Klart vi ska slumplyssna!

Tjuvlyssnare är icke-godkända lyssnare, och som sådana smått föraktade. Ändå gör vi oss  säkert skyldiga till tjuvlyssnande, lite till mans. Själv sällade jag mig medvetet till denna skara i samband med en undersökning av gränser  mellan privat och offentligt  på allmänna platser.

Undersökningen byggde på att jag tjuvlyssnade på mobiltelefonsamtal - på gator, torg, tåg, bussar, i väntsalar och affärscentrum. I alla fall föreställde jag mig till en början att jag tjuvlyssnade. Men hur skiljer man egentligen mellan att tjuvlyssna och att bara råka höra ett samtal? Och vad ska man säga om det faktum att många samtal förs i så högt röstläge att det är svårt att undgå att lyssna till dem om man är i närheten?

Skillnaderna mellan olika former av lyssnande tycks  ibland vara hårfina, och verkar bland annat vara beroende av lyssnarens avsikt. Den kanadensisk-amerikanske sociologen Erving Goffman skiljer mellan tre olika lyssnarkategorier:

1.  Den godkända lyssnare som den talande vänder sig till - alltså ett samtals två egentliga aktörer, enligt en snäv samtalsmodell

2.  Godkända lyssnare som den som talar inte vänder sig till

3.  icke-godkända lyssnare som råkar höra vad som sägs, med eller utan avsikt.

Erving Goffmans tre kategorier utgår från lyssnarnas status, alltså om de är godkända av talaren eller inte, och vilken relation talaren har till dem  i samtalet.

Men det rör sig om fyra typer av lyssnande: lyssna på, lyssna med, råka höra och tjuvlyssna/avlyssna. Dessa svarar i sin tur mot fyra typer av lyssnare, som skulle kunna kallas lyssnare, medlyssnare, slumplyssnare och tjuvlyssnare.

Den första gruppen, lyssnarna, känner vi igen eftersom det i typiska samtal alltid finns en talare och lyssnare som har varandras "tillåtelse" att delta i samtalet.

Medlyssnare är min beteckning på Goffmans andra kategori av lyssnare. Medlyssnaren ska inte likställas med - men kan nog gärna blandas samman med - den coach i en säljutbildning som tillämpar metoden medlyssning: alltså lyssnar när en säljare gör ett säljsamtal. En del menar för övrigt att barns lärande i mycket hög grad blir till genom just medlyssnande. På engelska finns uttrycket listening in, som jag tror svarar mot det lyssnande som medlyssnaren ägnar sig åt.

Att råka höra svarar å sin sida mot engelskans overhear. Det motsvaras dels av en avsiktlig lyssnartyp: tjuvlyssnaren/avlyssnaren, dels av en oavsiktlig typ, som skulle kunna kallas overhearer på engelska, men som det saknas ett ord för på svenska. En tänkbar benämning är överhörare. Det ordet bygger på en översättning av engelska overhear och på ordet överhöra, som har börjat spridas i svenskan just i betydelsen 'råka höra'.

Men ordet har tyvärr också betydelsen 'avlyssna', enligt språkvårdaren Catharina Grünbaum. På svenska finns dessutom sedan tidigare ordet överhörning, vilket betyder att till exempel två telefonsamtal stör varandra. Därför går överhörare inte att använda om man vill skilja mellan den som råkar höra och den som tjuvlyssnar/avlyssnar. Jag  har i stället fastnat för ordet slumplyssnare, eftersom det är en lyssnare som inte är erkänd av den som talar, men som samtidigt inte har för avsikt att vare sig lyssna eller tjuvlyssna.

Skillnaden mellan att slumplyssna och att tjuvlyssna har således att göra med lyssnarens avsikt. Om man av en slump får höra något som det inte är meningen att man ska höra är man slumplyssnare, men om manfortsätter att lyssna förvandlas man i princip till tjuvlyssnare (förvandlingen syns inte utanpå - men den känns förmodligen inuti). När det gäller mobiltelefonsamtal på offentliga platser vill vi ofta slippa höra det vi råkar höra, och för det mesta (tjuv)lyssnar vi inte vidare. Sådana mobilsamtal skapar kaos i lyssnandets ordning, i och med att mobilpratare högljutt berättar allt möjligt för icke-godkända lyssnare.

Det finns alltså minst fyra olika sätt att lyssna på ett samtal, och minst fyra olika sorters lyssnare.

Och skulle du någon gång bli ertappad med att tjuvlyssna, kan du hålla god min och säga: Oj, nu slumplyssnade jag igen!