Bild: 
Anne-Li Karlsson

Språkkänsla

Fånga språkkänslan!

 
av: Elisabet Engdahl

Språkkänslan är det som gör att vi, ofta helt utan skolning, kan avgöra vad  som är korrekt språk. Länge har den  gäckat forskarna. Men med allt bättre  metoder håller de nu på att fånga  och kartlägga denna närmast  magiska förmåga.

Om någon säger i går vi kom tillbaka hör en infödd svensk snabbt att något är fel. Denna omedelbara upplevelse är ett utslag av språkkänslan - en intuitiv och oreflekterad känsla för rätt och fel i språket, som märks tydligast när något inte låter rätt.

Språkkänslan gör också att svenskar kan formulera om det osvenska till helt gångbara yttranden som i går kom vi tillbaka eller vi kom tillbaka i går.

Lägg märke till att det inte handlar om någon svårighet att förstå det felaktiga yttrandet. En svensk begriper förstås i går vi kom tillbaka, men drar kanske samtidigt slutsatsen att den som säger det inte har svenska som modersmål.

De språkvetenskapligt intresserade kan identifiera problemet och beskriva det i grammatiska termer: talaren använde rak ordföljd (vi kom tillbaka) när det borde ha varit omvänd ordföljd (kom vi tillbaka); satsen bryter mot V2-kravet (det vill säga kravet att verbet ska komma på andra plats i satsen) etcetera. Men det avgörande i det här sammanhanget är inte huruvida man kan analysera yttrandet utan att alla med svenska som modersmål, oavsett språklig bildning, reagerar.

Språkkänslan reagerar också, kanske ännu snabbare, på avvikande uttal och satsmelodi. Vi hör direkt om någon bryter, även om han eller hon behärskar ordföljden och valet av ord perfekt.

Studiet av språkkänsla är centralt inom språkvetenskapen. Språkvetare med olika specialområden försöker förklara vad språkkänsla är, hur den uppstår, hur den kan påverkas, var den är lokaliserad i hjärnan och hur den förhåller sig till andra kognitiva funktioner, som intelligens och kunskap.

Språkkänslan uppstår spontant vid inlärningen av det första språket - eller de första språken, om barnet växer upp i ett flerspråkigt hem. Barn lär sig att identifiera de ljud, ljudkombinationer och prosodiska, språkmelodiska, mönster som används av människor som de kommer i kontakt med.

Sedan 1970-talet är det känt att barn föds med förmågan att urskilja i princip alla sorters språkljud, inte bara de som finns i språket (eller språken) som talas runt omkring dem. Men redan under det andra halvåret, från sex till tolv månaders ålder, börjar barnen specialisera sig på de språkljud som de hör i sin närhet. Därmed förlorar de den direkta förmågan att skilja ut språkljud i andra språk. Man säger att de mister diskrimineringsförmågan för de språkljud som inte är aktuella där barnet befinner sig (se Språktidningen 3/10). Denna specialisering leder till minskad generell språkförmåga. Det leder också till svårigheter att höra och åstadkomma andra typer av språkljud senare i livet.

Så småningom lär sig barn ord, böjningsformer och sätt att bygga fraser. Man uppskattar att barn lär sig omkring tio ord om dagen från ett till sex års ålder och att de förstår i cirka  20 000 ord den dag de börjar skolan. Då är basen för språkkänslan troligen ganska väletablerad, särskilt de grammatiska mönstren för fraser och satser, exempelvis att satsen i går vi kom tillbaka inte följer det normala mönstret.

Men även om de grammatiska mönstren är etablerade redan i sexårsåldern så växer ordförrådet under hela skoltiden - ja faktiskt under hela livet - i takt med att nya ord för nya företeelser dyker upp i språket.

Grunden för språkkänslan är dessa grammatiska mönster, vår inre grammatik. Språkliga  uttryck som stämmer med språkkänslan uppfattar vi som "grammatiska". Om något strider mot språkkänslan, så säger vi ofta att det är "ogrammatiskt". Det är intressant att det första belägget för ordet språkkänsla i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) just anspelar på denna inre förmåga att förhålla sig till språkliga uttryck:

"(Lärjungen) skall uppgifva allt (det vill säga besvara lärarens grammatikfrågor), endast ledd af sin egen språkkänsla." (Carl Jonas Love Almqvist, 1829)

I mitten av 1900-talet skedde det som den amerikanske språkvetaren Noam Chomsky kallade den generativa revolutionen. Denna ledde till en förändring av språkvetares fokus och arbetsmetoder. De hade dittills sysslat med att beskriva enskilda satser och meningar. Hur såg dessa ut? Nu gick språkvetarna i stället över till att karakterisera återkommande mönster i olika språk och språkfamiljer. Hur såg de mekanismer ut, som gör att vi kan skapa grammatiska satser och meningar?

Ett av dessa grammatiska mönster kallas koordination. Det handlar om vilken typ av ord, fraser och meningar som kan samordnas i svenskan, det vill säga sättas ihop med till exempel ett och emellan. Det går bland annat utmärkt att samordna katt och hund, två kvinnor och tre män och glad eller ledsen.

Men för att få en fullständig bild av möjligheten att samordna räcker det inte med att identifiera de grammatiska exemplen. Vi behöver också undersöka vilka samordningar som strider mot språkkänslan. Till exempel kvinnor och ledsen och glad och två kvinnor.

Genom att pröva olika typer av samordningar kan vi alltså fastställa att koordination går bra så länge de så kallade konjunkterna, som två kvinnor eller glad, är lika - antingen av samma ordklass eller av samma frastyp. Vi kan uttrycka detta som ett mönster, eller en regel, för koordination. Hur regeln ser ut är mindre viktigt. Det intressanta är att den uttrycker en generalisering över möjliga samordningar. Det visar sig också att regeln är giltig, inte bara i svenska utan i de flesta av världens språk.

Att formulera sådana regler är resultatet av många års grammatisk och typologisk forskning inom olika språkfamiljer. När vi väl har etablerat ett mönster för koordination, kan vi gå vidare och använda detta mönster som hypotes för att undersöka vilka olika ordklasser - eller syntaktiska (satsrelaterade) och semantiska (betydelsemässiga) klasser - som språkbrukarna skiljer på, och följaktligen inte kan samordna.

För att kunna identifiera dessa allmänna, abstrakta strukturer är det alltså viktigt att undersöka såväl vanliga som ovanliga strukturer i språket. Det kan till och med gå att upptäcka strukturer som inte tidigare finns belagda.

Ibland kommer språkforskare fram till olika resultat när det gäller ett språk. En forskare kan bedöma att en struktur är ogrammatisk, medan en annan forskare bedömer att samma struktur är grammatisk. Detta för in ett visst mått av subjektivitet i forskningen. Forskarna har ibland olika lätt - eller svårt - att föreställa sig ett sammanhang där satsen skulle kunna yttras och förstås.

Subjektiviteten är naturligtvis inte tillfredsställande. Den har lett till en hel del kritik när det gäller denna typ av generativ forskning. Nu finns lyckligtvis metoder att ta till för att minska beroendet av enskilda forskares bedömningar. Med teknikens hjälp och stora textsamlingar, så kallade korpusar, kan vi ganska snabbt undersöka om strukturen eller mönstret i fråga förekommer i språket och i vilka genrer det används.

Numera används textkorpusar med flera hundra miljoner ord för att säkerställa vilka återkommande mönster som finns i ett språk. Genom dataintensiva tekniker, som maskininlärning, kan forskare med statistiska metoder identifiera sådant som systematiskt påverkar språkanvändningen. Dessa metoder har visat sig särskilt framgångsrika när det gäller språkbrukares användning av fasta uttryck - ord som gång på gång förekommer tillsammans i språket. De kallas kollokationer.

Under de senaste trettio åren har språkvetenskaplig forskning även kommit mycket längre när det gäller metoder som studerar pågående förlopp i hjärnan. Ett exempel är studiet av ögonrörelser vid läsning och skrivning. Hur och var fixerar ögat texten? Hur lång är  fixeringen? Sådana uppgifter ger information om hur försökspersonerna processar texten, och om vilken typ av språkliga mönster som kräver mer eftertanke än andra.

Bland de mest spännande av dessa nya forskningstekniker är studier av den elektriska aktiviteten i hjärnan hos en person som läser eller lyssnar på språk. I så kallade ERP-studier (från engelskans event related potential) placeras ett nät av elektroder på huvudet. Dessa mäter och lokaliserar elektriska impulser i hjärnan när försökspersoner "utsätts" för språk. Man utnyttjar då en välkänd effekt, känd som left anterior negativity (LAN), som uppträder mellan 300 och 450 millisekunder efter att försökspersonerna har uppfattat en stimulans.

Lan är en generell effekt som uppträder vid oväntade, icke-typiska sinnesförnimmelser. Om försökspersonerna uppvisar en LAN-effekt när de läser eller hör en språklig struktur, är detta en fingervisning om att strukturen avviker från det väntade på något sätt. Det kan handla om en felaktig böjningsform, ett felstavat ord eller en konstig ordföljd. Ett par hundra millisekunder efter LAN-effekten följer ofta en annan karakteristisk effekt, kallad P600. Den verkar höra samman med ökad svårighet att förena något man förnimmer med sådant man redan känner till, eller en omtolkning av det.

I Lund har Merle Horne, Magnus Lindgren och Mikael Roll med hjälp av denna metod undersökt hur försökspersoner reagerar på satser som

"Ni köpte inte färgen men ni målade ändå"

"Ni köpte färgen inte men ni målade ändå"

"Ni köpte den inte men ni målade ändå"

Resultaten visar en signifikant skillnad i hjärnaktivitet mellan hur försökspersoner reagerar när de läser den grammatiska satsen i det första exemplet och den ogrammatiska satsen i det andra exemplet. I exemplet som bryter mot språkkänslan kommer objektet, färgen, före satsadverbialet, inte, vilket inte är en möjlig ordning i svenskan om objektet utgörs av en substantivfras (som färgen). Om däremot objektet består av ett pronomen, som i det tredje exemplet (den), är ordningen objekt-satsadverbial (den inte) fullt acceptabel, och i vissa fall även att föredra framför ordföljden "Ni köpte inte den men ni målade ändå".

Forskarna fann också att det tredje exemplet inte gav upphov till LAN-effekter i samma grad som de som bryter mot språkkänslan.

För dessa experiment använde forskarna skriven text, som försökspersonerna fick läsa, men för att undersöka betydelsen av uttal och betoning måste man använda talat språk. Forskargruppen har nu gått vidare och utvecklat metoder för att presentera talade exempel i ERP-experiment, och analysera dem. Resultaten från dessa experiment tyder på att språkbrukare lägger märke till gruppering och betoning mycket snabbt, och integrerar sådan information med information om ord och struktur.

Med dessa metoder kommer språkvetarna allt längre när det gäller att bekräfta modeller för hur språk processas i hjärnan. LAN-effekten är särskilt intressant. Den tyder på att språkbrukarnas förnimmelse av att något är "fel" eller avvikande beror på att de mönster som ligger till grund för språkkänslan aktiveras mycket snabbt när vi uppfattar ett språkligt uttryck.

Nu låter det som om språkkänsla är något statiskt. Men det är knappast så att vi som barn bygger upp en språkkänsla, som sedan förblir intakt livet ut, oberoende av vad vi upplever. Snarare är det så att språkkänslan hela tiden finjusteras, allteftersom vi använder språket tillsammans med andra. Om vi inte använder språket, till exempel vid en flerårig utlandsvistelse, märker vi efter hand att språkkänslan blir avtrubbad. Det blir mindre självklart vilken preposition som hör ihop med ett givet verb, starka böjningsformer känns främmande och så vidare.

Ordförrådet utökas som sagt under hela livet. Ibland händer det att språkkänslan reagerar när nya ord börjar användas, kanske särskilt vid översättningslån. På en blogg läste jag:

"Sen när jag gick i gymnasiet blev det lite mer komplicerat; jag kände mig inte bekväm med att bli definierad som tjej"

Adjektivet bekväm har länge använts om personer med betydelsen 'lat, maklig'. Uttrycket vara/känna sig bekväm med något kommer från engelskans be comfortable with. Det uttrycket verkar vara på god väg att etableras i svenskan.

Det är en helt naturlig utveckling i ett levande språk, men den sker så att säga på ytan. Hur är det med de mer grundläggande grammatiska mönstren? Kan de också förändras?

För att belysa den frågan tar jag upp en spännande språkförändring som pågår mitt ibland oss, i realtid. Det handlar om kommer att. Uttrycket kommer att har använts i svenskan i flera hundra år när man talar om ett framtida skeende, till exempel det kommer att regna i morgon.

Kommer att fungerar som ett så kallat temporalt hjälpverb. Ett hjälpverb är ett verb som har en förhållandevis enkel betydelse, och som tillsammans med ett huvudverb bildar en enhet i satsen. Om man använder ett temporalt hjälpverb kan satsens tempus ändras, till exempel presens - det regnar - blir med det temporala hjälpverbet kommer att till futurum - det kommer att regna.

Men till skillnad från andra hjälpverb innehåller ju kommer att inte bara ett verb, kommer, utan också ett infinitivmärke - att, ofta uttalat /å/. Andra hjälpverb konstrueras med ren infinitiv: det ska regna, det bör regna och så vidare.

Nu verkar det dock som om att är på väg att försvinna. I stället för det kommer att regna i morgon hör man ofta det kommer regna i morgon.

Jag noterade detta på 1990-talet, först bland personer under 40 som intervjuades i radio och tv. Ganska snart märkte jag att även reportrar och programledare började utelämna att. I dag är det nog så att mer än hälften av de språkbrukare jag kommer i kontakt med utelämnar att i talet. Situationen beskrivs så här i Språkriktighetsboken från 2005: "Dels verkar många vuxna modersmålstalare sakna kommer att i sin språkliga repertoar. Enligt deras språkkänsla är kommer utan att det normala uttryckssättet."

Förändringen har alltså slagit igenom mycket snabbt i talspråket. I tidningstext och vårdat skriftspråk är det fortfarande mindre vanligt att utelämna att, vilket kan ställa till problem för språkbrukare som normalt inte använder kommer att. En doktorand berättade för mig att hon, innan hon lämnar ifrån sig ett skriftligt arbete, alltid söker på kommer och tillfogar att där det förväntas.

På sätt och vis är denna språkförändring väntad; ett icke-typiskt hjälpverb blir mer likt övriga hjälpverb i språket. Vi kan vidare konstatera att det är en ovanlig språkförändring, eftersom den sprider sig uppåt i åldrarna - från yngre språkbrukare till äldre, och att förändringen går mycket snabbt. En intressant forskningsfråga är varför den slår igenom just nu. För min egen del hade jag ett helt automatiserat bruk av kommer att i omkring 50 år. Nu har jag hört mig själv utelämna att ett par gånger. Jag lägger fortfarande märke till när det händer - min språkkänsla ger utslag - men om några år, kanske den inte längre reagerar. Då måste jag väl konstatera att min inre grammatik har förändrats.

Som språkvetare utnyttjar jag hela tiden språkkänslan, min egen och andras, för att upptäcka grammatiska mönster i språket. Genom att systematiskt undersöka hur vi reagerar på variationer av dessa mönster kan vi ställa upp hypoteser om vad som är återkommande grammatiska mönster i mänskliga språk, och inom vilka ramar dessa mönster varierar.

För att säkerställa sådana hypoteser räcker det inte med enskilda forskares bedömningar; hypoteserna måste testas mot större material, till exempel stora textmängder eller inspelningar av hur språket används i olika situationer. Med nya metoder och tekniker kan vi göra dessa undersökningar med allt större precision. Kanske kommer vi då också närmare vad språkkänsla egentligen är.

Men när vi väl fångat in den - och sett hur den utvecklas, representeras och processas i hjärnan - är det bara att konstatera: språkkänslan är ständigt föränderlig.

Elisabet Engdahl är professor i svenska vid  Göteborgs universitet. Artikeln bygger på ett  föredrag som hölls inför Vitterhetsakademien 2008. Läs mer om ERP-studier i Mikael Rolls artikel i tidskriften Tvärsnitt 1/10.

Publicerad i nummer: 
September 2010