Därför snobblar vi på urden

Hur kommer det sig att Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson råkar säga Holgien när hon menar Holland? Eller att Anders Borg hamnar i de allra andra flesta länder när han ska försvara sin budget i riksdagen? Varför kallas i samma veva finansministern för finansmanastern i radions P1?

Vem har inte hört talas om freudianska felsägningar, det vill säga Sigmund Freuds teori om felsägningar som uttryck för undertryckta önskningar? Felsägningar studerades redan vid det förra sekelskiftet av språkforskaren Rudolf Meringer i Wien, vars resultat nådde Freud.

Men vi får vänta ända till 1970-talet för att hitta mer språkvetenskapligt intressanta studier av felsägningar. Till de moderna pionjärerna på felsägningsområdet brukar Victoria Fromkin räknas. Hennes uppsats från 1973, Speech errors as linguistic evidence, dyker fortfarande upp när ämnet kommer på tal. Victoria Fromkin samlade in och analyserade felsägningar från sin omgivning och klassificerade dem.

En annan som intresserade sig för felsägningar vid den tiden var Tomas Riad, i dag professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

– Främst fonologer, som forskar om ett språks ljudsystem, analyserade felsägningar. Man ville få reda på något om språkets ljudstruktur, och då särskilt stavelsens olika delar och vilka delar av ordet som var lättast att komma ihåg. Man betraktade felsägningarna som ett sätt att se in i hjärnans sätt att arbeta, berättar han.

Analyser av felsägningar bidrog också till att skapa modeller av hur det går till när vi tänker, talar och skriver. Dessa modeller har i dag kompletterats med neurolingvistisk forskning, det vill säga forskning om hjärnan och det mänskliga språket. Merle Horne, professor i lingvistik vid Lunds universitet, säger att felsägningar kan ha flera olika orsaker.

– Hjärnans processande av språk är en sammansatt historia, där allt sker nästan samtidigt i en rasande fart. Det gör felsägningar till en mycket komplex företeelse, som kan uppstå på olika nivåer i vår språkproduktion.

Man kan beskriva det som att vår hjärna har ett mentalt lexikon, en uppsättning begreppsmönster och ljudmönster uppkopplade i jättestora så kallade neurala nätverk. Fel kan uppstå nästan var som helst i de här enorma nätverken. Om felet uppkommer på till exempel den fonologiska nivån, blir resultatet helt fel ljud. Om vi i stället väljer fel ord beror det på att vi begår ett misstag på en högre, semantisk, nivå. Som när man till exempel säger son i stället för dotter eller far i stället för mor. Då har vi valt fel bland ord som förekommer som grannar i samma semantiska fält, i det här exemplet det semantiska fältet släktingar.

Merle Horne liknar processen vid att leta efter information på nätet med hjälp av en sökmotor.

– Alla tänkbara träffar aktiveras. Det gäller att utesluta orden som är felaktiga och välja de i sammanhanget riktiga. Och ibland går det fort, särskilt i talspråk där vi bearbetar 5–8 stavelser per sekund. Det är inte undra på att det blir fel ibland!

Anders Borgs de allra andra flesta länder är en utmärkt illustration. Troligtvis handlar det om att han någonstans i processandet har ställts inför valet mellan att säga alla andra­ (länder) eller de allra flesta (länder). På någon nivå i de neurala nätverkens myller av ord, begrepp och ljud har han inte hunnit välja rätt. En komplicerande faktor är att de båda uttrycken ligger inom samma semantiska fält, fast de skiljer sig en aning åt i betydelse. Inför det slutliga valet har processen kraschat, och resultatet blir en sammanblandning av de två fraserna.

Inte bara semantisk närhet kan ställa till det, utan även ljudlikhet. Krya, som i krya på dig, och krylla, som i här kryllar det av myror, tillhör olika semantiska fält, men ändå kan Krylla på dig! uppstå ur Krya på dig!  

En annan vanlig sorts fel brukar kallas antecipation, föregripande felsägningar. Det antyder att planeringen av vad vi ska säga går lite före produktionen, att vi kanske har helheten klar för oss redan när vi öppnar munnen.

När man halkar lite mellan stavelserna i en uppräkning, som till exempel Magdalena Andersson gjorde, när hon i sin kommentar till regeringens vårbudget råkade skapa det hittills okända landet Holgien, är det ett exempel på antecipation.­ Hon radar upp en lång lista med länder som har lägre arbets­löshet än Sverige, där hon har planerat in Holland före Belgien i uppräkningen. Men när hennes hjärna har hunnit till slutet på Belgien, så håller talorganen fortfarande på att producera ljudföljden Holland, och resultatet blir helt logiskt Holgien. 

Motsatsen till antecipation är perseveration, kvardröjning. Då smittar ett ljud i början av frasen av sig på den följande. Kanske har vi i exemplet med finansministern som blir finansmanastern ovan ett exempel på det. Andra exempel är mikrofron av mikrofon, migräm av migrän och monotom av monoton.

Felsägningar uppmärksammas av omgivningen och är ofta roande. De har kommit att bilda en egen genre på internet och i tv och radio blivit en underkategori till det som kallas bloopers. Vissa felsägningar blir mer populära än andra.

Ett exempel är när ishockey­spelaren Per Ledin (inte språkforskaren, som i detta nummer av Språktidningen skriver om enklitiska pronomen) i periodpausen under en slutspelsmatch till en tv-reporter råkade säga Snart är råttet mågat! som kommentar till motståndarnas påstådda regelbrott och domarens blindhet för dessa. Ledins verbala slag på sina egna skridskor blev snabbt ett spritt klipp på nätet.

Det finns en term för Per Ledins felsägning. Den är ett exempel på en spoonerism, en engelsk benämning på felsägningar, som innebär att man byter ut en ordinledning mot en annan inom en mening eller ett kortare uttryck. Den kommer från William Archibald Spooner, verksam som lärare i bland annat historia i Oxford i början av 1900-talet. Han har tillskrivits en hel rad felsägningar, många av dem mot sitt nekande, men har ändå gått till historien genom att ge namn åt företeelsen.

Ett av Spooners uttalanden som överlevt till eftervärlden­ är när han till en av sina studenter lär ha sagt You have hissed all my mystery lectures (i stället för You have missed all my history lectures). Så Per Ledin är i gott sällskap.

Att göra omkastningar inom ett ords gränser – att byta plats på två fonem, språkljud – är en vanlig typ av felsägning­ som brukar gå under rubriken­ meta­tes, som betyder just omkastning. Exempel på metateser är sprittsmidning i stället för smittspridning och köldskörtel i stället för sköldkörtel. 

En sådan omkastning är det kanske som TV4:s Petra Nordlund gör, när hon blir beskylld för att vid två tillfällen 2008 i sändning ha kallat sin kollega­ Bertil Karlefors för Bertil Falukorv. Ännu flera år senare förknippas den felsägningen med hennes namn, trots att hon har hunnit göra många andra insatser i tv-rutan sedan dess.

Om man lyssnar noga – klippen finns på Youtube – så framgår det att Petra Nordlund, åtminstone vid ett av tillfällena,­ nog inte är på väg att kalla sin kollega för Falukorv. I stället börjar hon, innan hon korri­gerar sig själv, säga något som låter som om det skulle kunna sluta i Farlekors. Och genast blir hennes felsägning begriplig, den är en metates!

Felsägningar som spoonerismer och metateser sker inom samma ord, fras eller grammatiska mening, ett indicium på att hjärnans minne för planering av spontant tal inte verkar sträcka sig längre än fyra till fem ord framåt.

Omkastningarna rör sig också efter ett visst mönster. Om man byter fonem mellan två ord sker det till exempel i regel från början av ett ord till början av ett annat, från mitten av ett ord till mitten av ett annat eller från slutet till slutet. Därför låter god gul som en vettig felsägning, men inte god jug.

Att man dessutom ibland ändrar sig eller korrigerar sig själv, något du säkert känner igen, brukar tas som bevis på att vi hela tiden har uppsikt över vad som kommer ut ur vår mun, en process som alltså pågår sam­tidigt som vi både tänker ut vad som ska sägas, och säger det.

Den här ändringsfunktionen är viktig för kommunikationen. Jens Allwood, professor i lingvistik vid Göteborgs universitet, intresserar sig för pragmatiken, hur vi använder språket för att kommunicera.

– Det här kallas egenkommunikationsreglering, vilket är en grundläggande mekanism för att göra det mänskliga talet flexibelt och användbart för kommunikation i många olika situationer. Om det hade varit så att man hade en i förväg fastställd plan som man varit tvungen att hålla fast vid, då hade vi i mycket mindre utsträckning kunnat anpassa vårt tal till mottagaren, säger han. Vi hade haft mycket svårare­ att förstå varandra.

Victoria Fromkins forskning på 1970-talet om felsägningar var alltså beteendestudier med avsikt att utröna vilka de minsta, språkligt signifikanta enheterna är, och att försöka förstå hur hjärnan producerar språk.

– Nu för tiden finns det hjärnavbildningsmetoder, till exempel EEG och fMRI (functional magnetic resonance imaging), som man kan använda för att se vad som faktiskt händer när hjärnan arbetar med ljud, berättar Merle Horne. Vi kan se när och var i hjärnan som ord bearbetas.

De nya kunskaperna gör också att det i dag går att provocera fram felsägningar. Metoden kallas transkranial magnetstimulering (TMS).

– Med den kan man skapa en elektrisk störning och rikta den mot vissa delar av hjärnan. Olika fel, fonologiska eller semantiska, kan framställas beroende på vart i hjärnan man riktar störningen.

Det är uppenbart att vi själva är fullt kapabla att i vardagliga situationer framkalla felsägningar.

– Är man till exempel stressad eller trött är man kanske inte lika uppmärksam som man annars brukar vara, vilket gör att man lättare säger fel, säger Merle Horne.

I de allra flesta fall handlar det nog om att vi i en stressad situation inte hinner fatta rätt beslut, att vi är trötta på grund av sömnbrist eller har en lång arbetsdag bakom oss. När koncentrationsförmågan inte är på topp är det inte lätt att hålla tungan rätt i mun, helt enkelt.

Christian Ahlskog är frilansskribent.