Så blir älgskog en mumsbit

Det heter i ordboken hamburgare, kolugn och munsbit. Men många barn säger handburgare, coollugn och mumsbit, och det är svårt att höra skillnad.

Det som hänt är att inledningen på orden, som för barnen är obegriplig, har blivit mer meningsfull. Vi får hand i stället för ham, cool i stället för ko och mums i stället för muns. Och på så vis omskapas hamburgare till handburgare som ändå låter likadant.

Ljudlikheten gör att nyskapelsen inte märks utan existerar på språkets skuggsida, i det omedvetna och osynliga. Därför kallar jag dessa nyskapelser nattuttryck. Jag säger en sak och du en annan, fast båda tror vi att vi säger samma.

Det är ändå svårt att behålla den nya formen hur länge som helst. Se här en kommentar från ett nätforum apropå handburgaren: ”Säger man handburgare snabbt så låter det som hamburgare … jag använder det som ursäkt för det har tagit mig 21 år innan jag kommit på att det inte heter handburgare hehe så jag har använt ordet ett tag …”

Grammatiskt kan vi förklara det som sker utifrån hur vi urskiljer orddelar, så kallad morfologisk segmentering. I många fall har vi att göra med en betydelselös orddel, ett så kallat restmorfem, som ham- i hamburgare.

En burgare vet vi vad det är. Men ham- blir då kvar i ordet utan betydelse. Historiskt finns inte den orddelen. Hamburgaren uppfanns i USA av tyska immigranter, så det är staden Hamburg som finns i ordet, som ska utläsas ’en köttbit från Hamburg’. Ett barn kan inte veta det och lägger in betydelsen ’en burgare man håller i handen’.

Ett annat ord med ett restmorfem är älskog. Skog vet vi alla vad det är, men med den uppdelningen i orddelar uppstår en märklig förled, äl-, som inte betyder någonting. Lösningen blir att ta till ett bekant ord, älg, och vips har vi älgskog. Uttalsskillnaden är inte så stor, eftersom det nya, tonande j-ljudet delvis smälter samman det redan tonande l, särskilt i snabbt tal.

Lite underligt blir det ändå, i alla fall för att beteckna sex. Men det används, som i den här tidningsartikeln om hur mycket vi störs av grannars sexliv: ”Kvinnor och män störs i stort sett lika mycket. Större skillnad råder mellan åldersgrupperna. Yngre irriteras dubbelt så ofta av grannens älgskog jämfört med de äldsta.”

Den som föredrar älgskogs-sex ligger illa till såtillvida att nybildningen riskerar att avslöjas endera dan. Här en nätberättelse, där en kvinna säger att det är ”pinsamt att erkänna att jag under en diktanalys under studietiden i Uppsala fick veta att det heter älskog och inte älgskog. Min upplysare kunde inte sluta skratta när jag frågade vad älgarna hade med det att göra.”

Författare snappar gärna upp nattuttryck. Jonas Hassen Khemeri leker med ordet älgskog och med svenskan i romanen Montecore: ”Också i reproduktionens fas är naturen ständigt nära. Vackra kvinnan kallas ’bönan’. Hon smeks på sin barm, eller sina ’lökar’. Snart fuktas hennes ’buske’. Hon befruktas av mannens ’kotte’ när han sår sin ’vildhare’. Tillsammans genomför kvinnan och mannen sen den akt som svenskar kallar ’älgskog’.”

Etymologiskt är det här ett fornsvenskt ord med älska som förled. Det är alltså så det ska segmenteras. Efterleden, som reducerats, var ursprungligen håg, så betydelsen blir ordagrant ’lust att älska’.

Det måste inte finnas en rest av en betydelselös orddel. Det räcker med att betydelsen bleknat och i sammanhanget blivit lite avig. I kolugn är ju inte ko obegripligt, bara udda i dagens urbana värld, där cool skjuter mitt i prick.

Att åkarbrasa blir åkerbrasa kan också härledas till samhällsförändringar. Åkaren med häst och vagn som gör paus vid en brasa, eller i brist på dylik klappar sig varm, har gått ur tiden – även om vi är några som fortfarande minns Cornelis visfigur Fredrik Åkare. I stället möter vi en mer bekant åker, som blir det som förknippas med värme.

Förr i tiden knattrade skribenter på skrivmaskiner. Bara stofiler gör det i dag. Verbet knattra har blivit knappra, gärna i konstruktionen knappra på datorn: ”Tusen tusen tack till Stefan för all hjälp med hemsidan. Och lika mycket tack till Linda som låter Stefan hålla på att knappra på datorn hela nätterna.” Eller kan man knappra in: ”att knappra in koder med fjärkontrollen är bara jobbigt”.

Hos barn kan vi av bröstvårta få uttrycket brösttårta. Det kan vara underligt att tala om vårtor, som är lite äckliga, och bättre att ta till det nästan likaljudande brösttårta, som elegant fångar in den ring vi har på bröstet.

Och falukorv kan bli till det betydligt mer roliga och spännande farligkorv. Min bror förklarade när vi var små att han bodde på Farligvägen, lyckligt omedveten om att gatuskylten sade Faluvägen. Skillnaden i uttal är inte så stor som skriftbilden ger intryck av, bland annat eftersom vi får g-bortfall när nybildningen sägs i spontant tal. På samma sätt är det inte nödvändigtvis en mardröm som plågar en, det kan lika väl vara en magdröm.

Det jag kallar nattuttryck ska ses som en försvenskning av det engelska egg corn, som blivit en fackterm. Den kommer av acorn, ekollon, som ombildas till egg corn. Den kryptiska förleden a- omvandlas alltså till det begripliga egg. Ett ekollon är ju format ungefär som ett ägg.

Termen introducerades 2003 på den amerikanska språkbloggen Language Log. En hemsida uppstod snart, eggcorns.lascribe.net. Där förtecknas bland mycket annat nattuttrycket cold slaw, bildat av cole slaw, som går tillbaka på det holländska ordet för kålsallad. Det är inte lätt att veta att cole betyder ’kål’, så för att ge mer mening betonas att det är en sallad som serveras kall, cold. Eftersom finalt d och t gärna försvinner i tal blir uttalet ofta identiskt. Egg corn är en så etablerad fackterm att den finns med i engelskspråkiga ordböcker.

Den traditionella termen är folketymologi. I Nordisk Familjebok från sekelskiftet 1900 definieras det som ”en (vanligen hos allmogen) naiv association af sinsemellan obesläktade uttryck, framkallad af en viss ljudlikhet hos deras huvudbeståndsdelar”. Folketymologier beskrivs som dialektala och exemplen inkluderar skärkötterri (från charkuteri), tehåll (från tillhåll) och dra’tvärs (för travers) från i tur och ordning Uppland, Västergötland och Jämtland.

En hel del ordboksord är från början är folketymologier. Följetong bygger på det svenska verbet följa men kommer från franskans feuilleton, ’litet blad’. Folketymologin fogsvans kommer från tyskans ord för rävsvans, Fuchsschwanz. Ett så vanligt ord som armbåge går tillbaka till en omtolkning av den fornsvenska förleden, som var aln- och betecknade underarmen.

Det finns ingen absolut skillnad mellan det jag kallar nattuttryck och folketymologier. Men nattuttrycket betonar mer det som spontant uppstår hos individer, hos språkbrukare oberoende av varandra, och inte i sociala grupper eller dialekter. Handburgare har uppfunnits och kommer att skapas igen av barn, oavsett vilken dialekt de talar.

Med det resonemanget blir en folketymologi en nyskapelse som fått spridning. Hårddra, av det ursprungliga hårdra, är ett aktuellt exempel och det vanligaste av de två orden på nätet. En gång var hårdrageri en vedertagen misshandelsterm. Med nybildningen kommer betydelsen tydligare att handla om att dra saker till sin spets. Ser vi till ordböcker kom hårddra med i Bonniers svenska ordbok 2002, som en ”annan stavning, ansedd som felaktig, av hårdra”. Den saknas i andra ordböcker som SAOL, men det är rimligen en tidsfråga innan det kommer med där också.

Det finns några typiska mönster för hur ord nyskapas, som är baserade på vilket språkgods det är som görs om. En typ av ord har latinskt ursprung. Det är klart att korrugerad plåt blir begripligare som korrigerad plåt – det latinska corrugatus, ’göra vågig’, är obekant för så gott som alla. Klart man rättar till eller korrigerar plåten.

Ett underligt ord är centripetal, där -petal är ett restmorfem (om inte det latinska verbet petere, ’röra sig mot’, är bekant). Med nybildningen centripedal kan man nästa tänka sig att man cyklar när man rör sig mot centrum.

Stationera exempel gillar jag. Bort med den ålderdomliga referensen till statuter. Nyskapelsen säger att vi samlar exemplen på en plats, en station, och visar upp dem, som på den här officiella fotbollsbloggen: ”Ibland måste man dock stationera exempel. Visa att vi inte finner oss i det som sker.” Skriver man officiellt dras nattuttrycket fram i ljuset. Här en av de många kommentarerna till inlägget: ”Stationera exempel? Håll dig till fotbollsplanen där jag tycker du gör ett grymt jobb”.

Även inhemskt och fornsvenskt språkgods behöver göras meningsfullt. Ta husesyn, ett underligt ord eller mer exakt en underlig e-ändelse. Inte lätt att veta att vi har att göra med samma forntida dativform som i man ur huse. Görs ändelsen om till verbet ge blir det tydligt.

Så här heter det på en mediesajt: ”Imorse åt Hanna frukost med SR:s nya vd. Mats Svegfors. Det blev husgesyn, prat om krånglande teknik och Mats bjöd även på ett gästspel i Morgonpassets såpa ’Radiohuset’.” Föga förvånande avslöjas det nyskapade ordet på nätet, som när en person meddelar att hon hela sitt ”vuxna liv gått ’Husgesyn’ (heter ju husesyn)”.

Att ungdomar i dag är duktiga på engelska är också uppenbart, om man ser på vilket språkgods som används för att göra nyskapelser. Coollugn har jag nämnt. Lägg till collegeblock för kollegieblock (där det latinska ursprunget är gemensamt) och copyrighter för copywriter. För en äldre generation går det inte alltid lika bra. Det händer att mammor och pappor kallar det populära ordspelet Wordfeud (där feud betyder ’strid’) för Wordfood; ’ordmat’ är begripligt.

Ordspråk och fasta uttryck är ett kapitel för sig. Den som skattar sig lycklig och inte drar alla över en kam är lite ålderdomlig. Modernare varianter är skratta sig lycklig och dra alla över en kant.

Stopp på belägg är en annan favorit. Till exempel: ”Men stopp på belägg! Hade jag suttit i styrelsen i bolaget skulle jag först och främst gjort om affärsmodellen och anpassat den till en egen webbutik med sälj från eget lager.”

Det är ett sätt att kräva belägg, att säga att det inte finns grund för påståenden. Uttrycket går inte att höra någon skillnad på jämfört med originalets stopp och belägg. Som har en märklig historia. Det är en sjöfartsterm, där belägga betyder ’fastgöra’: belay there!

Det går inte att veta. Och det hela omskapas av språkbrukare oberoende av varandra. En dag kommer nyskapelserna fram i ljuset, i det här fallet när en person ser originalet i Expressen: ”Jag har alltid trott att det heter ”stopp PÅ belägg”? I tjugosju år har jag levt och verkat med detta antagande och nu sitter jag här med Expressens bilaga i knät samt känslan av att hela mitt liv har varit en enda stor lögn.”

Så är det med nattuttryck. De lever i det fördolda och blir lite skrämmande när de dras fram i ljuset. Men jag tycker inte att man behöver uppleva det som en skamdal (i stället för skandal), bli helt blindgalen (i stället för bindgalen) eller ge upp ett dramaskri (i stället för ramaskri).

Per Ledin är professor i svenska språket vid Örebro universitet och gästprofessor vid Södertörns högskola.