Bild: 
Martin Kellerman

Jag gillar’t!

Det har inte uppskattats i alla tider, men nu är det fler som gillar’t. Och de som älskar’t gör’t ofta på nätet. Per Ledin skriver om ett fenomen som fått en renässans.

Häromsistens fick jag ögonen på en nätkommentar. En tjej skrev att hon ”lyssnar på Alex & Sigges podcast om de fysiska förutsättningarna för vuxna män då de löddrar skrev och stjärtskåra i mkt små badkar. Oumbärlig kunskap! Älskar’t!!!” Redan den första meningen är tankeväckande, om hur mäns stjärtskåror och små badkar hänger ihop. Men mina ögon stannade för språkformen i det avslutande utropet: ”Älskar’t!!!”.

Vi har att göra med ett enklitiskt pronomen. Det är ett pronomen som hängs direkt på verbet. I tal är det så, det är inget vi tänker på. Jag gört kan exempelvis den säga som kliver ner i ett minimalt badkar, och jag klarart kan bli konstaterandet efteråt. Talspråkligt är älskart, gört och klarart ett ord som dagens skriftspråksnorm behandlar som två: älskar det, gör det, klarar det. Som enklitiskt pronomen reduceras det till ändelsen -t.

Detta kan tyckas visa hur språket förflackas. Men språkhistoriskt har vi, som så ofta, att göra med en form som har hävd. Den bok som kanske betytt mest för standardiseringen av svenskan som skriftspråk är Gustav Vasas bibel från 1541. Bland mycket annat är det här som bokstäverna ö och ä blir vedertagna i svenskan.

Enklitiska pronomen är återkommande i denna heliga skrift. Det kan heta ”därföre vill jag näpsan och släppan”. Från en nutida utsiktspunkt är det skriftspråkets ’honom’ som reducerats till ändelsen -n. Näpsa honom och släppa honom är i dag det formellt korrekta. Talspråkligt har dock alltid objektsformen varit ’han’ vid dessa verb, vilket går tillbaka på fornsvenskans kasussystem. Så det är det pronomenet som reducerats. Jag sågan, sade Gustav Vasa, och så säger 2000-talets svenskar.

Det är tredje personens pronomen som beter sig så här, särskilt objektsformer av det, hon och han. I nätskrivandet har Gustav Vasas sätt att kodifiera tal i skrift fått ett uppsving. Vi kan se närmare på enklitiskt det kombinerat med verbet klara, exempelvis: ”Fuck vad ensamt det är, men jag klarart, absolut jag klarart heelt själv.”

Här bidrar den expressiva­ stavningen (heelt) till talspråkskaraktären, och det är lite kul att svenskans nya, engelskimporterade svordom fuck kombineras med en enklitisk skriftspråksnorm med medeltida rötter. Det är inget konstigt att stöta på ett digitalt utrop som detta: ”JAG KLARART, JAG VET DET!”.

Formellt dyker enklitiska pronomen upp både med och utan apostrof som uteslutningstecken. Och för verb av typen klara gör det påhängda pronomenet att tempusformen inte markeras. I utropet ”whooo du klarar’t” är det dåtid, preteritum, som avses, förstår vi av sammanhanget. Det handlar om en person som just tagit dykcertifikat. Apostroftecknet fungerar som en signal om att det är talspråk som härmas och att skriftspråksnormen bryts.

Gustav Vasas bibel sätter en norm för vad svenska är. En annan avgörande epok var 1800-talets andra hälft. Folkskola hade införts, och det var svårt att bedriva skrivundervisning utan att veta exakt hur normerna var för att kodifiera tal. Diskussionen var het. Folkskollärare och språkvetare krävde en stavningsreform.

En av dem som bidrog var Gustaf Cederschiöld, en språkvetare som 1893 blev professor vid dåvarande högskolan i Göte­borg och som hade ett starkt engagemang i och för folkskolan. I den livliga debatten gav han 1897 ut Om svenskan som skriftspråk.

Han slår där ett slag för enklitiska pronomen, med utgångspunkt i Gustav Vasas bibel: ”Ett af de mest påfallande exemplen på vårt nuvarande skriftspråks (särskildt normalprosans) obefogade stränghet mot vissa gamla, i talspråket ännu lefvande former företer tredje personens personalpronomen. I vår gamla bibelöfversättning påträffa vi uttrycken: ’de ledde honom bort till att korsfästan’, ’därföre vill jag näpsan och släppan’, ’hvilken som kan tagat, han taget’, o. d.”

Cederschiöld hänvisar till Gustav Vasas bibel, beklagar den skriftspråksnorm som motar ut enklitiska pronomen och pekar på dess ”obefogade stränghet”. Hans sista exempel, ”hvilken som kan tagat, han taget” ligger i linje med det fortfarande använda ”han som sare, han vare”.

Begripligheten blir inte lidande, menar han, och går igenom de enklitiska pronomen som används: ”vi känna ganska väl betydelsen af det -n och det -t, som finnas vidhängda verben; ty vi bruka ännu i vårt hvardagliga umgängesspråk dessa tillägg, nämligen -n (eller -en) i samma betydelse som honom, -t (eller -et) i samma betydelse som det; och dessutom använda vi den vidhängda formen -na liktydig med henne.”

Han tar alltså upp objekts­formerna av det, han och hon, och menar att de borde ha hemortsrätt i skrift. De är inte bara begripliga utan också, går det att hävda, demokratiska, efter­som de gör avståndet mellan skrift och tal mindre, till vilket vi kan tillägga att de har historisk hävd och är effektiva (färre tangenttryckningar, som det kostnadseffektiva 2000-talet­ skulle säga).

Inte undra på att Cederschiöld slår ett slag för dem: ”I svenska medeltidsskrifter äro dessa pronominalformer ganska vanliga, men det nysvenska skriftspråket har allt omsorgsfullare bannlyst dem ur vårdad framställning.” Han vill att vi skriver Jag hördena och inte Jag hörde henne, Jag toget och inte Jag tog det, framgår även av hans bok Framtidssvenska från 1917.

Men 1900-talet blev inte särskilt enklitiskt. Århundradets stora språkvårdsguru var Erik Wellander. Hans Riktig svenska kom ut 1939, och Cederschiölds verk utgjorde en viktig grund. Men förkortade pronomenformer får minimalt med utrymme. Wellander säger att ”vidfogade objektsformer av personliga pronomen … synas numera vara på väg att utträngas”.

Cederschiöld skulle nog vara nöjd och glatt vända sig i sin grav om han fick veta hur man skriver i dagens sociala medier. Min personliga favorit är gillart. Den enklitiskt-talspråkliga formen ger en direkthet. ”Mer tantsnusk – men jag gillart!” heter det i en recension av en bokserie. ”Full rulle och jag gillart!” utropar en bloggare.

På en annan sida sägs: ”På sista tiden har jag spanat lite på ett nytt uttryck: gillart. Gillart (eller gillar’t) används lite här och där av folk som vill berätta på ett lite trendigt sätt att de gillar något. En smidig hopdragning av gillar och det.”

Att formen är omdiskuterad­ antyds av titeln på en Face­book­grupp som aldrig kom i gång riktigt: ”’jag gillart’! Nej det gör du inte. du G-I-L-L-A-R D-E-T. uppfattat?” Mitt Facebook-förslag är att byta namn på Gilla-knappen till Gillart.

Går vi tillbaka till Cederschiöld och hans samtida är Albert Engström given. I dag är han väl mest känd för att han i folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 designade affischen ”Kräftor kräva dessa drycker”. Hans relation till enklitiska pronomen nämns sällan. Men det är lätt att hitta exempel i hans talspråkshärmande folklivsskildringar.

”Första dan vi var i stån så gick ja te Hornstull, för där bodde ho sista gång jag såg’na.” Här är det fornsvenskans ackusativform hana, som i tal reduceras och hängs på verbet, såg’na – märk också den dialektala formen stån för stan. Eller ”nej jag gör’et inte”, där Engström väljer att förkorta det till -et och inte till -t (Cederschiöld noterar som framgått att det kan reduceras på båda dessa sätt). Eftersom ett enklitiskt skrivsätt kommer talet nära blir språksociala skillnader synliga.

Tänk på tuggummisloganen ”Ta’t lugnt, ta en Toy”, från 1960-talet. Apostrofen är given, eftersom den markerar att sändaren har koll på den egentliga skriftspråksnormen. Men den enklitiska formen kunde lika väl ha varit ta’re, beroende på vilket talspråk som återges. Antagligen används här ta’t för att det rytmiserar bättre.

Vi återvänder till gillart.­ Även det har en litterär bakgrund. En replik från 1950-talet­ och Paradisets dagg av Irja Browallius: ”’Dä var ju väl, att damen gillart, sa han.” Från 1960-talet citerar jag Tusen­ och en dag till av Gertrud Zetterholm: ”Gumman vill inte fira den dan här på hemmet, hon gillart inte.”

Dagens litteratur, då? En person med fint gehör för tal är Martin Kellerman. Se på den här strippen från Rocky:

Rocky är på väg till Thailand med polarna och hamnar bredvid en medelålders pratkvarn på flygplatsen. Mannen har ingen lust att dra i väg med frugan – det finns ju en thairestaurang runt hörnet. I tredje rutan utbrister han: ”Vi bor i Stockholm, finns ingen anledning att åka utomlands brukar jag säga till na!”.

Formellt finns det mellanslag mellan till och na. Men all språkkänsla säger att vi ska använda ordaccent och att Keller­man talspråkshärmar för att gestalta. Seriestrippen visar att även prepositioner som till kan dra på sig enklitiska pronomen. ”Har du sett till’an i dag?” är exempelvis en typisk talspråksfråga.

Kellermans na har en forn­svensk botten. Det har paralleller i Gustav Vasas bibel och tillhör de enklitiska former som Gustaf Cederschiöld ville inkludera i skriftspråksnormen. Det används självklart av Albert Engström, och nog kan Martin Kellerman sägas vara en nutida folklivsskildrare av liknande snitt. Det är kongenialt av Kellerman att välja denna form för att stilistiskt gestalta en person som vill stå på svensk mark.

Enklitiska pronomen har som sagt alltid varit självklara i tal. I skriften har de sedan medeltiden levt ett liv i skymundan. Det finns ingen naturlag som betingar detta; enklitiska pronomen och partiklar är vanliga i världens skriftspråk och bjuder en möjlighet att kodifiera skrift på ett talspråksnära sätt. Så sett är det inget underligt i att Cederschiöld slår ett slag för dem.

I praktiken har det sedan 1800-talet varit författare som tagit dessa pronomenformer i bruk. Den som skriver och vill gestalta språksociala förhållanden har en vän i dem. Efter sekelskiftet 2000 har formerna fått nya vänner, i takt med att det vardagliga nätskrivandet spridits. De tillåter som sagt en direkt och talspråksnära ton.

Jag menar inte att enklitiska pronomen bör vara svensk standard och läras ut som huvudformerna i skolans skrivundervisning. Min poäng är att vi i dag har ett informellt och nätbaserat skriftspråk, vid sidan om den mer formella eller offentliga skriften, där en hel del talspråkliga former används.

I det sammanhanget har enklitiska pronomen återuppstått. Och det är inte att beklaga, för de utgör ett stilistiskt verktyg för den språkmedvetna Facebook-skribenten, precis som för Martin Kellerman.

Per Ledin är professor i svenska språket vid Örebro universitet och gästprofessor vid Södertörns högskola. Han tilldelades i år Erik Wellanders pris för förtjänstfulla vetenskapliga insatser inom språkvårdens område.

Publicerad i nummer: 
September 2013