Få nyord fastnar i håven

Språk förändras. Det är alla överens om. Språkradikalerna menar att det inte finns några regler. De ängsliga konservativa, däremot, försöker värna språket mot utvecklingens onda krafter. Tyvärr, båda har fel på sitt sätt – hur det i själva verket ligger till kommer att framgå av denna artikel.

Språket rullar på olidligt långsamt. Den sävliga takten kan förklaras med ”mormorsteoremet”: tre generationer måste kunna samtala obehindrat med varandra, för annars fungerar inte vardagspusslet. Det är alltså först med den fjärde generationen som det kan tillåtas uppstå småproblem, och då har det redan gått hundra år.

Med matematiska modeller tillämpade på riktigt gamla språk har man fått fram en förnyelsetakt på cirka 15 procent på tusen år. Så långsamt tickar den så kallade glottokronometern. Allt bygger då på att kärnan – de allra vanligaste orden, språkljuden och konstruktionerna – står bergfast över tid. Caesar drack vinum, italienarna dricker fortfarande vino och vi importerar deras vin.

Så språkparanoikerna har ingenting att oroa sig för, men de radikala känner sig nog otåliga.

Teorem i all ära, men vad händer i det korta perspektivet? Kan vi mäta språkutvecklingen i närtid? Jo, men de vanliga instrumenten är inte särskilt precisa. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, förnyas numera med cirka fem tusen ord per upplaga, vilket innebär att vi får en ordförrådstillväxt på mindre än en halv procent per år. Det låter inte mycket, men det skulle i realiteten ge oss ett helt nytt språk på ett kvarts millennium, eftersom ord också dör. Att så inte är fallet beror förstås på att de allra flesta nya ord ligger i ordförrådets periferi. Vi får knappast ett nytt språk om optisk telegraf ersätts med fiberoptik som ersätts med wifi.

Ett annat mått är Språkrådets nyord. I december varje år publicerar rådet en lista som antyder att vi i snitt får ett nytt ord i veckan (se årets lista på sidan 14!). Å andra sidan innehåller Nyordsboken – med 2 000 nya ord in i 2000-talet just 2 000 nyord från 1980- och 90-talen, det vill säga 100 ord om året. Dubbelt upp. Språkets förnyelse är ingen exakt vetenskap.

Men hur uppträder alla de småsaker som över tid ackumulerar sig till verkliga språkhinder? Sanningen är att vi inte vet. Och vi vet att vi inte vet. För alla har upplevt det: när vi upptäcker något nytt har det i själva verket pågått ganska länge. När den förste gnällspiken noterade att att utelämnas i kommer att-konstruktioner, så hade bruket funnits i skrift i mer än tio år. Och när vi äntligen uppmärksammar att prinsessan Madeleine säger MadelÄn (med öppet ä-ljud), ja, då har varenda tonårstjej redan bytt ä-ljud.

 Den som ändå vill spana på de små rörelserna i nuet blir hänvisad till i stort sett tre metoder:

• Min metod, den primitiva
• Språkrådets metod, den mer sofistikerade
• Statistisk analys, den objektiva

Den primitiva metoden, min metod, innebär att bevaka vissa trendkänsliga genrer och försöka registrera vad som händer. Mina resultat, oftast presenterade i böcker, föredrag och artiklar som ”säsongens modeord”, har testats mot publikens reaktioner. Jag brukar uppfatta gnäggningar som tecken på att publiken känner igen sig. Men frågan är med vilken fördröjning jag hör vad jag hör. Och, framför allt, vad har jag inte hört?

Den mer sofistikerade modellen, Språkrådets metod, är att ha ett antal ordspanare som rapporterar vad de lägger märke till. Resultatet kontrolleras mot databaser och presenteras sedan varje december som ”årets nyord”. Vi som tar del av dessa listor brukar oftast känna igen både språkliga och samhälleliga trender. Det tråkiga är att Språkrådet är lika medvetet som jag om bristerna. Har spanarna reagerat i tid, och finns det andra ord som de borde ha sett?

Om det inte är tillräckligt sofistikerat kan vi ta till den objektiva modellen. En norsk databas redovisar nyorden kontinuerligt. På avis.uib.no/nyord-i-norsk kan vi när detta skrivs få veta att det senaste dygnet (den 9 november 2013) tickat in 1 062 nya ord. Dessa nya ord delas upp i flera kategorier: allmänna ord, anglicismer, förkortningar etcetera. Detta är ett axplock av allmänord: annenkvartalspresentasjon, antidopingspröver, antiluftvernskanoner, arbeidslivskulturen, atomanrikningskapasiteten.

Här får vi alltså proportioner som får svenska mätningar att blekna. Språkradikaler gnuggar händerna, och paranoikerna uppsöker skyddsrum. Men hur nya är de här orden? Bara den möjlighet som svenska och norska har att bilda nya ord med sammansättningar ger alltså enorma utslag utan att vi tänker på orden som nya.

Vilken metod vi än förlitar oss på kan man alltid i efterskott undra över uttryck som dessa: vassaste kniven i lådan, flyga in under radarn, finns inte på kartan, snackis, hur långt är ett snöre?

De känns vanliga, men när blev de det? Och när slutade vi att kalla det urtrista för fotriktiga skor för att övergå till det nu aktuella mellanmjölk? Hur har tidtabellen varit i näringslivet för orden leverera, prestera och, nu senast, performa? Språkrådet har missat dem, och jag har sett dem för sent. De har helt enkelt flugit in under radarn.

Det är ju självklart att en fras måste ha hunnit bli vanlig innan vi uppfattar den som vanlig. Ja, troligen är vi redan vid någon sorts kulmen, och troligen vänder det och det blir andra uttryck som tar över. Den otåliga skulle gärna önska en early warning. Och gärna en töntvarning just när ordet är på väg neråt.

Tittar vi i backspegeln kan vi se ytterligare två trender. Den ena är att ett modeord har en livscykel. Man kan i efterskott gå in i databaser, lättast i Språkbanken, spraakbanken.gu.se, och se vad som hänt. Ett typiskt historiskt exempel är ordet klockrent.

Modeord som klockrent går snabbt uppåt och snabbt neråt, och hela cykeln tar cirka fem år. Den andra trenden är att sådana ord efter nedgången stannar på en nivå som minst motsvarar dubbla ursprungsfrekvensen. Sådana analyser kan alltså göras historiskt, men nu börjar vi få redskap att komma närmare realtiden.

Språkbanken i Göteborg har ett hyfsat aktuellt material, och jag har fått hjälp med en algoritm – en systematisk procedur – som kan jämföra ordfrekvenser i två årgångar av Göteborgs-Posten (2011 och 2012). Jag är alltså ett år försenad, men å andra sidan har jag ett jättematerial: 20 miljoner ord respektive 17 miljoner ord. Detta betyder att jag utöver Språkbankens konkordansmaterial – där jag kan se ordens frekvens och få varje ord med ett kort sammanhang – kan få tabeller på vilka ord som ökat respektive minskat mest under ett år.

Statistiskt är detta så nära idealet man kan komma: två riktigt stora och på alla punkter direkt jämförbara material. Man bör inte deppa för att det inte representerar ”hela språket”, för sådant material finns helt enkelt inte på kartan.

Man kan testa algoritmen för något vi har facit till. Namnet Loreen har ökat med 1 400 procent i text (så blir det om man vinner Melodifestivalen) och namnet Juholt har minskat med 70 procent (så går det om man slutar som partiordförande). Däremot är det konstigt att en av 2012 års stora händelser, upptäckten av Higgspartikeln, inte lämnat några spår i statistiken det året. Det säger nog mer om nyhetsrapporteringen än om språket. Det är nog inte den vassaste kniven i lådan som sköter nyhetsurvalet.

Med detta material och denna algoritm kan vi kontrollera både mina och Språkrådets resultat. Kanske även titta in i framtiden – och definitivt lugna språkradikaler och språkparanoiker.

Låt oss först använda algoritmen för att kontrollera mina språköron. Det ger blandat resultat. Positivt är att snackis fortfarande ökar. Men mellanmjölk som metafor för något riktigt tråkigt syns inte i statistiken. Man måste gå till Språkbankens konkordansmaterial (där man kan se orden i sammanhang) för att se att det är just den metaforiska användningen som ökar. Det samma gäller fraserna flyga in under radarn, finns inte på kartan och vassaste kniven i lådan. Visst ökar de, men man ser det inte på orden var för sig.

Vi kan också få bekräftat att kultursidornas favoritord är på uppgång, men knappast utanför kultursidorna: skaver stiger med 70 procent, modernitet med 20 procent och normalitet med 10 procent.

Vi kan göra en motsvarande kontroll för Språkrådets nyordslista för 2011 för att se om orden tagit nya kliv framåt under 2012. Ett antal stickprov som attitydinkontinens, bamseteorem, nysare, förväntis har alla noll förekomster, och ordet bröllopsklänning som enligt Språkrådet tar in på brudklänning är fortfarande inte ikapp. Nyorden må ha varit nya under 2011, men någon större uthållighet har de inte visat.

Språkparanoikerna lämnar skyddsrummet medan radikalerna blänger besviket. Nyheter är bara dagsländor, och allt återgår till ordningen.

Det ser ut som underbetyg till Språkrådet. Vi kan till och med ställa den provocerande frågan om Språkrådet har missat några ord. Ja, massor. Men vem hade velat läsa listor som visar att samtalsmottagningen ökar från 0 till 46? Den nya statistiken skapar en kaotisk detaljmängd som måste sovras enligt några andra kriterier än de numeriska.

Hur har det då gått med hen, den stora snackisen under 2012? Jo, det har fått 20 procent påökt, men en titt i materialet visar att det övervägande handlar om omnämnande av ordet.

Den statistiska modellen stämmer våra språköron till viss rodnande ödmjukhet, men vad kan den själv åstadkomma? Jo, som alla goda vetenskapliga redskap skapar den fler frågor än svar.

Om man ser till ord med låg frekvens tycks allt kunna hända. Ett belysande exempel är järnrör som blir fyra gånger vanligare under 2012. Den minnesgode ser för sig ett par överförfriskade sverigedemokrater på vift i Stockholmsnatten, beväpnade med sådana tillhyggen. Denna scen hade sådan betagande charm att den blev den stora mediehändelsen under någon vecka. Så noga räknat var det alltså ett ord som gjorde kometkarriär under ett par dagar. Hundratals ord beter sig på detta vis utan att jag har kunnat knyta dem till någon speciell händelse. Att upptaxera blir åtta gånger vanligare under året torde inte ha med vare sig språkutveckling eller uppbördspraxis att göra; det måste finnas en järnrörsförklaring.

Men det är inget att hänga läpp för. Precis som samtal hoppar språket från det ena ämnet till det andra, och statistiken berättar just det. Men bland de många nyckfulla rörelserna döljer sig förstås morgondagens klockrent. Problemet är att det är mycket svårt att sålla fram det.

Det finns i princip tre ordtyper som är intressanta på ett annat sätt än järnrör:

• helt nya ord – importerade eller inhemska, typ niqab
• ord med ny betydelse, oftast metaforer, som bromskloss
• ord med ökad eller minskad användning: typ kränkning, som nu minskar

Det är väsentligt lättare att med ledning av sin språkkänsla spåra ord som varit på topp och med en blick på statistiken se att de nu är på väg neråt. Följande ord och fraser som tidigare haft hög frekvens tycks nu ha framtiden bakom sig. De har alla minskat med minst 20 procent mellan 2011 och 2012: på slak lina, blytung, vädra morgonluft, realtid, finlir och kovändning. Trendnissar som fortfarande använder dessa ord har här fått en första varning: orden börjar bli lite mellanmjölk.

Bland alla tusentals kandidater finns det några som sticker fram:

• rumsren (i metaforisk betydelse) + 30 procent
• bromskloss (i metaforisk betydelse) + 50 procent
• i folkmun + 100 procent
• uppförandekod + 100 procent

Men jag är inte helt övertygad. Alla orden har varit med förr, och det rör sig om ökningar från låga nivåer. Andra, måttfullare ökningar är mer övertygande. Visst anar man en trend när förbannad ökar med 35 procent? Ännu en svordom som håller på att bli normalord. Och det lilla ordet spretig har ökat med 37 procent. Det är ett ord som väl fångar ordförrådets utveckling under ett år.

Det visar sig snart – som mina exempel visar – att statistiken står helt hjälplös utan antydningar om sammanhang. Ett typiskt exempel är sist. Om ett sådant ord med relativt hög frekvens stiger med 40 procent är det något konstigt på gång. Alla kan ju inte komma sist. En titt i konkordansmaterialet visar att flertalet sist finns i fraser som till sist och sist i tabellen. Men nu har en ny fras sällat sig till de andra: sist på bollen, sist på pucken (även i metaforisk betydelse). Se upp alla språkliga trendnissar så att ni inte blir sist på bollen!

Vad har vi att lära av detta? Jo, trender i ordval är precis lika svåra att spana på nu som tidigare. De perifera delarna av ordförrådet tar tvära och våldsamma kast: ord ökar, minskar, föds, dör, ändrar betydelse. Och det går fort. I efterskott förstår vi oftast ingenting.

Språkrådet har spaning på det som är pinfärskt eller som är exempel på kreativ språkanvändning. Statistiken visar dock att mycket av det nya sveps bort med nästa ordvåg. Det är så språket fungerar.

Slutligen, språkradikaler och språkparanoiker får uppskatta eller stå ut med att det händer ohyggligt mycket i det ultrakorta perspektivet. I det långa perspektivet är vi alla döda. Men hur långt hinner språket på medellång sikt? Tja, hur långt är ett snöre?

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare, senast med Money talks, en bok som presenterar alla de glödhetaste modeorden i pengasvängen.

Fotnot: Ett stort tack till fil.dr Gerlof Bouma vid Språkbanken i Göteborg, som har gjort en algoritm som jämför frekvenser mellan årgångar av Göteborgs-Posten och neutraliserat för skillnaden i korpusstorlek. Och till Per-Anders Jande, som har gett mig inblickar i Språkrådets nyordsarbete.