Därför blir vi så arga på språkfel

 
av: Lars-Gunnar Andersson

Många blir upprörda om du skriver kommer utan att. Men den språkliga ilskan är ingen medfödd egenskap, skriver professor Lars-Gunnar Andersson, känd från radioprogrammet Språket i P1.

Det kommer många brev till radioprogrammet Språket. Men det finns också en typ av brev som inte kommer till programmet. Här är ett exempel:

Jag har märkt att unga människor i dag säger kommer göra det i stället för kommer att göra det, som jag använde en gång i tiden. Det är så roligt att kommer att nu har tappat sitt att och blivit ett riktigt hjälpverb i stil med måste. Hur kommer sådana här förbättringar till stånd?

Så uttrycker man sig inte. Däremot har vi säkert fått några hundra brev som säger motsatsen. Det kan vara att man undrar varför att försvinner, att man irriterar sig över det, att man anklagar svensklärarna för att inte ta sitt ansvar eller att man tycker att Svenska Akademien borde slå näven i bordet. Frågor och åsikter om kommer att hör förmodligen till de tio vanligaste breven och mejlen som kommer till programmet.

Här finns det alltså en liten detalj i språket som man lägger märke till. Det är ett oansenligt ord på tre bokstäver i skrift och ofta bara ett kort å i tal, kommer å göra de. Dessutom har man åsikter om saken. Jag hörde nyligen en professionell skribent säga att det är oestet- iskt med kommer göra det. Det skulle alltså i någon mening vara mer estetiskt med ett att efter kommer.

Den här idén att det är fel, sämre eller fult att utelämna att efter kommer är ett paradexempel på det vi brukar kalla inlärd irritation. Termen är skapad av Ulf Teleman, numera professor emeritus, och den säger precis vad det är frågan om. Man är irriterad över ett fenomen i språket, och givetvis är den irritationen inlärd. Det finns inget naturgivet eller genetiskt betingat i att vi ska reta oss på ett utelämnat att.

Små irritationsmoment i språket liksom språkliga attityder i allmänhet är inlärda och sociala fenomen. På något sätt, till exempel genom föräldrars eller lärares försorg, har vi lärt oss att uppmärksamma att ett att saknas efter kommer. En förutsättning för att något sådant ska uppmärksammas är naturligtvis att det finns en variation i språket. Det finns massor av variation, i både tal och skrift, men det är bara en liten del av allt detta som uppmärksammas och utsätts för människors inlärda irritation.

Ett intressant fenomen med kommer att är att det just bara är efter kommer som att-lösheten irriterar. Det finns flera verb i svenskan som har ett flyktigt att efter sig. Hur gör du själv med verbet försöka? Säger du försökte göra eller försökte att göra? Jag tror att många skulle svara att de inte vet och att båda varianterna låter rätt bra. En sökning i den samling svenska texter som finns i Språkbanken vid Göteborgs universitet visar att båda finns och att det är vanligast utan att. Det finns många fler verb där bruket varierar. Efter börja och sluta brukar att saknas, men ibland finns det med, började (att) regna. Efter lova är det en mer jämn fördelning, lovade (att) komma.

Så här kan man hålla på, men det intressanta är att det just bara är kommer att som uppmärksammas. De andra exemplen passerar utan att någon (eller åtminstone väldigt få människor) lägger märke till dem. Jag ska passa på att säga att det naturligtvis inte är alla språkbrukare som retar sig på kommer att utan att. Språkbrukare retar sig på olika saker i språket. Den inlärda irritationen är inte jämnt spridd över befolkningen, och olika detaljer i språket uppmärksammas.

Till de mest typiska exemplen på språkliga fenomen med gott om inlärd irritation hör diskurspartiklar och modeord. Till diskurspartiklarna hör liksom, typ, ba, va och så att säga. Till modeorden kan vi räkna spretigt, skaver, fokusera, transparent och naturligtvis svarsordet absolut. Bland exemplen på inlärd irritation finns även en del välkända grammatiska käpphästar, till exempel att inte börja meningar med och och men eller att säga än mig i stället för än jag. Språkriktighetsboken innehåller drygt femtio avsnitt, och de flesta avsnitt handlar om ett fenomen som man skulle kunna använda för att exemplifiera fenomenet inlärd irritation.

Det är rimligtvis inte så att någon plötsligt bara börjar reta sig på ett fenomen. Först krävs det att man observerar ett visst uttryck, på egen hand eller, som regel, genom någons påpekande. Har man fått höra att många använder väldigt många liksom när de talar, blir det lättare att lägga märke till ordet. Och ju mer irriterad man blir när man hör ett liksom, desto lättare blir det att höra dem. Kulmen på det här nås när man inte längre lyssnar på vad en person säger, utan helt koncentrerar sig på att räkna antalet liksom. Sådant händer, vilket följande två citat illustrerar:

Det verkar ha gått inflation i ordet ”liksom”, speciellt bland de yngre. Jag undrar hur det här egentligen har uppstått och tycker att det ofta är besvärande att lyssna när man till exempel i en intervju stoppar in ”liksom” på alla möjliga ställen. Lyssnade till exempel i dag på en 3 minuters intervju med en person som använde ”liksom” 10 gånger.

En inringare till Ring P1 höll ett inlägg på dryga två minuter och lyckades att inflika ordet 38 gånger. Vad inringaren ville kom helt i skuggan av ordet ”liksom”.

I de flesta fall är det så att ett nytt uttryckssätt irriterar medan det gamla mönstret ses som det korrekta. Så är det naturligtvis med kommer att; strykningen av att representerar det nya (även om det inte är purfärskt). När Ulf Teleman lanserade termen inlärd irritation i slutet av 1970-talet hade han skolan i åtanke, och då var det förstås lärarna som angav normen och talade om vad som var rätt och fel. Men det kan finnas andra källor till den inlärda irritationen. Jag hörde för några år sedan en 16-åring uttrycka väldigt klara idéer om orden chilla och softa. Det ena sade de som var lite äldre, det andra sade fjortisarna. Här har vi en liten detalj i språket som man fäster avseende vid och som har ett signalvärde för en grupp språkbrukare under en kort tidsperiod. Reaktionerna på de här två orden är också inlärda, men då är det kamratgänget som står som normgivare.

Det finns andra fall. Människor böjer lysa på olika sätt, och jag har mött både dem som irriterar sig på lös och dem som irriterar sig på lyste. En del yngre personer kan irritera sig på att ordet intressant ibland uttalas med ng-ljud på slutet (intressangt). De förordar ett mer skriftspråksnära uttal med ant på slutet, ett uttal som blir allt vanligare. I de här fallen är det inte föräldrarna eller lärarna som ligger bakom irritationen.

Men, som sagt, den stora mängden fall och de mest uppmärksammade exemplen på inlärd irritation är de språkliga detaljer där vuxenvärlden representerar den äldre normen och där man kan observera att det finns ett yngre konkurrerande mönster.

När man talar om saker som irriterar i språket, förekommer det också att man hänvisar till principer. De två vanligaste­ uttrycken för detta är förmodligen ”men är inte det en tautologi?” och ”det där måste väl vara en kontamination?”. Resonerar man på det sättet, nöjer man sig inte med att söka efter en detalj i språkbruket utan efter familjer av irri­tationsmoment. Uttryck som backa tillbaka, orsaken beror på och fyndet hittades faller in under tautologierna, det vill säga att samma sak sägs två gånger, ”tårta på tårta”. Uttryck som ta tillvara på (ta till vara och ta vara på) och tillhöra en av (tillhör och är en av) är exempel på kontaminationer, sammanblandningar av två uttryck med snarlik betydelse. Tautologi och kontamination illustrerar en mer generell och avancerad form för inlärd irritation. Det är ingen medfödd mänsklig egenskap att reta sig på upprepningar eller sammanblandningar.

De språkliga detaljer som kan leda till inlärd irritation kan hittas på alla språkliga nivåer: uttal (intressangt), stavning (särskrivning), ordböjning (lyste/lös), ordbildning (besikta/besiktiga), ordval (flicka/tjej/kvinna) och meningsbyggnad (för de/dem som).

De mest intressanta fallen av inlärd irritation är ändå de här små detaljerna som ett försvunnet å i uttalet efter kommer. Där fordras det rejält med uppmärksamhet för att lägga märke till att något fattas. Att uppmärksamma att någon säger spendera i stället för tillbringa kräver inte lika mycket av en lyssnare.

En bra övning är att fundera över vad man själv retar sig på, och därefter fundera på varför man retar sig på detta och varifrån man har fått den åsikten. Eller som en brevskrivare uttryckte det så fint: ”Det är så kul med språk, det finns alltid något att reta sig på.”

Lars-Gunnar Andersson är professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.

Publicerad i nummer: 
4/2013