Förgiftade små ord rymmer en hel världsbild

Folk bråkar om hen. Självklart beror det på att sexualpolitiska motsättningar i synen på genus – i social, inte grammatisk, betydelse – kristalliseras i detta enda ord. Men det beror också på att personliga pronomen är de mest laddade av alla småord. Det är olämpligt att börja en mening med jag i vissa sammanhang, man måste tänka sig för med vi och dom, för att inte tala om allt krångel med du och ni. Ingen anlägger motsvarande snarast moraliska synpunkter på prepositioner (”det är oartigt med så många på”; ”över är en exkluderande preposition”).

Denna krönika är inte ett inlägg i hen-debatten, utan ställer en mer övergripande fråga: varför väcker personliga pronomen starka känslor?

Två svar. För det första betecknar personliga pronomen just personer. Det är aldrig helt okontroversiellt hur vi väljer att beskriva våra medmänniskor. Dam eller kvinna, kille eller pojke, bög eller gay, kapitalist eller entreprenör, lärare eller pedagog? (Se till exempel Språktidningen 4/11.)

För det andra signalerar ett personligt pronomen bekantskap, och därmed viss intimitet. När jag skriver eller säger ett han eller hon – eller hen för den delen – utgår jag från att lyssnaren eller läsaren vet vem jag syftar på. Presentation är överflödig. Denna närhet tvingar oss att reagera.

Förhållandet låter sig lätt studeras i skönlitteraturen. Det första personliga pronomenet i en bok, med tydlig syftning på en person, står där sällan av en slump. Ofta är detta pronomen ett jag, och jag-berättelsens perspektiv för hela boken står genast klart för läsaren. Men tredje personens pronomen, han, hon, de, kan vara lika avgörande.

Läs de två första meningarna i den svenska litteraturens stora kärleksroman, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken:

”Lydia brukade bada ensam.Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon förresten ingen att bada med.”

Det första ordet är Lydia, det första personbetecknade pronomenet är hon, som förekommer två gånger i den andra meningen. Därmed är romanens centrum etablerat. Perspektivet i boken är den älskande mannens, Arvid Stjärnbloms. Men allt kretsar kring Lydia och hennes ofta självvalda ensamhet. (Lägg också märke till det lilla förresten; det är typiskt för Hjalmar Söderberg att i vardaglig ton som en bisak nämna ett ödesdigert faktum.)

I en annan romanklassiker är det alldeles annorlunda. Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping börjar med en utförlig beskrivning av en värdshusmiljö. Först som 162:a ord kommer ett personligt pronomen, ett hon, som syftar på en humla. Sedan dröjer det nästan hundra ord till innan de första människorna pronominaliseras: ”Lektorn i historia kunde inte gå hem före adjunkten i naturkunnighet, och adjunkten kunde inte gå hem före lektorn. Alltså sutto de kvar.”

Lektorn och adjunkten är mycket perifera i romanen, nästan som humlan. Berättelsen saknar egentlig huvudperson; den rymmer ett myller av figurer som trasslar in sig i varandra i nederlag och besvikelser. Ingen av dem får ställas i förgrunden för läsaren med ett tidigt pronomen.

Den kraftfullaste etableringen är naturligtvis att låta pronomenet vara bokens allra första ord. Skolexemplet är Hemsöbornas inledningsmening: ”Han kom som ett yrväder …”, som obestridligt sätter Carlsson mitt i berättelsen.

August Strindberg är kanske först med greppet i svensk litteratur – troligen har han lärt av franska, danska och norska författare (Alphonse Daudet, J.P. Jacobsen, Alexander Kielland). Men han får många efterföljare, och tekniken blir snart konvention. Så här börjar exempelvis Eyvind Johnson den första av sina självbiografiska romaner från 1930-talet, Nu var det 1914: ”Han lämnade henne bakom sig – den åldrande kvinnan som nyss tagit hand om hans barndom.”

I en enda mening fångas därmed temat för romansviten i fyra delar: den unge Olof, han, som vi genast kommer mycket nära, och hans upprepade uppbrott på vägen till vuxenheten.

I dag är pronomen i tredje person som första romanord schablon. Vi möter det i startmening efter startmening: ”Han vaknade av grälande röster” (Håkan Nesser, De ensamma, 2010). Eller med två olika pronomen, både de och hon: ”De tog henne levande för hon vägrade att dö.” (Jens Lapidus, Snabba cash, 2006). Författare med finkulturella ambitioner söker därför numera slingra sig undan pronomen­starten. I barnlitteratur förekommer den inte heller.

De till synes obetydliga personliga pronomenen är alltså förgiftade. De avslöjar världsbild, perspektiv och till och med författarens litterära avsikter. Lägg därtill en dos genuspolitik, som i hen. Konflikterna blir oundvikliga.