Bild: 
Jens Magnusson
Kungliga familjen. Säg hej till prins korv, drottning sylt, kungs räka och prinsess tårta.

Därför är särskrivningar roliga

Stekt kyckling lever! Brun hårig sjuk sköterska. Särskrivningar orsakar missförstånd, heter det. Men egentligen är de lika begripliga som oemotståndligt roliga.

I svenskan, norskan och danskan är särskrivning en het språkvårdsfråga. Skjut dörren, fel anmäld, hög stadielärare. Brun hårig sjuk sköterska. Stekt kyckling lever. Exemplen är ofta roliga. Och i debatten sägs det att de orsakar missförstånd och gör språket mindre begripligt. Men stämmer det?

Germanska språk utmärker sig genom att i hög grad bilda nya ord genom sammansättningar. När ett germanskt skriftspråk utvecklas uppkommer per automatik diskussioner om hur sammansättningar ska stavas.

I de västgermanska språken, som till exempel nederländska, tyska och engelska, är ämnet inte lika brännande, men stavning av sammansättningar diskuteras.

På nederländska finns en förening och hemsida med den retoriskt verksamma förkortningen SOS, Signalering onjiust spatiegebruk. Som framgår av namnet är det felaktig användning av mellanslag
(i sammansättningar) som står i fokus. Föreningen har fått medialt genomslag. På tyska var stavningen av sammansättningar en av stridsfrågorna i samband med den senaste och inte särskilt lyckade stavningsreformen 1996.

På engelska är särskrivning vanligt, samtidigt som variationen är stor. Spelling of compounds är en fråga som återkommer, både för skribenter och ordboksredaktörer. Ska firefighterfire-fighter och fire fighter vara likvärdiga former? Är alla varianter av staircase eller textanalysis godkända? Det sistnämnda är väl lämpligast att särskriva?

Särskrivningar har funnits i alla tider. Den som läser en text som är några hundra år gammal kommer att stöta på ett antal. Dansk forskning visar att särskrivningar breder ut sig i vårt tidigaste skriftspråk, i diplom, lagar och läkeböcker från 1200- och 1300-talen. Äldre svenska författare som Carl Michael Bellman och Anna Maria Lenngren särskrev.

När skriftspråket blir ordentligt standardiserat mot slutet av 1800-talet blir särskrivningen insnävad och reglerad. Vi märker det på att språkvårdare varnar för otyget: ”särskildt på 1870-talet, har särskrifningen drifvits till en beklaglig ytterlighet, så att vanliga och tydliga sammansättningar sönderdelats”.

Den formella skriftspråksnorm som utvecklas har inte stoppat särskrivning i så kallade gestalttexter, som loggor där formen är viktigare än innehållet. Det hindrar inte heller vardagsskribenten eller skoleleven från att särskriva. Den skandinaviska forskningen visar att särskrivningar oftast förekommer i komplexa sammansättningar. Det innebär normalt en substantivsammansättning, där särskilt förleden är lång och tar plats.

Några skandinaviska exempel: fritids sysselsättning, väckar klocka, sommar lov, begreps avklaring, samurai træning, engelska lektion, kampehunde ejere. Det är i sig logiskt att markera ord eller tunga innehållsdelar på detta vis, om än inte i linje med den offentliga skriftspråksnormen.

I engelskan kan ett nytt ord till en början särskrivas (care taker), sedan förses med bindestreck (care-taker) och till sist, när det är etablerat, sammanskrivas (caretaker).

Det är inte korta, vanligt förekommande och lexikaliserade sammansättningar som sjukhus och påskris som särskrivs. De är ord med en bestämd betydelse. Ett sjukhus är inte ett mögligt hus, och ett påskris är inte en maträtt. Annorlunda uttryckt: särskrivningar förekommer inte hipp som happ, utan följer som vi sett bestämda mönster.

Sammanskrivning förordas på de skandinaviska språken av fonologiska skäl. För svenskan brukar särskilt sammansättningsaccenten, den så kallade accent 2, framhållas. Förenklat gäller i många svenska dialekter att ett ord som sjuksköterska har två tontoppar. En sammansättning har också två betoningar, en huvudbetoning först och en bibetoning sedan, alltså sjuksköterska. I norskan gäller i stort sett samma sak som i svenskan, att både accent och betoning används för ord, inklusive sammansättningar.

Danskan är inte ett tonspråk på det viset, vilket gör att sammanskrivning motiveras utifrån betoningen. Som
i svenskan och norskan har en sammansättning huvud- och bibetoning. Man tillåter också att uttals- eller betoningsskillnader gör att det i vissa fall går lika bra med sär- som sammanskrivning.

Det gäller exempelvis förleder med förstärkningsord: både kæmpesuccess och kæmpe success accepteras. Just förstärkande förleder är annars något som räknas som och regelbundet förekommer som särskrivning hos skolelever i Sverige (jätte stor) och Norge (kjempe sannsynlig, super viktig).

Det kan inflikas att engelskan lika lite som danskan har ordaccent. När dessutom ordbetoningen är ganska fri går det inte att sätta upp fonologiska regler för sammanskrivning, vilket gör att diskussionen av naturliga skäl handlar om olika typer av sammansättningar och deras etablering i språket.

Det krävs språkvetenskaplig kompetens för att förstå de fonologiska reglerna. Att skilja accent från betoning, och huvudbetoning från bibetoning och ingen betoning alls är inte lätt. Det är ändå inte dumt att använda tumregeln ”det som uttalas som ett ord ska skrivas som ett ord”.

Nu är skriften till för ögat, inte för örat. När vi vill särskilja och framhäva viktiga ord i skrift uppstår särskrivning. Det må sedan vara en skylt, logga, rubrik eller en lång substantivisk sammansättning som är grunden för det hela.

Det brukar antas och sägas att särskrivning har blivit mycket vanligare, ofta med den klassiska innebörden att dagens barn och ungdomar skriver sämre (än den vuxna person som gör påståendet och minsann kan skriva). Så är det inte, säger forskningen.

Tvärtom kan den tidigare forskningen tas till intäkt för att det särskrivs mindre i dag, om man ser till offentliga texter och i ett längre perspektiv. En lagtext från i dag framstår som bättre än en från medeltiden. En nutida versmakare skulle sannolikt sammanskriva mer än vad Bellman gjorde på 1700-talet.

Däremot finns det fler särskrivningar i dag på så vis att fler skriver. Vi går länge i skolan och fortsätter ofta på universitetet. På nätet spontanskrivs det publikt i mängd. Jag ser ingen anledning att beklaga detta, för det innebär ju att skrivförmågan har blivit större i dagens samhälle och att det finns betydligt fler bra texter.

Att dagens ungdom särskriver mer är alltså en myt. En annan myt är att särskrivning beror på engelskt inflytande. Som vi sett har särskrivning alltid funnits. En tredje myt, grundad på några få lustiga exempel, är att särskrivningar orsakar missförstånd. Det gör de inte alls, inte mer än vilket språkligt fenomen som helst, vilket forskningen också visar.

Det vore fullt möjligt att starta en Facebook-grupp mot sammanskrivning och använda samma typ av exempel som florerar i särskrivningssammanhang. Ta bara finskorna (nationalitet eller skodon?) eller brunsten (parningsvilja eller stensort?). Den som vill kan driva missförståndslinjen, trots att det knappast går att feltolka orden i sitt sammanhang.

Men det finns goda skäl att fortsätta sammanskriva i skandinaviska språk. Att sammanskrivningen har en fonologisk grund gör att det finns något att gå på när vi ska skriftliggöra vår rika flora av sammansättningar.

Och det är bra med ett stabilt skriftspråk. Det underlättar för skribenter och läsare. Det är vettigt att kodifiera stavning och att ha en skriftspråksnorm som säger att sammansättningar ska skrivas ihop.

Till skribenter skulle ett möjligt språkråd kunna vara att undvika särskrivningar för att de väcker irritation och riskerar att urholka trovärdigheten. Det rådet behöver kompletteras med ett råd till läsare också, nämligen att vara toleranta och inte döma.

Att särskrivningar blivit en symbolfråga beror på att de syns och lätt kan identifieras med ögat. De ger vem som helst chansen att språkrätta och språkpolisa. Det är inte konstigt att särskrivningar dyker upp ibland, det har de som sagt alltid gjort. De tenderar i dag att göra det hos ovana skribenter, som ibland använder andra och i grunden rimliga sätt att avgränsa ord än vad den formella skriftspråksnormen säger.

Slå inte på dem! uppmanar journalisten Fredrik Strage i en uppmärksammad artikel om särskrivning i Dagens Nyheter. Att föreningen Skrivihop.nu lade ner sin verksamhet 2003 berodde på språkpolisandet. Vid nedläggningen skriver de:

”Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket som stövel att sparka neråt med, än som medel att kommunicera och uttrycka sig. Vi ville sparka uppåt. Mot särskrivningar. Bara. […] vi är less på språkpoliserna, och på en punkt fick våra många belackare rätt: det finns faktiskt viktigare saker här i livet.”

Per Ledin är professor i svenska vid Örebro universitet.

Publicerad i nummer: 
Mars 2013