalande: ”I den här tidigaste fasen är alfabetet det snabba och smutsiga verktyget hos utländska arbetare, nedklottrat på ödsliga platser: gruvorna, fruktans ravin. Det finns ingen hög kultur här. Det kan ha använts av skrivare för en lågbudget-variant av journalföring, men alfabetets första dokumenterade användning är reducerad till den mest grundläggande och rörande form av kommunikation: ’Jag var här’.” Seth Sanders ser ett samband mellan alfabetets spridning och grupper eller småstater som dominerats av imperier, men som har sökt självständighet.

I början av första årtusendet f.Kr. uppstår Israel och andra småstater vid östra Medelhavet, sedan de babyloniska och egyptiska imperierna försvagats. Fenicierna blir allt mäktigare handelsmän och sjöfarare.

Det blev grekerna som spred alfabetet vidare. På 800-talet f.Kr. skapade de sitt alfabet utifrån det feniciska. Skrivriktningen blev från vänster till höger. ”Överflödiga” konsonanttecken utnyttjades som vokaler. Vokaler saknades i de första alfabeten liksom i de äldsta skriftsystemen. De flesta alfabet, som vårt eget latinska, har sedan utvecklats ur det grekiska. Men det feniciska alfabetet gav också upphov till några alfabet som i grunden saknar vokaler – som de arabiska och hebreiska.

Med mindre än trettio bokstäver kan de viktigaste språkljuden i ett språk uttryckas i ett alfabet. Kilskrift och hieroglyfer har en mängd hjälptecken som underlättar tolkningen av skrivtecknen. De är rikare på information och vackrare än alfabetisk skrift. Forskarna verkar överens om att alfabetet trots – eller på grund av – sin enkelhet aldrig utgjorde ett alternativ för imperierna i Mellanöstern. Vi har ändå egyptiernas skrift att tacka för vårt alfabet, där resterna av hieroglyfer kan spåras än i dag.

Lena Carlsson är frilansande vetenskapsjournalist.