Bild: 
Jorchr/Wikipedia
Välinformerade. Vikingarna var hejare på geografi. Det understryker Vallebergastenen.

Runsten

Världsvana vikingar kunde visa vägen

”Främmande länder” var inte så främmande för 1000-talets skandinaver. Runstenarna berättar om deras kunskaper om omvärlden.

Vad kände 1000-talets skandinaver till om andra länder och platser? Vi tänker oss kanske att deras värld var begränsad till hembygden. Runstenarnas inskrifter tyder på att så knappast var fallet. Geografiska namn är inte ovanliga i runristningarnas texter. Oftast handlar det om namnet på gården där den som tillägnats monumentet bodde. I runskrifter finns omkring 90 ortnamn inom nuvarande Sveriges gränser.

Vikingarna är ju kända för sina utlandsfärder, vikingatågen. Det är därför inte förvånande att man i run­texterna även finner namn på avlägsna platser som Frisland, Saxland, avseende norra Tyskland, Grekland, England och Gårdarike, det senare områden i östra Europa, bebodda av ruser.­ Mest avlägset är Särk­land, som vikingarna kallade de muslimska länderna, och som var målet för exempelvis Ingvarståget (se Språktidningen 5/09). Man kan föreställa sig hur de män som återkom från fjärran länder ofta medförde rikedomar, och berättade om sina strapatser. Deras berättelser måste ha varit målande, och styrktes kanske av exotiska föremål från främmande kulturer.

Än mer fascinerande är det kanske att man – förutom namnen på länder och trakter – också kände till städer i dessa områden. Man kan fråga sig hur de hittade dit och sedan hem igen. Vikingarna orienterade sig efter solen och stjärnorna, har vi fått lära oss. Men hur visste man var resmålet låg i förhållande till startplatsen för färden? Tillverkade man någon form av kartor? Eller beskrevs färdvägarna och resmålen bara muntligt? Det finns runbelägg på orter som Jerusalem, Viborg och London.

Sven och Torgöt gjorde dessa

minnesmärken efter Manne

och Svenne. Gud hjälpe

väl deras själ. Och de ligger

i London.

Hur föreställde sig Sven och Torgöt i Valleberga i sydöstra Skåne platsen där deras två söner, Manne och Svenne, blivit begravda långt från hemgården? Hade kanske Sven när han var yngre också deltagit i utlandsfärder, och kunde göra sig en bild av hur världen såg ut utanför Österlen?

Runstenen från Valleberga flyttades från sin ursprungliga plats till Runstenskullen, en liten artificiell kulle öster om universitetets huvudbyggnad i Lundagård, redan på 1860-talet. Där står den än i dag tillsammans med fyra andra runstenar från olika platser i Skåne. Vallebergastenen är känd sedan 1700-talet.­ Vid en inventering 1845 konstaterades att stenen var avbruten och att endast den nedre delen kunde lokaliseras. Den övre delen åter­fanns dock 24 år senare. Stenen sammanfogades och fördes till Lundagård.

 

Publicerad i nummer: 
Februari 2012