Gud så bra!

”Allt i skapelsen vittnar om Guds genialiska kreativitet. Han har skapat allt så underbart för att han älskar oss och vill att vi ska få njuta med alla våra sinnen. Äpplet du tar en tugga av är en hälsning från Gud till dig, hans sätt att visa att han älskar dig.”

Det är pastorsadjunkten Mirjam Lövsund som predikar under högmässan i Svedala kyrka på tacksägelsedagen. Dagens bibeltext handlar om tacksamhet över Guds rikedom.

– Bilden av äpplet dök upp naturligt under predikan. Det var nog en kombination av min livliga fantasi och den heliga andens inspiration, säger Mirjam Lövsund efter gudstjänsten.

Hur skriver man egentligen en predikan? Studenten Josefina Persson läser homiletik, predikolära, på Pastoralinstitutet i Lund. Också hon använder en bild – för att beskriva sina förberedelser av predikan.

– Som att vrida ur en tung disktrasa. Det är en kamp med bibeltexterna.

Att skriva predikan är den praktiska delen av prästutbildningen. Josefina Persson har predikat vid flera tillfällen under utbildningen och har hunnit reflektera en del över frågan om var orden kommer ifrån.

– Innan jag börjar skriva predikan försöker jag ”krama ur” texten. Vad är det som är viktigt här? Det tar tid. Det blir ett tuggande, också när jag ska hitta rätt formuleringar. Jag skriver och skriver och skriver, och så suddar jag. Och skriver.

Hon talar om sökandet efter det bärande ordet. Det som rymmer flera meningsskikt.

– Jag är fascinerad av ord som kan tolkas på olika sätt. De fungerar som bilder som kan ses ur olika perspektiv. Som närvarande/närvaro, att vara nära Varat, eller läst som när-var-ande. Eller andrum, inte bara som utrymme, utan som att ge rum för anden. Ansvar kan tolkas som att svara an gentemot någon eller något.

Förre ärkebiskopen KG Hammar uttrycker samma sak. Han är numera gästprofessor emeritus vid Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund.

– Orden är rum. Predikan skapar förutsättningar för lyssnaren att höra Guds ord – och uppleva andens närvaro i det inre tilltalet.

När predikan är skriven kommer så uppgiften att hålla den. Den uppgiften innehåller rädsla.

– Jag är rädd för att inte vara närvarande i det jag säger. Att det bara blir klyschor, säger Josefina Persson. Metaforer kan vara så otroligt bra och kan bli så otroligt dåliga om man inte aktar sig. Som att likna Guds storhet och oändlighet vid havet. I havet kan vi leka, flyta, vara, känna oss som en del av en större helhet. Men vi kan också drunkna och sjunka till botten. Det är lätt att fokus flyttar från den ursprungliga intentionen.

Josefina Persson är också rädd för att lägga sig till med den där förmanande präströsten – ett främmande tonläge som skapar avstånd.

– Eller att dumförklara folk. Det finns inget värre.

Hon vill inte heller tala över huvudet på församlingen. Det gäller att lägga sig på rätt nivå.

Lena Petersson är teologie doktor, präst och lärare i homiletik. Hon konstaterar att studenterna kan uppleva predikan som ett tungt ansvar.

– Deras ord i predikan kan bli det som gör att någon av gudstjänstbesökarna orkar ta sig vidare i livet en vecka till. För någon annan kan det råka bli de sista befriande orden och tankarna de tar med sig innan de lämnar livet här på jorden.

 Bibeltexten är en given utgångspunkt för att nå fram med det kristna budskapet. Men det räcker inte.

– Vi arbetar utifrån en bredd av handfasta råd. En viktig fråga inför en predikan är alltid: Vad händer i världen i dag?

 En av Lena Peterssons handledare sade: ”Jag kan möjligen förlåta dig om du inte alltid hinner be innan du går till gudstjänsten för att hålla din predikan, men inte om du missar att läsa tidningen.”

 – Han hade varit med om att en präst inte hade uppmärksammat Estonia-katastrofen, utan förvånat konstaterat att det var ovanligt många gudstjänstdeltagare den söndagen. Att läsa tidningen är alltså ett klokt råd jag gärna ger vidare, säger Lena Petersson.

Hon konstaterar att språket ofta står i fokus på kursen i homiletik.

– Vi brukar använda beteckningen ”kyrkiska” för de där orden som används nästan enbart inom kyrkans väggar, men samtidigt är grundläggande för kristen tro. Nåd och rättfärdighet – hur ska man förhålla sig till dem? Det är sådant vi diskuterar på utbildningen.

– Solidaritet och kärlek är två ord som jag nog alltid har med i mina predikningar. Det är rätt fina ord, säger Marcus Nylander, som läser homiletik tillsammans med Josefina Persson.

– Jag är lite för förtjust i ordet omsorg, säger hon. När jag inte använder ordet synd för att beskriva vad synd är, säger jag ofta brustenhet. Och så har jag en tendens att använda ordet kanske alldeles för mycket.

Dialogens plats i predikan är också ett tema under kursen.

– Det allra första jag lär mina elever är att grundbetydelsen av det grekiska ordet homiletik är ’konsten att samtala’. Det måste finnas en dimension i predikan som väcker ett inre samtal hos lyssnaren. Ett konkret sätt kan vara att ställa en fråga, utan att predikanten levererar ett bestämt svar.

KG Hammar delar denna inställning. Han anser att predikantens uppgift är att skapa en dialog mellan gudstjänstens deltagare och bibelordet. Inom varje enskild människa talar Gud – inte predikanten:

– Det är där det händer, säger KG Hammar.

Men det har länge funnits en helt annan dominerande predikotradition, som KG Hammar skoningslöst slog ner på i sin bok om predikan, Dialog i kyrkan, 1975. Folk är trötta på den föreläsande predikoformen, konstaterar han: Ingen är längre intresserad av att ”söndag efter söndag lyssna till någon som bara producerar en massa artificiella påståenden eller plattityder”.

Marcus Nylander efterfrågar också församlingens medverkan i predikan. Då handlar det mer om ett konkret samtal mellan predikanten och gudstjänstens deltagare.

– Det hade varit roligt om församlingen oftare var aktiv. Om någon spontant räckte upp handen och sade: ’Kan du inte förklara det där lite tydligare?’. Jag har provat ibland att ställa en fråga som man kan svara på med handuppräckning. Men många skruvar på sig.

Josefina Persson håller med.

– Tyvärr är predikan fortfarande mycket av envägskommunikation. Men det dialogiska kan också ligga i att man är lite mer resonerande i sin predikan, att man stannar upp i något resonemang och ger utrymme för folk att själva tänka till. Då kan det uppstå en dialog på tankeplanet.

Mirjam Lövsund har inte arbetat så länge som präst. Men hon ser redan en liten förändring i hur hon i dag formulerar sig i sina predikningar jämfört med de första åren på prästutbildningen.

– Jag var nog lite modigare då, mer frimodig med att tala från hjärtat och hade inga problem med att tala om begreppet synd. Jag har märkt efter att ha läst igenom mina predikningar genom åren att den där tydligheten har naggats lite i kanten, tyvärr.

För helst vill hon kunna vara ”personlig men inte privat” i predikan.

– Jag kommer från en frikyrklig bakgrund där det är naturligt att uttrycka sig personligt och säga jag i stället för vi i predikan. Jag försöker tala om det mörka och svåra med att vara människa, om att jag också kämpar. Det bidrar till en öppnare atmosfär som jag tror att många längtar efter i kyrkan.

För att nå fram till lyssnaren lånar Mirjam Lövsund ibland även andras ord, utöver bibelorden och sina egna formuleringar.

– Till predikan försöker jag hitta citat från andra ställen i Bibeln som stöd för det budskap som finns i söndagens evangelietext. Bibeln har högsta auktoritet, eftersom jag ser det som Guds heliga ord. Men jag hämtar också gärna stöd och inspiration från teologisk litteratur för att förtydliga vad jag vill förmedla. Det ger en sorts legitimitet åt orden. Det jag säger är kanske inte så unikt.

Under tre år i början av 1970-talet undervisade KG Hammar i bland annat homiletik på Trinity theological college i Singapore.

– Där mötte jag människor från hela världen med helt olika bakgrund och gudsuppfattning. De hade mycket att lära mig.

Tiden i Singapore lade grunden till hans strävan mot dialog i kyrkan, som alltså blev titeln på hans bok.

Tio år senare utvecklade han sin teori om predikan i boken Det som hörs.

– Tanken är att vi som lyssnar till predikan tolkar orden utifrån våra enskilda förutsättningar. Det viktiga blir då vad var och en av oss hör, hur orden når oss och väcker ett inre lyssnande. Ett gudstilltal inifrån.

I botten finns en språklig process, påpekar KG Hammar:

– Paulus har sagt: ”Bokstaven dödar, anden levandegör.” Men vi är språkmänniskor. Det går inte att komma från. Vi behöver bokstäverna; vi ska bara inte krama dem alltför hårt.

Enligt KG Hammar är det just detta som kyrkan har gjort sig skyldig till historiskt sett. Han beskriver det som en sorts ”avguderi”, där orden blir orubbliga yttre sanningar, ”plakat som man viftar med”. I Svenska kyrkan i dag har förkunnelsen en väsensskild funktion, där orden i predikan rymmer mer, menar han.

I den tomma kyrkan efter gudstjänsten funderar Mirjam Lövsund på hur den avgörande kontakten med lyssnarna uppstår:

– Ibland är det svårt att veta om det jag säger har landat eller om jag bara står och pratar för mig själv. Jag tror att kontakten avgörs av den heliga andens ledning, och om prästen själv har tagit till sig bibeltexten i evangeliet och låtit det verka i sitt hjärta. Då tror jag man får kontakt med församlingen.

Präststudenten Josefina Persson har liknande tankar:

– Ibland när jag har skrivit klart kan det kännas som: vad smart jag var i dag! Andra gånger är det väldigt tydligt att detta hade jag inte klarat utan Gud. Även långt senare när jag läser en predikan som jag har skrivit kan jag se: det här kan inte bara ha varit jag.

Peter Löfström är frilansjournalist.