Tack för musiken (och för svenskan)
Att människor lär sig världsspråk som engelska är inte så konstigt. Märkligare är kanske att någon satsar på ett litet språk som svenska. Och då menar vi inte alla dem som mer eller mindre tvingas på grund av flykt, jobb eller kärlek.
En frivillig ingång till svenskan är i stället musiken. Faktum är att musikintresse finns med på en inofficiell tio-i-topp-lista över orsaker till att studenter på universitet världen över har valt att läsa svenska.
I en pinfärsk, ännu opublicerad enkätundersökning från Svenska institutet, kvalar musik precis in på listan. I topp ligger allmänt språkintresse, följt av arbete eller studier. Sedan kommer skäl som nyfikenhet på svensk kultur eller litteratur, tanken att det är coolt att lära sig ett litet, exotiskt språk och önskan att umgås på svenska med släkt och vänner.
Musiken väcker definitivt känslor som kan försätta språkliga berg. För Esmeralda Moberg, folkmusiker och programledare för Nya Klingan i P2, ligger något av nyckeln i de djupa mänskliga erfarenheter som musiken bottnar i.
– Musik handlar om att få somna tryggt, om livets förgänglighet, om glädje, hopp, längtan och kärlek, såväl lycklig som olycklig, säger hon. Där finns kärnan till våra minnen och vår personlighet, och där finns berättandet.
För egen del brukar Esmeralda Moberg stämma upp en eller annan krusidullig koral när orden inte räcker till för att förklara för grannarna i Tensta vad hon jobbar med. Ofta blir de överraskade över att sådan musik finns i Sverige, och en sak slår aldrig fel: alla blir nyfikna på vad sången handlar om. Därmed väcks också den språkliga nyfikenheten.
Just folkmusik verkar ha en säregen förmåga att få människor att lära sig svenska, fast popmusik fungerar på samma sätt. Till och med om gruppen är en svensk kvintett som heter The bobbies kan det hända saker. The bobbies, som bestod av enbart poliser, sjöng bland annat hos Karl Gerhard och for runt i folkparkerna mellan 1939 och 1969. Gruppen inspirerade de gladjazzande amerikanerna i The delta rhythm boys att sjunga på svenska.
Det kan låta harmlöst och kuriöst med denna oväntade språkinlärning, men effekterna kan bli bestående. I dag, över 50 år efter The delta rhythm boys elva heta folkparkssomrar, har delar av den svenska visskatten fortfarande inte lyckats bli av med sin amerikanska accent. Och det är nog tur, för Flickorna i Småland skulle knappast ha varit densamma utan sin kryddade språkdräkt:
”Ja, det er flickurna i Smouland / det är flickurna från moun /
Det er flickurna som vallmublum och lilja och pioun …”
Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister.
Möt musikälskarna! De spelar allt från hårdrock till folkmusik. Men de har en sak gemensamt – musiken fick dem att lära sig svenska.
Roxette blev hennes drivkraft
När estniskan Tuulikki Bartosik lyssnade på de finska utsändningarna av Tio i topp, sammanföll det med Roxettes inledande segertåg över världen.
Det var stort i sig, men kanske ännu större var att Roxettes tekniker hette Alar Suurna. Ett estniskt namn i en av världens bästa popgrupper! Mer behövdes inte för att väcka Tuulikki Bartosiks nyfikenhet.
Efter en resa till Sverige köpte hon en lärobok i svenska och tragglade sig igenom de två första kapitlen. Sedan tog det stopp. Det var som om hon behövde musiken som drivkraft för att komma vidare. Så småningom infann den sig, men inte längre i Roxettes skepnad. Tuulikki Bartosik, som själv spelade dragspel, ville kunna prata svenska i de folkmusikkretsar som hon hade börjat umgås i.
Via Finland tog dragspelet – och hennes finsk-österrikiske man – henne vidare till Sverige och ett rejält språkbad.
– Under ett år tvingade jag i mig svenska genom att läsa tidningar, tidningar och åter tidningar tills jag förstod vad jag läste. Och så tittade jag på svensk tv.
I dag har Tuulikki Bartosik en examen från Kungliga musikhögskolan, och har bakvägen börjat upptäcka den estniska folkmusiken. En effekt av det är hennes stora projekt med Estonian folk orchestra, som hon inspirerats till av musiker som Ale Möller och Jonas Knutsson.
Och det var med Estonian folk orchestras Sverigeturné i början av 2013 som cirkeln kunde slutas, efter en inspelning i Abbas hemmastudio – en studio som också Roxette frekventerat.
– Jag träffade teknikern Alar Suurna, och det blev ett bisarrt möte för mig. Som tonåring gick jag ju hemma och funderade på hur en est hade kunnat nå så långt som han. Och nu stod jag där och pratade svenska med honom!
Abba – en kärlekshistoria
En Abba gold-kassett i mormors bilstereo. Låtarna etsade sig fast hos Vincent Bonvegna och låg där och verkade i hans inre. Så plötsligt en dag vreds de upp på full volym.
Samtidigt pågick en liknande process hos Vincents blivande pojkvän Rémy Boineau:
– För tre år sedan hittade jag en av mammas lp-skivor. Den hette Abba greatest hits. Sedan lånade mormor ut sin gamla skivspelare till mig, och jag började lyssna på Abba. Det var så underbart!
Upplägget kunde knappast ha varit bättre. Det slog gnistor i mötet mellan Vincent Bonvegna, Rémy Boineau och Abba. Men det slutade inte där. De båda nyblivna fansen började samla skivor, leta information och titta på intervjuer. Svenska språket uppenbarade sig för dem, och kära som de var omfamnade de också det.
Sedan höll det på att gå alldeles fel. Rémy Boineau flyttade till Le Havre för att bli sjöman, medan Vincent Bonvegna började plugga på universitetet i Paris. Men Abba hade redan satt alltför djupa spår. Förra hösten tog de helt sonika beslutet att hoppa av sina utbildningar och börja om tillsammans – med svenskstudier i Paris. Och att döma av Vincent Bonvegnas entusiasm blomstrar kärleken mer än någonsin:
– Abba har förändrat mitt liv, och nu berikar svenskan det. I dag är jag kär i Sverige. Jag skulle vilja flytta dit, bo i ett rött hus vid en sjö med min man och mina barn och ha svenska vänner som jag kan äta kanelbullar och dricka glögg tillsammans med.
Kom i min kittel
På en scen i S:t Petersburg står ett gäng svartklädda unga män och piskar med hårmanarna. Ljudvolymen är hög; det är svårt att riktigt uppfatta vad de sjunger. Hjärnan arbetar frenetiskt med att ställa in rätt språkfrekvens, men så trillar plötsligt polletten ner. Ur det som tidigare mest lät som undergångsbröl växer det fram ord:
”Inga bekanta ljud hörs … Jag ska finna min dvärgby … ensam ensling”
Ja, det ryska folk metal-bandet Svartby sjunger faktiskt på svenska. Men det är bara keyboardisten och låtskrivaren Alexander ”Giftsvamp” Ostanin som kan språket.
– Jag berättar för sångaren hur orden ska utläsas, och sedan prövar vi det. De flesta grova felaktigheterna gallras bort efter hand, men jag kan förstås aldrig vara säker på att uttalet är helt korrekt.
Det var när Alexander Ostanin trillade över en kassett med det finländska bandet Finntroll som något hände med honom. De svenska orden i låttexterna pockade liksom på att bli förstådda. Under ett års tid dunkade han därför fram genom S:t Petersburgs tunnelbana med musik i öronen och näsan i en lärobok i svenska. Det resulterade så småningom i albumet Kom i min kittel, med låtar som Skogens ursinne, Häxby och Solnedgång över träsk.
– Jag gillar alla sagor som är nära förknippade med naturen, som innehåller snö och mörka skogar. Visst kan mina texter låta lite märkliga och onaturliga, men jag har faktiskt aldrig använt svenskan till att kommunicera med.
Hambon fick Sheila på fall
Skräddaren på Colorados största teater talar svenska. Men det beror varken på teater eller sömnad, utan på att Sheila Morris – för så heter skräddaren – hade så svårt för att lära sig att dansa hambo.
För 20 år sedan började Sheila Morris med amerikansk folkdans, och som pausmusik spelades av någon anledning alltid en hambo. Hon fick aldrig riktigt till stegen, och sökte därför upp en grupp som lärde ut skandinavisk dans.
– Första kvällen fångades jag omedelbart av musiken. Jag satt i närmare tre timmar och bara lyssnade. Sedan började jag åka dit varje vecka, och köpte till och med ett kassettband med Blekinges spelmansförbund.
Speciellt fascinerades Sheila Morris av ett instrument som hon inte riktigt kände igen – nyckelharpan. Hon fick kontakt med en nyckelharpslärare, och gick sedan helt enkelt och köpte sig ett instrument. Målet var att få komma till Sverige och lära sig spela ordentligt, men då behövde hon kunna svenska.
Medan hon satt och sydde på sin folkdräkt skaffade hon en ordbok och började översätta mönsterbeskrivningarna från svenska till engelska. Och sedan rullade det på med läroböcker, kassettband och skivor på svenska. Kanske blev Sheila Morris ordförråd lite egendomligt och ålderdomligt till en början.
– Medan jag körde till danskvällarna sjöng jag med till skivan som fanns i bilstereon: Och längtat haver jag, med Eva Tjörnebo.
I dag är Sheila Morris svenska allt annat än ålderdomlig. Hon har många svenska vänner som hon hälsar på. Hon brukar till och med fira midsommar med just Eva Tjörnebo. Och trots att hon som amerikan oftast skulle kunna klara sig alldeles utmärkt på sin engelska, menar hon att svenskan verkligen berikar hennes liv.
– Tänk att inte behöva någon som översätter på Medeltidsmuseet eller Sundborn, eller att enkelt kunna göra sina ärenden på posten i Bollnäs. Men framför allt: tänk att få sitta och lyssna på gamla historier från en 90-årig spelman. Det är det allra bästa!
Spelman på luffen
I början av 1970-talet sade Tim Rued upp sig från sitt jobb som ingenjör i Kalifornien. Han skulle bli svensk spelman. Metoden för att nå målet var en osannolik musikalisk och språklig luff genom Sverige.
– När jag kom till Göteborg den 15 mars 1974 kunde jag inte prata svenska. Jag ville köpa kläder, men jag visste inte vilken storlek jag hade, och jag visste inte hur jag skulle säga att jag inte visste min storlek.
Men Tim Rued lät sig inte nedslås. I stället tog han sin vandringsstav och sin fiol och vandrade i väg genom den svenska landsbygden, med siktet inställt på gamla spelmän och deras historier. Efter tolv veckors luffande från Skåne till Dalarna fungerade hans svenska riktigt bra.
– Fast språket jag lärde mig innehöll bara ord som rörde musik och min resa. Jag kunde allt om låtar, folkdans, gammeldans, bygdedans, näcken och gamla tiders spelmän, men det var omöjligt för mig att tala om sport, bilar och politik.
I dag betraktar Tim Rued sig som en äkta svensk spelman på fiol och nyckelharpa. Men det hade aldrig varit möjligt utan de svenskkunskaper som han tillskansade sig under sin vandring.
