Här kommer vi!

Riksdagens protokoll­ tillåter oss att undersöka vilka samband som finns mellan politikernas­ personliga egenskaper och deras­ språkanvändning. Hur ofta olika ord förekommer avspeglar i vilken utsträckning som talarna uppmärksammar­ olika ämnen. Även andra  kommunikativa strategier  kan påverka ordens frekvenser. I första hand förväntar vi oss nog att ledamöternas politiska ställningstaganden färgar av sig på språket. Syftet med riksdagsanföranden är ju i första hand att argumentera utifrån dessa. Men vi kan även på ett systematiskt sätt studera hur ordval påverkas av sådant som kön och ålder.

Genom att vi med hjälp av datorer lätt kan räkna orden i stora textmassor går det att hitta­ mönster som inte är synliga när man bara tittar på kortare texter. Politikernas anföranden i riksdagen omfattar sammantaget 4–5 miljoner ord per år. Vi har därmed gott om data för att se vilka ord som är kraftigast överrepresenterade hos olika kategorier av politiker. Ju vanligare ett ord är och ju mer snedfördelat det förekommer, desto mer signifikant är mönstret. Vi kan därmed rangordna orden efter hur tydligt de skiljer ut en grupp av politiker från en annan.

Om vi analyserar de anföranden som hållits av ledamöterna i ett givet parti är de starkast särskiljande orden ofta tydligt kopplade till partiets profilfrågor. Det är sådana ord som man brukar kalla för nyckelord. Exempelvis förekommer ord som energi och kärnkraft två till tre gånger oftare hos Centern och Miljöpartiet än hos de andra partierna, och hos Sverigedemokraterna är till exempel massinvandring och medborgarskap mer än tjugo gånger vanligare. Vi kan även se att kvinnliga ledamöter lyfter fram vissa frågor: Ord som kvinnor, barn, män, föräldrar och Försäkringskassan är två till tre gånger vanligare hos kvinnor än hos män. Dessa samband är uttalade även när jämförelsen begränsas till ettdera blocket i riksdagen. Ord som till exempel äldreomsorgen och våld är starkt överrepresenterade bland vänster- respektive högerkvinnor, och mer jämlikt fördelade i motsatta blocket. Vi hittar intressant nog inte några ord som lika starkt pekar ut några motsvarande ”mans­frågor”. Det närmaste vi kommer är euro­peiska och unionen, men det kan vara uttryck för de manliga ledamöternas större benägenhet att använda namn.

Man kan nämligen se att männen använder egennamn i högre grad än vad kvinnorna gör för att tala om och till andra politiker. Politisk inriktning är också viktig: det är särskilt sina meningsmotståndare som man omnämner som personer. Det innebär att till exempel Bildt nämnts ungefär dubbelt så ofta av vänsterkvinnorna, och åtta gånger oftare av vänstermännen, sedan valet 2006 och jämfört med ledamöter i det borgerliga blocket. Namnen Fridolin och Juholt, på oppo­sitionspolitiker, har ungefär spegelvända fördelningar. Vissa former representerar ett motståndarperspektiv. Borgerliga ledamöter talar mer om Socialdemokraterna, bestämd form plural, medan det för partiets egna ledamöter blir (vi) socialdemokrater, alltså obestämd form. Ord som borgerliga, regeringen och oppositionen används mest av respektive motståndarlag. Även dessa ord, som refererar till politiska block och partier, är betydligt vanligare bland männen, liksom geografiska namn.

Det går även att se samband mellan användningen av pronomen och talarnas kön, ålder och politiska hemvist. Både han och hon är mer än 60 procent vanligare hos oppo­sitionens ledamöter, alltså hos de borgerliga före valet 2006 och hos de rödgröna efter det. I båda blocken använder männen pronomenet han oftare än kvinnorna och kvinnorna hon mer än männen. En del av förklaringen till detta skulle kunna vara att kvinnliga ledamöter talar om och till varandra i debatter om ”kvinno­frågor” över blockgränserna, och att även männen tar ansvar för frågor på liknande sätt. Genomgående förekommer dock pronomenet han oftare än hon, oberoende av ledamöternas kön och blocktillhörighet. Skillnaden ser dock ut att minska en del, från att han var ungefär dubbelt så vanligt förekommande som hon för tio år sedan.

Anföranden i riksdagen är formellt sett riktade till talmannen. Ledamöterna inleder så gott som alltid med Herr talman! eller Fru talman!. Ett mer vardagligt tilltal med du till den verkliga adressaten, som också ofta förekommer, får därmed en mer informell karaktär. Här ser vi ett mönster som liknar det för egennamnen: pronomenet du förekommer dubbelt så ofta i oppositionens, särskilt Socialdemokraternas, anföranden och mer frekvent hos män och hos yngre ledamöter. När det gäller jag är det tydligt att de äldre ledamöterna använder ordet oftare, cirka 15 procent mer, och detta är i stort sett oberoende av kön och partitillhörighet. Mönstret är omvänt vad gäller pronomenet vi, som är vanligare bland yngre ledamöter, särskilt bland män och bland företrädare för regeringspartier.

Aven en hel del av de gramma­tiska småorden är snedfördelade över könen. Orden och och också är betydligt vanligare hos kvinnliga ledamöter. Denna­ tendens är dessutom­ i stort sett oberoende av ledamöternas ålder och blocktillhörighet. Det handlar om tio respektive tjugo procent större frekvens, vilket är betydande med tanke på hur vanliga dessa ord är. Vad gäller männen kan man se att många pronomen i singular är överrepresenterade i ungefär samma grad, till exempel denna, detta, någon och något.­ På motsvarande sätt är ord som betonar plural, som alla, flera och många, vanligare hos kvinnorna.

Kvinnor använder även flera hjälpverbsformer i större utsträckning än män, till exempel kunna, måste, vill, och i synnerhet behöver. Dessa småord är intressanta i och med att de är mycket vanliga och dessutom vanliga oberoende av framställningens sakliga innehåll. Deras ojämna fördelning visar att även sådana mer allmänna strukturella drag i språkanvändningen som inte har någon klar ämnesanknytning skiljer könen åt.

om vi ser på de ord som starkast skiljer ut de yngre ledamöterna från de äldre, så hör många påtagligt ihop med områdena utbildning och arbetsmarknad. (Här har jag räknat dem födda 1953 och tidigare som äldre, och dem födda 1959 och senare som yngre.) Ord som förskolan, skolan, elever, arbetsmarknaden, jobb och Arbetsförmedlingen är två till tre gånger vanligare hos yngre ledamöter. Vad gäller utbildningsrelaterade ord, så ser det ut som om utbildning blivit en fråga som bland yngre borgerliga ledamöter behandlas jämställt över könen, eller med en viss manlig övervikt. Detta syns tydligt när det kommer till ord som förskolan, skolan, elever och lärare. Samtidigt antyder fördelningen av dessa ord att utbildning för de äldre och rödgröna grupperna är ett ansvarsområde som i första hand har fallit på de kvinnliga ledamöterna.

Ett annat åldersrelaterat drag hos riksdagsspråket är att de äldre ledamöterna överlag beskriver riksdagens arbete  i mer formella termer. Ord som betänkandet, reservation, utskottet och yrkar är nästan dubbelt så vanliga hos de äldre ledamöterna. Särskilt hos de äldre kvinnorna är dessa ord överrepresenterade. Deras fördelning är alltså motsatt den för pronomenet du, vilket, som sagt, kan tolkas som en markör för en informell stil.

Med hjälp av denna typ av analys, där målet är att finna språkliga drag som kan knytas till olika egenskaper hos avsändaren, kan man bygga datormodeller som säger vilken typ av text eller för­fattare vi har att göra med. Detta tillämpas i dagens sökmotorer och mejlfilter, där vi bland  annat vill skilja intressanta brev och sidor från texter  som skapats med bedrägliga avsikter. Det pågår även forskning där målet är att ställa psykologiska diagnoser utifrån hur människor uttrycker sig.

Vad gäller riksdagstexterna kan man lära en dator att skilja kvinnor från män, äldre från yngre, och rödgröna från borgerliga ledamöter enbart utifrån vilka ord som förekommer. Dessa metoder ger inte någon perfekt träffsäkerhet, men de fungerar ändå så pass bra att de bekräftar att ordens frekvenser avslöjar en hel del om ledamöternas kön, ålder och politiska inriktning.

Mer data om ord ur riksdagsprotokollen hittar du på: www.lingfil.uu.se/forskning/datorlingvistik/resurser/ riksdagsord