Bild: 
Linda Forsell

Katt  med  ovanligt många  mal  i mun

 
av: Thomas Fahlander

Det pågår en folkrörelse för  nedtecknande av dialekter.  I centrum står Rut Puck Olsson och hennes mormors katt.

Det ligger 44 dialekter i travar på vinden hos Rut Puck Olsson. Från Tornedalen i norr till Österlen i söder. Gutamål, junselemål, kalixmål, träslövslägemål, sotenäsmål.

Från Dragspelsvägen i Älvdalen sprids Sveriges många skiftande tungomål tack vare en tråkig semester i Spanien och en katt. Mormors katt. Men låt oss berätta historien från början.

År 1953 fick Rut Myrstener sitt första lärarjobb i Älvdalen i norra Dalarna. Mötet med lokalspråket, älvdalskan,  blev en chock.

- Jag fick en specialklass med 16  elever i årskurs 26, där två av dem varken talade eller förstod rikssvenska, berättar hon.

Ganska snart fick hon höra hur nya lärare flytt kommunen efter bara några månaders tjänstgöring. De äldsta barnen i hennes klass excellerade i att svara  på älvdalska, i fast förvissning om att hon inte skulle förstå, och därmed bli utskrattad.

- Jag var ju tvungen att försöka klara mig på något vis. I början var jag förtvivlad och tänkte "det här går aldrig". Så jag bestämde mig för att lära mig älvdalska.

Det var också det här med barnens föräldrar, som inte gärna pratade rikssvenska.

- Att stå och tala "finsvenska" ger inte så mycket. Vill man komma en gammal älvdaling in på livet måste man lära sig älvdalska.

Rut insåg att hon måste ta skolbarnen till hjälp.

- Jag började berätta om hur det var när jag växte upp i Hälsingland, om hur vi pratade där. Vi började jämföra vad olika saker hette. Att ett vôrgava var ett dyörgnet, alltså ett spindelnät, lärde de sig snart, likaså att en kokerella var detsamma som en takessl, en sädesärla.

Sedan klämde Rut till med den första lögnen, som hon nu, många år senare, inte längre tycker är en lögn:

- Jag sade att jag tyckte att deras språk var finare än mitt och undrade om de trodde att jag skulle kunna lära mig det. De svalde betet!

Två år senare gifte sig Rut Myrstener och blev Rut Olsson, den sjätte i Älvdalen med det namnet. Då beslöt hon att ta upp sitt gamla smeknamn "Puck" och är sedan dess mest känd som Puck Olsson.

- I min svärfar fick jag den allra bästa läraren. Han talade konsekvent älvdalska med mig. Han sade: "Will du it begrip so schlipp du." Då fick man försöka tänka till, men jag hade också min man att fråga när det var något jag inte förstod.

I september 1957 kom de första tv-signalerna till Älvdalen från den 50 meter höga masten i Idkerberget utanför Borlänge.

- När tv:n kom gick det fort för skolbarnen att lära sig rikssvenska, minns Puck.

År 1987 åkte så Puck Olsson på semester i Fuengirola på spanska sydkusten.

- Jag hade tråkigt, minns hon, och började skriva på en saga på älvdalska. Det hade varit många artiklar om älvdalskan i böcker och tidskrifter, men inget för barnen, och jag tänkte att alla barn tycker om katter.

Hon skickade hem de två första kapitlen till illustratören Hjalmar Larsson, som svarade entusiastiskt med vändande post: "Du skriver bättre än älvdalingarna själva - fortsätt!"

- Och jag fortsatte. När vi skulle trycka sagan var vi säkra på att det inte skulle bli någon vidare succé, men vi valde i alla fall att släppa den på Hembygdens dag på Rots skans i Älvdalen.

- Hjalmar kom på cykel med en papplåda med ett tjugotal böcker som sålde slut i ett svisch, och så trampade han hem och buntade ihop fler, cyklade tillbaka och sålde, och hem igen. Så höll han på hela dagen, säger Puck.

Mumunes masse heter boken, som på rikssvenska blir 'Mormors katt'. Redan veckan efter började grannsocknarna höra av sig för att få översätta boken till sina dialekter. Då fick hon först lov att översätta den till rikssvenska, för det vara bara i grannsocknen Mora som man klarade av att översätta direkt från älvdalska. Där heter översättningen Mårmåras missa.

Därefter har nyfikna en efter en hört av sig till Puck Olsson för att få lov att översätta boken till sitt mål. Berättelsen om katten gjorde henne till inspiratör för något som närmast utvecklats till en folkrörelse. Som en rad gatlyktor lyser nu Mumunes masses lokala avläggare upp  i dialekt-Sverige. André Östlund översatte boken till skelleftebondska, Kattkalln hännars mormora.

- Du vet, språk är ofantligt intressanta. Har man växt upp i en miljö vill man inte kasta bort den, säger han.

André Östlunds föräldrar var fiskare som inte nöjde sig med att behärska det lokala målet och standardsvenskan. När han läste till präst lärde han sig också engelska, tyska, franska, latin, grekiska och hebreiska. Men språkhungern kunde inte mättas ens med det.

- Min dotter lärde sig arameiska och hon sade "det här ska du lära dig också".

Och det gjorde han.

- När jag tjänstgjorde i Tornedalen skulle jag predika varannan söndag på finska, så det lärde jag mig då.

Nu, som 80-åring, studerar han arabiska ...

Göte Hällestrand översatte boken till åselemål, Mormosch fress'n. Han har levt med flera generationer dialekttalare omkring sig då han bodde på fäbodvallen på somrarna fram till 1961.

- Farsan var fritidsfrisör, berättar han, och det satt alltid tre gubbar på soffan och väntade på sin tur att bli klippta och de avhandlade både det ena och det andra. Då lärde jag mig mycket.

Boken säljer han på den lokala marknaden i Åsele.

Thomas Görling i Uddevalla läste om Puck Olssons bok i en tidskrift och ringde genast upp henne för att få tillåtelse att översätta den till sotenäsmål, Mormors pissekatt. Han har, liksom många andra dialektsamlare, inte växt upp med målet, utan har genom släktskap på fädernet kommit att vistas mycket i Sotenäs.

- Jag satt på "riksdagen", en bänk i hamnen, och lyssnade på gubbarna, berättar han.

Thomas Görling samlade på eget  initiativ in 6 000 dialektord, han samlade in ortnamn i Sotenäs och han samlade in ortnamn i Tanum. När boken Mormors pissekatt kom ut fick han ett samtal.

- De ringde från hembygdsföreningen och gratulerade. Då blev jag glad.

Varje år ger landets hembygdsföreningar ut omkring 500 böcker och skrifter. På lokalplanet skrivs det om lokalspråken.

- De flesta böcker innehåller ett kapitel eller en mindre artikel om en dialekt. Det kan handla om specifika ord och uttryck. Ibland är det en mer omfattande utredning, berättar Peter Johansson, redaktör för Sveriges hembygdsförbunds tidning Bygd och natur.

Om man söker på ordet dialekt på Sveriges hembygdsförbunds webbplats hembygd.se får man 100 träffar - som "Ortnamn i Munka-Ljungby AJ", "Ossmolslag", "Hembygdspionjär ur tiden" och "Hembygdskämpar belönas". Här kan man för sitt inre se hur hembygdspionjärer och hembygdskämpar vigt sin fritid åt att likt tungomålets botanister samla in och katalogisera bygdens ord och uttryck, beskriva uttal och användning. Några av de mest drivna dialektsamlarna är Karl L:son Bergkvist, som i Dalbyordboken samlade 48 000 dialektord (se Språktidningen 1/10), och Bo Oscarsson, vars Orlboka om jamska har tryckts i tre upplagor (se Språktidningen 6/10).

Margareta Svahn är docent i nordiska språk och verksam vid Institutet för språk och folkminnen, den myndighet som är ansvarig för insamlandet och forskningen om våra dialekter. Just nu leder hon projektet Dialektutjämning i Västsverige.

- Vi studerar hur språket går från lokaldialekt till regiondialekt, berättar hon.

Nya inspelningar jämförs med äldre för att man vill se hur språket förändrats, hur de lokala särskiljande dragen mjukats upp och språket blivit mer enhetligt  i ett större geografiskt område.

- Göteborgskan är för västkusten vad stockholmskan är för östkusten - en högstatusdialekt som sprider sig till angränsande kommuner, berättar Margareta Svahn.

Ända uppe i Stenungsund har hon noterat att ungdomarna har anammat typiskt göteborgska drag, som tjocka l och en satsmelodi där betoningen går upp på slutet av meningen. Det kan förklaras av att Göteborg har blivit den huvudort man i allt högre utsträckning vänder sig mot.

Vid Hallandskusten och in i Marks och Kinds härad i sydvästra Västergötland avtar göteborgskans inflytande. Här, mellan Varberg och Falkenberg, talas morpekanska (efter Morups socken). I trakterna kring Svenljunga och Tranemo lite längre in i landet håller man ännu fast vid diftonger som får ett ja att uttalas /jau/ och bra att uttalas /brau/ - precis som den kända buskisduon Stefan & Krister, som spelar teater i Falkenberg och syns i tv allt som oftast. Stefan Gerhardsson, i rollen som Olvert, "jauar" och "brauar" med ackuratess.

Men det finns fler: ståupparen Yvonne Skattberg, som vid Stand up-galan 2007 utsågs till årets kvinnliga komiker, och skådespelaren Annika Andersson, som också verkar inom komikerfacket. Alla talar de dialektvarianter med /jau/ och  /brau/ som ingredienser.

Margareta Svahn pekar på hur statusen för dialekter höjs när de används på film och i tv, och nämner Ulf Malmros senaste film Bröllopsfotografen. Där spelar Björn Starrin en arbetslös bruksarbetare från Molkom i Värmland som söker lyckan i Stockholm. Och han talar utpräglad värmländska. Hon nämner också Maria Bloms Masjävlar som en film som höjt statusen för dalmålet.

Törs vi dra slutsatsen att Stefan & Krister och Yvonne & Annika med sin scenkonst bidrar till att diftongerna i Halland och södra Västergötland håller göteborgskan stången? Diftongkomikerna?

Via bondkomiken, som uppstod vid sekelskiftet 1900, skulle komikern skämta om "lantisen som kommer in till stan". På så sätt hamnade dialekten så småningom på revyscenen. Sättet att nå publiken var att spela på dialekt.

Christer Gruhs är ledarskribent på Dalarnas Tidningar, men också revyförfattare och aktör i Björborevyn.  Revyn spelades till en början enbart  på björbomål. Björbo är en by i Floda socken i Gagnefs kommun. På 1960-talet började bussarna komma från grannkommunerna.

- Det hände väl att publiken inte förstod ibland, men när vi frågade om vi skulle spela på rikssvenska viftade man avvärjande, säger Christer Gruhs och påpekar att Göran Johansson, som spelat med i mer än 50 år, numera jobbar i  Malung åtta mil upp längs Västerdalälven och att "det hörs".

Liksom i Sverige finns det i Finland en utbredd finlandssvensk tradition med lokalrevyer som spelas på dialekt. I Närpes har man spelat teater sedan 1964. Dramatik av Vilhelm Moberg, William Shakespeare, Väinö Linna och Astrid Lindgren blandas med verk av lokala  författare som Peter Snickars. Det är stora uppsättningar med många skådespelare och musiker. Allt översätts och spelas på närpesiska. Så här läses Hamlets monolog:

"Ti va elå int ti va, je froågon:

Må e va betär tro ti toål o liid

All styng å pilar som man foår i liive

Elå räis se mot e hav oåv ploågår

Å jier shlut åp allt."

Caroline Sandström är huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål, och verksam vid Forskningscentralen för de inhemska språken i Helsingfors. Hon menar att de svenska dialekterna har en stark ställning  i Finland.

- I Närpes i Österbotten finns unga personer som lever, arbetar och verkar helt på sin lokala dialekt och nästan inte behärskar standardsvenska, berättar hon. Naturligtvis är dialekten modifierad. Dialekterna utvecklas; inte talar de som uppteckningarna såg ut i början  av 1900-talet.

Hon menar att situationen är lite annorlunda i Nyland, som ligger närmare Helsingfors. Där har dialekterna inte en lika stark ställning som på många håll  i Österbotten.

- Man måste se hela det svenska området i Finland som ett periferområde när det gäller språkutveckling. Det är på gott och ont, säger Caroline Sandström. Det gör ju att dialekter kan leva och må bra, lite mindre utjämnat.

Men det innebär också att finlandssvenskan befinner sig lite vid sidan av de språkförändringar som sker i Sverige.

Caroline Sandström har anlitats som expert vid arbetet med Östnyylensk lesanbok, där utgivarna har ambitionen att dialekten även ska kunna användas i skrift. Vilket görs ohämmat redan med många dialekter. Här är ett exempel från ett österbottniskt forum på familjeliv.se:

"Om dö e på huggi så få dö no djään kom hi å! Skrubbi sku böv städas, fryysn avfrostas, urväxt bånkläde sku böv packas unda osv ... No e ja allti slapp me städasi, men på somra e ja ritti hopplös! Huhhu!"

Med lite fantasi kan nog även andra än österbottningar förstå att det är vardagligheter som barn, städning och vädret som avhandlas.

Om Östnyylensk lesanbok blir ett rättesnöre för hur dialekterna i Östra Nyland ska skrivas återstår att se. Men att gå från att tala till att skriva dialekt kan vara knepigt. Det har Puck Olsson fått erfara. Hennes berättelse om katten har landat lite överallt i Sverige och översatts av författare som Nicke Sjödin till junselemål, Mommas (gamm)katta, men också av grupper, som inte alltid har haft lätt att hålla sams.

- I Furudal höll man på med det gamla oremålet i en studiecirkel. Det var mer än 20 personer och det blev ett elände att komma framåt eftersom man fastnade på nästan vartenda uttryck. Speciellt var det två gubbar från olika byar som inte kunde hålla sams, så jag fick göra en utryckning för att sära dem, säger hon.

Puck föreslog att alternativord skulle anges för att de stridande skulle ge med sig. När argumenten sinade sade den ena: "Men, ä'nt 'ä dumt å skriva om e' katt, om du åtminstone hadd' skrivi' om e' häst!" Då svarade den andra: "Hur had' hon då fått in hästen under sängen?!"

När man slutligen forcerade boken  till tryck steg prästen upp i predikstolen på högmässan i Ore kyrka på hemvändarhelgen och sade: "Nu finns det ett underbart tillfälle att fördjupa sig i  sin gamla dialekt." Och församlingen  andades ut.

I Nederluleå är det dock som förgjort. År 2003 gjordes översättningen av Mormors katt i byn Ersmark, men osämja om språket har gjort att boken fortfarande inte har kommit ut.

Språkforskarnas intresse för dialekter är dock inte uppskattat på alla håll. Mats Elfqvist, tidigare ordförande i föreningen Ulum dalska, 'Vi ska tala älvdalska', morrar:

- Låt oss skriva som vi vill! Som det är nu vågar ingen skriva på älvdalska i vår egen tidning Dalskum sedan forskarna har bestämt hur det ska vara, säger han.

De skriv- och stavningsregler som antogs 2005 möttes till en början av entusiasm, men flera har svängt. De allra flesta bryr sig naturligtvis inte, utan pratar på. Men Mats Elfqvist och även Rut Puck Olsson tycker att intresset från forskarna har gått för långt.

- De, forskarna, säger att vi ska lära barnen skrivreglerna när vi lär barnen läsa och skriva, men älvdalskan har aldrig haft något skriftspråk så det är ju konstruerat, säger Puck, som har gett råd till översättarna av Mormors katt ute i landet.

- Säg det långsamt för dig själv på din dialekt, och så lyssnar du och så skriver du av bokstav för bokstav.

Hon tar ett exempel från Älvdalen:

- Golvet, g-u-ä-v-e-r. Men då har forskarna skrivit ett d med ett kryss över svansen, ð, i stället för r, och så ska forskarna vara i skolorna med det där och lära ut till de stackars småungarna, som har fullt upp med att lära sig de vanliga bokstäverna.

Puck berättar att forskarna har bett henne att skriva mer om katten.

- "Skriv som du vill, så rättar vi sedan", säger de. Rättar ... Men se, då kommer det inget mer. Inte från mig.

Publicerad i nummer: 
Maj 2011