Bild: 
Linda Forsell
Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Seriellt uttryck

Rutor skapar speciellt språk i svenska serier

Språket i nutida romaner och serier har mycket gemensamt. Men i serier måste det hända något i varje ruta. I romaner har författaren större möjligheter att låta mönster växa fram.

Det var länge sedan serier var bara 91:an Karlsson och Kalle Anka. Nu kan de lika väl vara Einsteins fru (av Liv Strömquist) eller Mats kamp (av Mats Jonsson). Att serier gör anspråk på hög litterär kvalitet brukar ibland ses som en av de stora förändringarna i svensk litteratur de senaste årtiondena. Innebär det också ett nytt litteraturspråk?

Ja och nej. Serier är olika. Här följer fyra replikskiften. Tre av dem är från serier, ett från en ”vanlig” roman – försök gärna gissa vilket!

1) – Han har dödat mig!!! Hör ni det?! Jag älskar honom och han har dödat mig!! DÖÖÖDDAATT!!
– Eeh … Jag är fortfarande kvar här.

2) – Det är mycket folk här.
– Ja.
– Hela kulturmaffian.
– Hela den och så vi.

3) – Usch jag har skitdåligt samvete nu.
– Det går över. Nu ska vi äta chips.

4) – Oj!
– Oj?
– Två år sen?
– Vadårå?

Det första citatet kommer från Liv Strömquists Prins Charles känsla, snarare en essäbok om kärlekens natur än en roman. Det andra är från en ”vanlig” roman, Lena Andersson Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande. Det tredje är hämtat från Hanna Gustavssons Nattbarn och det fjärde från Elias Ericsons Åror. De två senare är närmast ungdoms(serie)romaner om tonåringar som söker sin identitet och sexualitet.

Vid en första anblick verkar de fyra citaten rätt lika. Läser man noga framträder skillnaderna.

De beror bland annat på olika berättarteknik. Den kan se ut på åtminstone tre olika sätt. I den traditionellt berättade serien kommer nästan all information i bilderna och dialogen, det vill säga pratbubblorna. Någon enstaka gång kan en liten upplysning som ”tre dagar senare” stå i en särskild ram. Berättaren är osynlig. Det innebär att replikerna bär nästan all information. Nattbarn är skriven på det sättet, och därför måste huvudpersonens dåliga samvete, liksom chipsätandet – av viss betydelse för handlingen – uttalas i dialogen.

En annan teknik är jagberättelsen. Huvudpersonens tankar och känslor behöver då inte alltid meddelas av dialogen, utan kan stå i relationen, längst upp i bildrutan eller till och med bredvid den. Bilder och replikskiften koncentreras till centrala ögonblick med mycket realistiskt språk. Åror är en sådan bok, och replikerna i en ruta består gärna av utrop eller korta frågor.

En tredje – och ovanligare – teknik är Liv Strömquists, där det centrala resonemanget till allra största delen förs i en särskild text ovanför bildrutan, inte sällan avfattad på god utredningsprosa: ”Ett par som inte går igenom särskilt många dramatiska omkastningar eller potentiella uppbrott i sin relation, tenderar att inte ha så stark emotionell bindning.” Bildrutorna illustrerar. Kvinnan som hävdar att mannen ”DÖÖÖDDAATT” henne exemplifierar en del av ett par som har stark emotionell bindning.

Skillnaden gentemot en ”vanlig” roman är alltså inte att serien måste bygga nästan helt på dialog eller nödvändigtvis ha ett enklare språk. Liv Strömquist uttrycker sig ibland minst lika komplicerat som Lena Andersson.

Men serieformen styr språket på andra sätt. I princip måste det hända något i varje ruta – den måste vara betydelsebärande. I romanen kan man dra ut på betydelseskapandet. Citatet från Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande är bara ett utsnitt ur en längre dialog. Varje replik är kort och rätt intetsägande, men så småningom växer mönstret fram av ett samtal med uppenbara kontaktsvårigheter.

Riktigt den möjligheten har inte serieförfattaren. Visst kan en dialog dra i väg över många rutor, och visst kan ett replikskifte vara rätt innehållstomt som i exemplet från Åror. Men repliken eller replikskiftet i en enda bildruta blir ändå tydligt avgränsat och bildar därför ett slags minidialog.

Ofullständiga meningar och korta fragment av typen ”Hela den och så vi” blir därför vanligare i romanreplikerna. Fullständiga påståendemeningar är inte ovanligare i serierna. I serierutan är däremot ett vanligt mönster en förstareplik som uttrycker en mer eller mindre stark känsla och en andrareplik som reagerar på den. Det mönstret följer de fyra korta replikerna från Åror och också citaten från Prins Charles känsla och Nattbarn.

Ett typiskt seriedrag är också de många interjektionerna: eh, usch, oj. Deras uppgift är just att ge uttryck åt en känsla som behövs i nästan varje ruta och att svara mot ansikts- eller kroppsuttrycket hos personen på bilden. Ett annat drag med samma funktion är de starka grafiska markeringarna, som dubbla utropstecken eller stora bokstäver. Ofta förekommande talspråksimiterande former som vadårå kan ha samma realistiska, känslostarka funktion; i dag är de ganska ovanliga i ”vanliga” romaner.

Seriespråket kan alltså lika väl som traditionellt litteraturspråk utnyttja olika berättarperspektiv och stilarter. Men serierutan kräver starkare koncentration och känslouttryck i varje enskilt moment. 

Publicerad i nummer: 
April 2014