Hjärnans språkmaskineri

Språkforskaren Julia Uddén undrade, som så många andra, vad som händer i hjärnan när vi lär oss språk. Mer specifikt funderade hon på hur medvetna vi är under inlärningen.

För att pröva det lät  hon försökspersoner lära in ramsor av ett nonsensspråk. Det bestod av bara konsonanter.

– MVDFDPLPRR. MFFDLLPQQQ.

Konsonanterna upprepades i ett återkommande, men komplext mönster.

Försökspersonerna trodde att de medverkade i ett test av korttidsminnet.

I själva verket var det inlärningen av mönstret som Julia Uddén ville studera.

Försökspersonerna lärde sig mönstret och kunde avgöra om olika bokstavskombinationer följde mönstret eller inte.

– Men hur vi än försökte få dem att beskriva mönstret gick det inte. Det visar att inlärningen hade skett undermedvetet, på en djupare nivå, säger Julia Uddén.

Tidigare har många trott att mycket komplexa mönster kräver medveten inlärning och att det därför bara är människor som äger den förmågan. Försöket med mönsterigenkänning visar enligt Julia Udden att det räcker med intuitiv inlärning.

– Det här tyder på att vi människor är mer lika andra djur, exempelvis fåglar, än vi tidigare trott, även när det gäller hjärnans språkmaskineri. Jag tycker om tanken att språk är som fågelsång – och att fågelsången är den gemensamma föregångaren till både musik och språk.

En viktig slutsats är att språk kan ses som just mönster. Julia Uddén betonar att den intui­tiva inlärningen även gäller andra komplicerade sekvenser som har mönster i sig, som koreografier och musikstycken.

Ett fynd som styrker detta är att den mänskliga förmågan att uppfatta mönster tycks vara kopplad till aktiviteten i en del av pannloben som kallas Brocas område.

När försökspersonerna i försöket med mönsterigen­känning hade lärt in de långa meningarna sändes magnetiska impulser in i det området. Det gav effekt på hur de uppfattade mönstren.

– Beroende på hur vi gjorde blev de antingen bättre eller sämre på att minnas mönstren. Det visar att man faktiskt kan intensifiera språkinlärning – liksom inlärning av koreografier och musikstycken – genom att stimulera hjärnan utifrån, säger Julia Uddén.

Redan på 1800-talet visade den franska neurologen och kirurgen Paul Broca att vår förmåga att tala och producera språk sitter i det som sedan dess kallas Brocas område.

Själva språkförståelsen, däremot, har man trott finns i temporalloben, längre bak i hjärnan. Nu växer det fram en ny syn, som går ut på att även vår språkförståelse sitter i Brocas område. Julia Uddéns försök visar att detta område måste vara intakt för att vi ska kunna förstå språk.

Att det finns starka kopplingar mellan musik och språk är välkänt inom språkforskningen (Språktidningen 1/11).

– Forskning har visat att människor som har fått musikundervisning har lättare att lära sig prosodin i nya språk, säger Julia Uddén.

Förmågan att lära sig flera språk tror dock Julia Uddén handlar mycket om motivation.

– Men det finns en kompo­nent som vi brukar kalla språk­öra. Det kan till exempel handla om grammatik; vissa av oss har lättare att automatiskt känna om det blir rätt på det nya språket.

Julia Uddén fortsätter nu med sin forskning om mönster­igenkänning vid Max Plancks institut för psykolingvistik  i Nederländerna. Hennes forskargrupp studerar dyslexi och ställer sig frågor som: Finns det något samband mellan generna för språkinlärning och dyslexigener och kan vår uppsättning av sådana gener förklara om vi har lätt eller svårt att lära oss språk över huvud taget? Vilka gener påverkar det så kallade­ språkörat och hur mycket handlar om miljö, det vill säga yttre stimulans? Och hur kommer det sig att våra hjärnor gör olika då vi hör, läser och skriver en och samma text?

Forskarlaget skannar och avbildar hjärnorna hos 200 personer med en ny kombination av hjärnavbildningstekniker för att studera hur de gör då de bygger meningar.  

– Vi vill förstå varför vissa personer förstår mer komplicerade meningar än andra, varför vissa har svårare att läsa, varför en del av oss hellre läser tidningar än böcker och så vidare.

Forskargruppen tror att det finns gemensamma kompo­nenter som påverkar vårt språk- och läsbeteende, och att den kunskapen kan användas för att bättre individanpassa skolundervisningen.