Fyra stilar för fyra väldigt olika pappor

Hur ska man skriva om pappa? Som många påpekat fylldes 2012 av söners gripande böcker om sina döda fäder. Att skriva en sådan bok är svårt.

Å ena sidan måste författaren hålla distans till någon som står honom mycket nära. Man kan inte bara berätta rakt av hur pappa och jag gick på fotboll eller bråkade om läxor. Läsarna känner inte pappa, och berättelsen bör ha något slags allmängiltighet. Å andra sidan måste läsaren komma pappa mycket nära för att texten ska gripa tag.

Ett centralt problem är att benämna pappa och sig själv. Tillvägagångssättet är olika i fyra hyllade pappaböcker: Aris Fioretos Halva solen, Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, Leif Zerns Kaddish på motorcykel, och så naturligtvis Augustprisvinnaren Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Zern gör på det enkla viset: ”Därför gick vi ofta på bio, pappa och jag.” Fioretos använder konsekvent substantiv i bestämd form: ”Sonen märker att pappan är tystare än brukligt.” Rosenberg för boken igenom en dialog: ”Jag vet inte hur du håller reda på dagarna och nätterna i Auschwitz.”

Anyuru är den som lägger sig närmast den moderna fiktionsromanen. På bara 18 av bokens 240 sidor benämner han sig själv. I dessa sammanlagt fem korta avsnitt skriver han jag, pappa kallas pappa, och berättelsen befinner sig i nutid i Sverige. Men det mesta utspelar sig långt innan Johannes är född, i förhörsrum och flyktingläger i Tanzania. Då heter pappa P, och en allvetande berättare för ordet: ”P vet inte om det är samma man som var med vid förhöret igår.”

Citaten visar också skillnader i tempusbruk. Zern håller dåtidstempus, som när man berättar för barnen hur det var förr. Fioretos och Rosenberg skapar större närhet till det förgångna med presens. Det gör också Anyuru, men i de långa presensavsnitten från Tanzania finns partier där P minns tiden innan. Då möter läsaren poeten Anyuru som skriver böljande långa meningar i dåtidstempus:

”P lutar sig fram över bordet. Hostar. Han försöker minnas de där dagarna. Han minns en annan dag. K kom gående med håret slängande i gatljuset och sin långa, svarta kjol flygande runt benen, hon satte sig bredvid honom, hon sa hans namn, hon var två år yngre än honom, hon studerade litteratur på universitetet och när hon sa hans namn var det som om han sveptes in i moln och solsken och han tänkte ibland de stunderna att han ville stanna hos henne […]”

Det är alltså inga problem för Anyuru att veta vad pappa gjorde och tänkte när han själv inte var med. För Göran Rosenberg är det precis tvärtom. Bokens grundläggande berättargrepp är att låta läsaren se hur den erfarne reportern gräver fram dokument efter dokument och lägger pussel för att begripa hur fadern tänker och handlar.

”Jag tror att du själv inser hur lite du faktiskt säger, eller också påpekar någon det för dig, så till undersökningen hos Dr Lindenbaum medtar du ett vidimerat utlåtande från Dr J. Lando Tegnérgatan 13 i Stockholm […]”

Fioretos försöker komma åt sin pappas hemligheter på annat sätt. I huvudsak återger han bara i korta scener på en halv sida vad han själv upplevt pappan göra och säga. Men mellan dessa brottstycken sprängs sammanlagt femtio korta teser in om ”en utländsk far”: ”En utländsk far lyckas med konstycket att vara på en gång omständlig och korrekt.” Insprängda är också några korta fiktiva dialoger mellan ”den dödde” och ”en son”, skrivna som dramarepliker. Så kan författaren både blotta faderns innersta och hålla distans.

Hos Zern finns inga sådana konstgrepp. Han jagar inte hemligheter. Snarare vill han avmystifiera sina egna minnen av pappas skenbart motsägelsefulla tillvaro som religiöst aktiv jude och vanlig svensk. Sommarstugan och synagogan nämns samtidigt, i vardagstonfall, till synes utan berättartekniskt krångel: ”kräftor och snaps ena dagen, gefilte fish och matze den andra”.

Som framgått gestaltar alla fyra författarna en pappa med mångspråkig erfarenhet. De flerspråkiga uttrycksmöjligheterna utnyttjas mer om språken är någorlunda bekanta för svenska läsare. Språkväxlingar till tyska är viktiga för att höja intensiteten i Rosenbergs bok, Zern är relativt generös med jiddischord, mer än de enstaka grekiska ord som finns hos Fioretos. Swahili och lango är så främmande språk att Anyuru ransonerar dem mycket hårt. De skulle främmandegöra, inte föra oss närmare pappa.

Zern är alltså vardagsberättaren, Anyuru den poetiske romanförfattaren, Rosenberg den undersökande journalisten och Fioretos den konstfärdige textmakaren. Alla skriver lysande, men mycket olika om fyra mycket olika pappor.